Varelser
I vår lajvvärld finns det plats för många varelser. Här kan du läsa om några. Vilka som faktiskt kommer att finnas med under årets lajv kan vi inte berätta just nu men du lär märka det!
Gudar
I vår lajvvärld finns det plats för många religioner.
Vanligast är att människor är asatroende.
Därefter kristen.
Enstaka människor kan tillhöra andra religioner.
Svartblod, alver och andra skogsväsen har förstås sina egna gudar som människor oftast inte känner till så mycket om.
Ateister finns inte.
Alla räknar med gudarnas makt.
Att spela i en religiös värld kräver att man först funderar över vad en religiös värld innebär. Människor i en religiös värld reflekterar inte över sin religiösa identitet, utan annammar den religiösa verlighet de lever som självklart. I en religiös värld finns inga ateister, inga tvivlare och inga som ifrågasätter religionens särställning som det självklara.
Religionen finns överallt, i alla handlingar och alla vardagliga händelser. Varje liten händelse och varje liten syssla genomsyras av en ritualitet. Detta är något man måste komma ihåg när man rollspelar i en religiös värld. Även om händelser från början baseras på en praktisk funktion övergår dessa nästan alltid till att ha en sakral funktion.
Med detta menas att tex en så enkel sak som att hämta vatten med mycket stor sannorlikhet omgärdas av religiositet. Man tackar sin gud för vattnet, eller stänker det åt sidan för att hindra onda andar. De flesta gör det utan att tänka, men alla vet att det är saker man måste göra annars går det illa.
Forn sed/Asatro:
Att tala om en genuin asatro är svårt, våra källor ger oss inte tillräckligt med information för att skapa oss en total bild av religionens innersta väsen. Dock har vetenskapen genom åren lyckats skapa en trolig hypotes där arkeologi, histoia och religionsvetenskap alla har spelat en stor roll i pusslet.
Asatron är en delad religion, ena sidan är en dömmande och hård religion där gudarna är egoistiska med egna agendor och andra sidan är en omhändertagande och naturälskande religion.
Vanligen väljer man en gudom som sin huvudgud och dyrkar dennes aspekt till fullo men högaktar de andra gudomarna utan problem.
Kultfunktionärer:
Asatrons kultfunktionärer är Goden eller Gydjan, dessa har inga likheter med kristendomens präster utan dessa är mer att jämföra med en psykolog och tolkare av gudarnas viljor. Goden eller Gydjan är den man besöker när man själv anser sig ha problem att prata med gudarna eller när gudarna inte lyssnar som de ska.
Kristendomen.
Större delen av norra och centrala Europa är kristet. Romersk katolska kyrkan är den förenande makten i hela den kända världen. Främst är Påven i Rom. Han styr över sina biskopar som ansvarar för större eller mindre områden. Dessa områden kallas stift. Under biskoparna finns prästerna som arbetar lokalt i församlingarna. Kyrkan värnar om människans väl inför evigheten och det innebär att kyrkan även blandar sig i politiken. Det är självklart att biskoparna har beväpnade följen. På en del platser är kyrkan mäktigare än kungen både militärt och ekonomiskt. Den vanlige prästen är respekterad där han verkar. Han är ofta den ende som kan läsa, skriva och har en bok. I städer kommer prästerna från de viktiga släktena men på landsbygden kan det vara begåvade bondsöner som sänds att bilda sig för att sedan återvända till sina egna hemtrakter. Lärdomen varierar och den vanlige prästen försörjer sig som bonde. En del präster är drivna av människokärlek i sitt arbete medan andra mer söker egna fördelar. Prästens huvuduppgift är att fira gudstjänst flera gånger om dagen. Gudstjänsterna är ofta ganska korta och få är närvarande vid sidan om prästen. Vid söndagens mässa kommer alla som kan.
Asar:
Asarna är religionens adelsmän, de gudar som är mest personligheter och egensinniga. Var och en av asarna har många aspekter och derars områden går in i varandra.
Kända gudar inom asatron är Oden, Tor, Frej, Balder och Tyr. Läs gärna mer på Wikipedeia.
