Domen över Hjorvard VII - Arvet efter Eric

Ett vikingalajv med fantasyinslag

Inlajv-Karta




Klicka på kartan för att se den i ett större format.
Stort tack till Hanna Olsson, som skapat den ursprungliga kartan!


Historik


Inte nödvändigt, men för den som vill få en bild av vad som hänt tidigare under åren i Gladsheim, kan följande texter vara av ett visst värde.

http://www.o-g-f.com/Domen/Wiki/dokuwiki/

Världen runt omkring

De flesta "vanliga människor" bryr sig inte särskilt mycket om det politiska spelet som pågår i världen, så för de flesta är detta onödig information. För dig som ändå vill veta kommer här en text om hur världen ser ut utanför byn och hur man utifrån ser på densamma.

Den politiska situationen i Norden är sådan att Norges kung, Harald Hårdråde har gjort anspråk på den danska kronan och gått i krig mot den danske kungen Sven Estridsson. Harald är impopulär i Norge sedan han dödat Einar Tambarkjelve, en populär jarl för bönderna i Trondheim. En annan norsk jarl, Håkon Ivarsson har gjort revolt mot Harald Hårdråde med stöd av danske kungen samt svenske kung Stenkil, som båda har upplåtit land och mannar till upproret. De strider som ägt rum har varit lokaliserade i Värmland och Västra Götaland.

I både Norge och Danmark har kungarna varit kristna en tid, även om långt ifrån hela deras folk är det. I Sverige har man varit senare att ta till sig den nya religionen, men nu pågår missionerandet för fullt. Kung Stenkil har allierat sig med biskoparna, men långt ifrån allt hans folk är döpt. I civiliserade trakter som Götaland och kring centralorterna vid Mälaren har kristendomen inflytande, men stora delar av Svealand är fortfarande hedniskt. I Gamla Uppsala blotas till Oden, så som varit i generationer. På det stora hela existerar de två religionerna sida vid sida, utan större besvärligheter, sen någon generation tillbaks eller två. Endast somliga högljudda biskopar gör någon sak av det.

Kungens sätt att utöva makt är ett relativt nytt fenomen, och kungen över ”Sverige” har knappt etablerat kontroll över Götaländerna och Svealand. Det förhållandevis vilda Svealand kontrolleras genom att etablera så kallade husabyar, kungsgårdar på viktiga platser i landet. Norr om Ödmården, i Hälsingland, det vill säga de norrländska kustbygderna, erkänner precis som Svealand ledungsplikt och ställer upp med skepp till kungens flotta. Men i övrigt är det svårt att styra detta vilda folk.

Andra vet inte mycket av vad som händer här i det norrländska inlandet. Det ryktas om rövarhövdingar, vilda hedningar, odjur och härjande stammar av svartblod. Somliga säger att folket här är fria, andra säger att de lever under ständig rädsla. Några har hört talas om mörka händelser, som ska ha ägt rum i byn vid namn Gladsheim...

Bakgrundshistoria


Det verkar vila en förbannelse över byn. Så fort en ny hövding valts är döden framme. Är det Hjordvards osalige ande som vill dräpa alla som står efter hans titel eller är det något annat i görningen? Först lämnade Asbjörn titeln till Balder, som strax därpå blev mördad bakom värdshuset.
När Jourun enhälligt valts till byns nya hövding hann knappt ens ett glas passera innan hon låg död inne i värdshuset. Hennes unge brorson, som var en av de mycket få överlevande efter orchernas massaker, har fått ta över hennes post. Men är han verkligen uppdraget mogen? Och hur är det egentligen med byborna som sådana? Endast en fegling flyr i strid och alla har de flytt, flytt och lämnat sina vänner att dö i orchernas händer. Kommer Gudarna att straffa dem för deras feghet? Är det därför som person efter person försvunnit sedan den där hemska natten? Kommer Abjörn och de övriga vikingarna nånsin att återvända och försvara byn och dess heder? Eller är hela byn dömd att förevigt bestå av feglingar utan ledare? Välkomna till Domen över Hjorvard, ett äventyr du sent kommer glömma...

Domen över Hjorvard II.


Fä dör,
Fränder dö,
Även själv skiljes du hädan,
Men ett vet jag som aldrig dör,
Dom över död man. Så lät dom få men valda ord som kom från byn Gladsheims hövding Asbjörn, när  Hjorvard kom kvickt i jord vid galjbackensfot långt från ära och heder. Vid Surte å ligger byn Gladsheim, det har nu gått 30 år sedan det stora kriget mellan byborna i Gladsheim och trollen och orcherna. Asbjörn har beslutat sig för att gå ut i viking för att inbringa rikedomar till sig själv och byn därför har han lovat att utlysa Rigstula en stor fest med den årliga ler brottningen som en av höjd punkterna. Dagen efter skall en ny hövding utses för att råda över byn när Asbjörn är borta.