Einhärjar
Einhärjar eller enhärjar var i nordisk mytologi de fallna krigare som Odens valkyrjor ansåg ha dött en tapper och ärofull död i strid, varvid de fördes till Valhall, det fornnordiska himmelriket. Femhundrafyrtio dörrar ska enligt Grímnismál leda ut ur Valhall, och genom var och en av dessa kan åttahundra man marschera i bredd, vilket säger något om einhärjarnas antal. Snorres Edda beskriver hur de varje morgon tågar ut till Idavallen, i mitten av Asgård, där de dagen lång roar sig med att hugga varandra i småbitar. När skymningen faller torkar dock det ljutna blodet åter in i köttet, avhuggna lemmar letar sig tillbaka till sina kroppar och de fallna reser sig livs levande igen.
Einhärjarna festar sedan kvällen och natten igenom i Vallhall. Gudakocken Andrimner tillagar en festmåltid av grisen Särimners fläsk i kitteln Eldrimner, vartill serveras mjöd som mjölkats från geten Heidrun, vilken betar av Yggdrasils blad. Natten är alltid så lång att också den siste einhärjare som somnar i fyllan hinner få sig en god natts sömn, och när de alla vaknar nästa morgon lider de inte av baksmälla eller andra krämpor från nattens tillställningar.
Det sägs även att fridsammare, men inte mindre ärevördiga själar, istället eskorterades till Frejas borg Folkvang.
Vid Ragnarök kommer tuppen Gullinkambe att gala från Valhalls tak. Oden kommer då att leda einhärjarna till slagfältet Vigrid, där den slutgiltiga striden kommer att stå med mellan asar och ljusets makter mot jättarna och andra mörkrets härskaror.
Jättar
Jätte (fnor. jotunn, pl. jotnar) var i nordisk mytologi och folktro en storväxt och stark varelse med människogestalt, ibland klumpig och enfaldig, ibland ond och lömsk, men ibland också trollkunnig och vis. Jättarna var ofta fientliga mot gudar och människor, men båda grupperna fick också hjälp och råd från jättarna, och flera av gudarnas gemåler var jättar. De kallades även för resar (risar) i synnerhet bergsresar (bergrisar) samt tursar (þursar) i synnerhet rimtursar (hrímþursar) men även eldtursar. En jättinna kallades vanligen för en gyger (gýgr), men även för trollkona och dylikt. Ordet jätte anses vanligen vara besläktat med verbet äta (denna etymologi föreslogs först av Jacob Grimm) och ha betydelsen av glupsk frossare (jämför antikens människoätande cykloper och laistrygoner); turs och rese torde betyda "stark"; i nyisländskan antyder risi storlek, jötunn styrka, þurs dumhet.
Enligt den nordiska gudaläran var rimtursarna bland de tidigaste gestalterna som tog form jämte gudarnas urfader Bure (Búri) och Ymer (Ymir) – en jätte av kosmiska dimensioner. Hela världen skapades sedan av hans döda kropp. Rimtursarna dränktes därpå i Ymers blod (det vill säga världshaven) sånär som på en viss Bergelmer (Bergelmir) och hans maka, från vilken senare tiders jättar härstammar.
Efter sitt ursprung associerades jättarna med urtidens kaos och de vilda, otämjda naturkrafterna. De beskrevs som giganter som kunde kasta klippblock flera mil och som lämnade spår efter sig i landskapet i form av jättegrytor, flyttblock och gravhögar. De är fientliga mot all högre odling samt även till sitt yttre vanskapliga – omåttligt stora, månghövdade, svarthyade och skräckinjagande. Deras välde är Jotunheim (Jotunheimar), en av Yggdrasils nio världar, vilken tänktes breda ut sig bortom Midgårds gränser framför allt i norr och i öster, där ständigt snöhöljda berg och djupa skogar avskärmar människornas värld från jättarnas. I Jotunheim har de en väldig fästning kallad Utgård (Útgarðr) förestånden av den listige jätten Utgårdaloke (Útgarða-Loki). I Midgård bor de i mörka hålor eller vid jordens utkanter och ibland de vilda fjällen. De älskar mörkret och mörkrets gärningar; i synnerhet är detta fallet med de jättinnor, som kallas mörkridor (isl. myrkriður) och färdas omkring nattetid, ridande på ormtyglade ulvar, och bedriver allt ofog (jämför Hyrrokkin). Överraskas dessa onda varelser av solens ljus, förvandlas de till sten. Det är mot detta jättesläktens avskum, som Tor för en ständig kamp.
Icke desto mindre kunde jättarna också beskrivas som storväxta människoliknande gestalter som accepteras av asarna. Gudar och jättar är i själva verket besläktade, eftersom gudafadern, Oden, på mödernet härstammar från jätten Böltorn (Bolþorn). Äktenskap ingås mellan gudar och jättar: Njord äktar Skade, Gerd blir Frejs maka, Oden vinner Gunnlöds kärlek, och Tor själv, jättehataren, älskar Jarnsaxa, Magnes moder. Loke, som både på fädernet och mödernet är av jättesläkt, är fullständigt införlivad med gudakretsen. Havsjätten Ägir inbjuder gudarna till gästabud och gör hos dem återbesök.
I likhet med titanerna i den grekiska gudasagan utgör jättarna ett äldre släkte, undanträngt av gudarna och på väg att utplånas; men förutom den forntida överväldigande styrkan har de även bevarat forntidens oskuld och enfald (Eddan tilldelar jättar epiteten barnaglad, barnafrom) samt en urgammal visdom och en kunskap, som går längre tillbaka mot tingens upphov, än de senare tillkomna gudarna kan minnas. Därför söker också Oden att hos Mimer, Vaftrudner och andra jättar inhämta denna prokosmiska kunskap. Alla dessa jättar och jättinnor, som brukar umgås fredligt med asarna, beskriver myten som visa och vackra och deras boningar omges ofta med en viss hemtrevnad.
I flera sägner omtalas, att jättar av en utfäst arbetslön luras att uppföra ansenligare byggnader. Så uppfördes till exempel Midgårdsborgen av en jätte. Men de går alltid miste om arbetslönen; när byggnaden är nära sin fullbordan, blir de antingen dödade av Tors ljungeld eller förvandlade till sten.
I Ragnarök där den slutgiltiga striden mellan gudar och jättar utkämpas, går jättarna under för evigt; i den nya världen, som därefter uppkommer, finns ingen plats för jättesläktet.
Jättar förekommer också ofta i sagor. Oftast är de då fientliga mot människorna men undantag finns. Det är också vanligt att jättarna går hemska öden till mötes. Ett exempel på en sådan saga är den om jätten Finn i Lund. I denna saga påstås att jätten Finn skulle ha byggt Lunds domkyrka men sedan förvandlats till sten.
Liksom jättarna tidigare kämpade mot asagudarna, strider de under kristna tiden mot Kyrkan och kastar i sin förbittring stora klippstycken ("jättekast") mot kyrkorna, eftersom de inte kan tåla klockklangen. Tron på jättar har varit allmänt utbredd. Överallt visar man dessa av jättarna slungade klippblock, och folksägnen har än i dag mycket att berätta om bergtagna människor, om jättarnas ofta praktfulla boningar i klippan, om deras rikedomar och deras hulliga hjordar.
I norsk folktro och saga antog trollen sådana proportioner att de måste betraktas som jättar.
Inom den församiska föreställningen är jiettanas människoslukande personer med flera fruar. De kunde tillfångatas och ätas upp av människorna, och buken var fylld med metaller såsom silver och guld. Huruvida dessa föreställningar ursprungligen härstammar från den "germanska" mytologin kan dock ifrågasättas.
I grekisk mytologi motsvaras jättarna av giganter och titaner.
I Bibeln kan man läsa om jättar i 1 Mos 6:4 och i 4 Mos 13:33-34. Se: Nefilim.
Många är inte de människor som sett en älva. Och de som gjort det tas ofta för dårar eller lögnare.
Men visst finns det de som hävdar att de i nattens dimma sett skira varelser dansa runt i skogen med klingande skratt och böljande kläder.