Eftersom värdshuset Gnipahålan i Gladsheim är vida berömt och ligger vid en vandringsled så besöks byn hela tiden av vandrings och handelsfolk antingen på väg söder eller norrut.

Så när tiden för rigstula är det liv och rörelse i byn Gladsheim.

Så var det förra året nu ser vi Asbjörn när han lämnar fastlandet för att gå ut i viking

Efter att Byns hövding Asbjörn valt Balder att förvalta byn som dess hövding tills han åervänder så begav sig Asbjörn ut till kusten med en del av byns män.

Då Gladshejmsborna efter ett år ej hört något av varken Asbjörns eller han manskap började ryktet gå att alla dödats i strid och minnet började så sakta blekna.

En ny tid stundar för Gladshejmsborna, svartfolken börjar krypa närmare byn barnen får ej längre leka utanför byns gränser.

Balder har samman kallat hela byn för att skapa ett ting där fem av de främsta i byn inkluderat han själv kommer att bestämma över byns öden.

Han har även ordnat så att Korpens klan som bodde i kojan i skogen fick flytta in till byn många knorrade när detta beslut togs och strxt innan de flyttade in hittades Balder ihjälslagen bakom Värdshuset.

Vem skall nu styra i byn?

Stämningstexter


Ibn Fadlans berättelse

"Jag såg rus som hade kommit dit i sina affärer och slagit sig ned vid floden Atil. Jag har aldrig sett så fulländade kroppar, de var (höga) som palmträd, blonda och rödlätta. De har varken jackor (kurtak) eller kaftaner, utan mannen bär en dräkt som täcker den ena sidan av kroppen men lämnar en hand fri.
Var och en har med sig en yxa, ett svärd och en kniv och dessa redskap lämnar de aldrig ifrån sig. Deras svärd är breda, räfflade av frankisk tillverkning. Från naveln intill halsen är de tatuerade med träd och andra bilder.
Alla deras kvinnor har över bröstet en dosa fastgjord, som är av järn, silver, koppar eller guld, efter mannens förmögenhet och inkomst.
Till varje dosa hör en ring vid vilket en kniv är fästa, också vid bröstet. Om halsen har de halsband av guld eller silver.
Ty varje man som äger tio tusen dirhems låter göra ett halsband till sin hustru: har han tjugo tusen så gör han två, så att varje tiotusen betyder ett nytt halsband för hustrun: ofta har en kvinna många sådana halsband.
De värdefullaste smyckena hos dem är gröna pärlor av samma slags keramik som de har på skeppen. För dem betalar de mycket, de ger en dirham för en enda pärla. Av dem gör de halsband åt sina kvinnor.
De är Allahs smutsigaste varelser: de tvättar sig inte efter de har bajsat eller kissat och inte heller efter samlag och tvättar inte händerna efter maten. De är som vilsegångna åsnor.
De kommer från sitt land och förankrar skeppen vid Atils stränder. Det är en stor flod. Vid stranden bygger de stora Trähus.
Vid ett hus bor det tio till tjugo personer, ibland något mer eller mindre. Var och en har en säng att sitta på. De har med sig sköna slavinnor, avsedda för handlarna. Den ene har umgänge med sin slavinna medan kamraten tittar på. Ofta beter sig en hel mängd av dem på det sättet i varandras närvaro.
Kommer det en köpman in för att köpa en slavinna av dem och finner honom i samlag med henne, fortsätter denne tills han tillfredställt sina behov.
Varje dag tvättar de ansikte och huvud i det smutsigaste och snuskigaste tänkbara vatten.
Det går till så att varje morgon kommer en slavinna med ett handfat vatten. Hon räcker det till sin herre och han tvättar händerna, ansiktet och håret och reder ut det med en kam i handfatet. Sedan snyter han sig och spottar i vattnet, ja det finns inget snusk som han inte gör i samma vatten. När han gjort ifrån sig, bär slavinnan handfatet vidare till nästa och han gör detsamma som kamraten.
Och så bär hon vidare från den ene till den andre tills det gjort sin rund till alla i huset. Och var och en snyter sig och spottar i handfatet och tvättar ansikte och hår där.
När deras skepp kommer till denna hamn, stiger alla ut och har med bröd, kött, lök, mjölk och öl. De beger sig till en lång påle nedslagen i jorden, med ett människoliknande ansikte: runt omkring finns det mindre bilder och bakom dessa långa trä pålar, nedslagna i jorden. De vänder sig till den största bilden, faller ner och tillbeder och säger: "Herren, jag har kommit från främmande land och har fört med mig så och så många slavinnor, så och så många sobelskinn" tills han uppräknat alla handelsvaror han fört med sig. Så säger han: "Jag har kommit till dig med dessa gåvor" och med dessa ord lägger han ner dem framför träbelätet och säger: "Jag vill att du ska ge mig en köpman som har många dinarer och dirhems och som köper av mig allt vad jag vill och motsätter sig inte vad jag säger!" Och så går han bort...
Om någon av dem insjuknar sätter de upp ett särskilt tält för honom i närheten och lägger honom där och ger honom lite bröd och vatten. Men de närmar sig inte till honom och talar inte med honom och besöker honom inte ens en enda dag, i synnerhet inte om det är en fattig eller en slav.
Om han tillfrisknar och kan stå upp återvänder han till de andra: om han dör låter de bränna upp honom. Men om det är en slav låter de honom ligga där tills hundar och rovfåglar äter upp honom.
Får de tag i en tjuv eller rånare så tar de honom till starkt träd och slår upp ett tjockt rep om halsen och hissar upp honom och där får han hänga tills han faller i stycken av väder och vind."