Legenden hävdar att det finns många olika sorters älvor. Det finns de som är helt bestående av ljus,
de som har lite mörker i sig, de som har endast mörker och så finns det älvor som är så eteriska att de verkar skapade av luft.
Samma legend hävdar också att om du fångar en älva kan du begära en önskan i utbyte mot dess frihet.
Vissa påstår att detta kan vara skadligt för älvorna, men det är nog knappast något människor bryr sig om.
Älvor är små varelser, även om de är stora rent fysiskt har de minimal tankeverksamhet och har bara rum för en känsla åt gången.
De har svårt att planera för framtiden och reagerar helt på instinkt och känsla.
En älva känns igen på dess klingande skratt, dess kärlek till naturen och allt som växer, samt att de på huden har slingor, märken som finns kvar från deras födsel.
När älvorna föds är de så mjuka att växterna de nyfödda älvorna läggs på pressas in i huden och finns alltid kvar som gröna livgivande ådror på kroppen.
Alver
Alver är de skogsvarelser som liknar människor mest. De är lika långa som människor och deras drag, ögonfärg och hårfärg kan även stämma med människors. De har dock spetsigare öron och mindre grova drag än människor. De är ibland även en aning blekare eftersom de spenderar sin tid under trädens skuggor i skogen. Trots att alver är lika stora som människor så väger de mycket mindre och de kan gå i skogen utan att föra oväsen. De är dessutom vigare och ofta mer spänstiga än människor.
Alver är inte odödliga men då de lever så mycket längre än människor och svartblod är det många som tror det. De blir ungefär dubbelt så gamla som människor, och de åldras i samma takt i förhållande till sin totala ålder, det innebär att om en alv ser ut att vara i 30årsåldern är den i själva verket runt 60. De växer dock upp lika fort som människor, åldrandet saktar ner först då en alv når vuxen ålder. Alvbarn har inte heller speciellt spetsiga öron, något som resulterar i att de ofta leker med människobarn och ibland till och med blandas ihop med dem.
Alver är ofta lugna varelser och mogna i sinnet. Stereotypen är harmoniska och önskar inte att kriga eller bråka med människor. De värdesätter skogen högst av allt och de är vänner med de allra flesta av skogens varelser. De anser dock att svartbloden är vulgära och dumma och alverna tycker inte om sättet svartbloden behandlar människor, vilket bidrar till att svartbloden i sin tur inte håller alver nära hjärtat. Alver och svartblod har dock aldrig stridit mot varandra utan mörkeralvernas influens, De tolererar varandra och håller sitt avstånd.
Det hindrar dock inte dem från att vara omväxlande som människor då de bara är med andra alver. Anledningen till att stereotypen som nämns ovan är att alver är tillbakadragna och tysta bland människor eftersom de inte känner till människornas kultur. En alv kan vara lika skojfrisk, blyg eller kanske till och med elak som vilken människa som helst.
Alver jagar inte själva efter kött utan de är vegetarianer om de inte blir erbjudna kött från ett djur som människor fällt. Då kan de äta köttet för att det inte ska gå till spillo och därigenom hedra djuret genom att försäkra att det inte dog i onödan. Alla alver gör dock inte det, en del alver anser att även det är fel och omoraliskt. Vad din rollperson tycker är upp till dig.
Mörkeralver och alver kommer inte över huvud taget överens. Det är främst gammalt groll mellan dem som bidragit till agget; alver ser sig själva som en del av skogen. De anser att alla varelser är jämlikar medan mörkeralverna menar sig stå över de andra varelserna, de menar att de är skogens väktare och i vissa fall även härskare. Det har gav upphov till många strider mellan alver och mörkeralver men under det slag som kom att bli det största och sista anslöt sig de andra varelserna från skogen med alverna och trots mörkeralvernas makt och höga antal kom svartbloden att ansluta sig till dem som legoknektar. Kriget rasade under många, många år och kom senare att bli känt som Det stora kriget om skogen. Mörkeralverna besegrades dock till slut då svartbloden förrådde sina betalande mästare och högg dem i ryggen. Sedan dess har få strider utkämpats mellan de alviska raserna och ingen alv eller mörkeralv lever idag för att själv ha upplevt Det stora kriget om skogen.