Gnipahålan

värdshuset heter så många har frågat sig varför men här är den historien som ligger närmast sanningen

För mycket länge sedan bodde det en klok gumma i en håla på Boersklack dit kunde människor gå om dem behövde hjälp med sjukdomar, att se framtiden eller med att föda barn. Nåja det var i alla fall så hon försörjde sig gumman i hålan. Många kvinnor hon hade hjälp med barnafödandet fick rådet att börja knipa efter åt för komma i form som hon sa.

Så uppkom namnet Gnipahålan gumman dog så småningom men andra tog vid, det byggdes ett hus där hålan hade varit andra hus byggdes intill och ja med tiden hade det blivit en by och i stället för en håla ett värdshus. Det sägas att man fortfarande kan få hjälp med diverse saker där inne om man ber snällt

På Gnipahålan kommer det att serveras mat morgon och middag av värdshusvärdinnan

Tora som nu äger värdshuset driver det tillsammans med sin man Balder som numera är byns Hövding

 

Håla Rennet

När Asbjörn och byborna hade kört i väg alla orcher och troll från byns marker fick byborna uppleva fredliga tider, ingen behövde vara rädd på natten eller dagen. Barnen kunde leka i byn och byns närhet utan att föräldrana behövde vara rädda att dom skulle bli bortrövade och uppätna. Detta gjorde att byborna blev lite förslappade tyckte Asbjörn. Så för att hålla de främsta kämparna i byn i trim så uppfann han

Håla Rennet.

Varje år så skulle alla som ville ställa upp springa ner till dom gamla orch hålorna hämta en krans och åtrvänd, detta skedde alltid mitt i natten för att göra detta lite mera spännande och den som kom tillbaka först har vunnit.

Den som vann fick en armring i silver och hela byns hyllningar samt så mycket mjöd han orkade dricka i ett helt år.

Som ni förstår var det mycket prestige i denna tävling, de första åren ställde Asbjörn upp själv han vann alltid, även om han inte var den snabbaste? Men på senare år har han utsett en som tävlar för honom Blir det något hålarenn i år nu när svartfolken finns i byns omnejd?

Historien om Orgluck

En av de grymmaste uruk-haier som norden skådat bar namnet Orgluck han gjorde sig snabbt ett ryckte om att antigen lydde man honom eller så blev man uppäten. Klan efter klan slöt sig till hans ledning där han härskade. Då han ville bryta ny mark för han ansåg att hans rike var för litet så beslöt han sig för att vandra österut och kom så småningom till trakterna omkring Gladsheim. Där fanns det en hel by att terrorisera mat till alla sa han Orgluck.Under många år var hans skogens konung tyckte han, han dödade och åt upp alla andra uruk-haier som tycke olika, hur många av Gladsheimsborna han åt upp vet ingen. Han växte sig stor och mäktig och trodde att ingen kunnde komma åt honom. Så en dag när han skulle ut och ta sig något att äta så gick han själv för vem skulle våga ge sig på honom? När han närmade sig byn kände han lukten av dött djur och såg framför sig en bit in i skogen en räv som hade fastnat i en sax gjord av människor. Nåja den duger till att börja med tänkte han och klev fram för att ta räven då plötsligt två kraftiga käftar slog fast hans ben auuurrr vrålade han en stor björnsax var gömd bred vid räven.Han skulle precis börja att bända isär björnsaxsen när tio människor hoppade fram ur buskarna och slog honom medvetslös, men innan han blev medvetslös han han döda fyra av dem. resten är historia som ni redan vet blev hans huvud pålad i byn.
Orgluck var en gång en av de stora ledarna för orcherna i närheten av Gladsheim de sa att hans styrka och råhet satt i hans hår och handleder han kunde slita en människa itu med bara handkraft. Ingen vågade ifrågasätta hans styre. Men så blev han lite för stursk en gång och tänkte att han själv skulle ta han om byn och alla människor så han anföll själv byn viket var ganska dumdristigt då det fanns många stora staka män i byn just då så efter ett vålsamt gemäng så blev han fjättrad till fötter och händer med kedjor. Människorna hatade Orgluk så till den milda grad att de satte honom i en järnbur och smidde ihop den där fick han sitta högt uppe i träd och svälta ihjäl. När de övriga orcherna fick reda på detta blev de vansinniga så de anföll Gladsheim och lyckades nästan utplåna hela byn med dess innevånare. Byn Gladheim glömdes bort och de få människor som överlevde började sakta bygga upp byn igen, allt sedan dess har orcherna och människorna varit som katt och hund på varan. En sak som en av de mera listiga orcherna speciellt letade efter var den tjocka ring som Orgluck hela tiden hade på sig det var något viss med det armbandet. Han trodde att om han fick tag på det så skulle han bli den nästa att leda alla orcher i omgivningen kring Glasdheim. Detta har blivittill en sägen bland orcherna och allt svartfolk så den som hittar denna ring kommer säkerligen att bli allas ledare.

Kläder



Vikingatida krigare
påsbyxor i pdf
särk i pdf
en till särk i pdf
kjortel i pdf
hjälm i pdf

Vikingatida kvinna
särk i pdf
Tunika i pdf
hängselkjol i pdf

Vikingatida herre
kaftan i pdf
mössa i pdf
påsbyxor i pdf


Tipsa gärna oss arrangörer om andra bra länkar så lägger vi in dem.

Könsroller


Kvinnans Starka ställning Vikingatidens kvinnor var självständiga och hade en stark ställning. Hon hade ansvar för gården när mannen var ute på vikingatåg eller handelsfärd och trälarna hjälpte henne med arbetet.
Hon hade också hand om nycklarna till kistan som innehöll familjens dyrbarheter.
När mannen reste bort, lämnade han inför allas ögon över nycklarna som ett tecken på att hon hade ansvar för gården.

För det första måste man skilja på kvinnor och kvinnor. Trälkvinnor, det vill säga kvinnor som tillfångatagits utomlands och deras döttrar födda i fångenskap, hade samma rättigheter som vilken ägodel som helst. De kunde köpas och säljas, rådde inte över sina egna barn och ägde ingenting själv. Dessutom riskerade de att bli offrade när deras ägare dog. Allt detta gällde även de manliga trälarna, men något som förmodligen var unikt för trälkvinnorna var att de dessutom kunde hållas som "sexslavar" av sina herrar. Det är också möjligt att de, frivilligt eller inte, hölls som långvariga frillor, ibland kanske likställda med fria hustrur.

Kvinnorna valde själv sin man och kunde skilja sig om han slog eller bedrog henne.
Allt de behöde göra var att hålla ett formellt tal inför några vittnen och säga varför han eller hon inte längre ville vara gift.
Barnen hjälpte till med familjens försörjning och arbetade i jordbruket med hantverk, spann ull eller lagade mat.Ibland hann de även med att spela spel och leka lekar.
Trots de intima familjebanden sändes många pojkar till fosterfamiljer när de var tio år gamla. Ibland var familjen släkt med pojkens egen.
Men oftare var det så att fosterfadern och pojkens pappa var fosterbröder. Dessa band var nästan lika starka som familjebanden.
På sommaren simmade de och spelade boll och på vintern åkte de skridskor gjorda av mellanfotsbenet från häst eller ko. Benet bands fast vid ett par läderkängor. Man lekte också i snön.
Om ett barn föddes med en defekt eller att man trodde att det förde otur med sig, sattes det ut för att dö.
För vikingarna var vintern en tid att vila. Då lagade de sina verktyg och vapen, ordnade gillen (fester) och berättade sagor för varandra.
När våren kom var det dags för männen att göra i ordning skeppen för sommaren