Mörkeralver
Mörkeralver är onda och korrupta varelser. De lever i skogen och de är nattaktiva vilket har fått deras öron att växa sig längre än vanliga alvers och deras hy är ljusare än alvers och människors eftersom de inte ofta befinner sig i solljus. Mörkeralver åldras på samma sätt som alver, Då de når vuxen ålder åldras de hälften så fort som en människa. En alv som ser ut att vara i 30årsåldern är alltså i själva verket runt 60, men de växer upp lika fort som människobarn.
För en person som aldrig har träffat en alv eller som bara har gjort det vid ett fåtal tillfällen kan det vara mycket svårt att se om varelsen är en alv eller en mörkeralv. Det kan även ibland vara svårt för mindre intelligenta skogsvarelser att se skillnad (om de inte får tillfälle att jämföra två alver av olika ras ståendes nära varandra) eftersom de båda alvraserna luktar på samma sätt för andra skogsvarelser.
Mörkeralver är asatroende och de tillber och ärar jätten Loke. Loke representerar för dem ondska och list och det tilltalat mörkeralverna. De hyllar och offrar även till nornan Urd som väver ödestrådarna och som kontrollerar människornas öden. De offrar till henne för att hon ska spinna deras trådar till framgång och välfärd och en mörkeralv som talar illa om Urd blir i regel utstött eftersom han då tros ge otur till hela gruppen.
Till skillnad från vanliga alver värdesätter mörkeralverna mod,makt och list. De är duktiga på att ljuga och luras och de använder sina egenskaper mestadels till själviska ändamål. De kan ibland vara duktiga krigare men generellt föredrar mörkeralver att manipulera sina fiender till undergång snarare än att riskera att själva dö eller skadas.
Mörkeralver förökar sig mer än både alver och människor och därför växer deras antal stadigt. De är dock inte speciellt omtyckta av skogens andra varelser eftersom mörkeralverna anser sig själva vara klokare, starkare och mer anpassade som ledare över de andra varelserna snarare än deras jämlikar, vilket resulterar i att inte alla mörkeralver lever så pass länge att de kan dö av hög ålder. Skogsvarelser tycker inte om att bi körda med och även om mörkeralverna inte inser det så finns det starkare saker än dem i skogen, som svartblod eller troll.
Alver är vegetarianer, vilket också är en skillnad mellan de två alviska raserna. Mörkeralver äter kött och därigenom ibland även människor. De tillagar dock köttet över öppen eld, kryddar det och vårdar det omsorgsfullt innan de äter, till skillnad från svartblod som äter sitt kött rått.
Mörkeralvernas höga antal och deras överlägsna attityd spelade en särskilt stor roll under tiden innan Det stora kriget om skogen. Mörkeralverna var fler än någonsin, varken tidigare eller senare, och de hade börjat kalla sig själva för skogens ledare och vaktare. Det var främst alverna som reagerade; de menade att alla skogens varelser är lika värda och att mörkeralverna inte hade varken rätt eller grunder att kalla sig övermäktiga de övriga invånarna i skogen. Mörkeralverna ignorerade dock alverna, som i deras ögon var svaga och ynkliga. Alverna tog då till vapen mot sina rivaler och mörkeralverna bestavare elden. Eftersom mörkeralverna som sagt var många fler till antalet såg det först ut som om de skulle besegra alverna utan större svårigheter men då anslöt sig knytten, tomtarna, skogsråen och alla de övriga skogsvarelserna sig till alverna och kämpade på deras sida för en likställd hierarki i skogen. Mörkeralverna anlitade då svartbloden och lovade dem rikliga belöningar för att kämpa med dem. Kriget pågick under många år innan det slutgiltiga hugget delades mot svartalverna – av deras legoknektar svartbloden.
Mörkeralver har sedan den dagen dragit sig från att ingå avtal med svartblod, mörkeralverna anser att de är opålitliga och förrädare som inte klarar av att lyda order. Svartbloden håller inte heller mörkeralverna nära hjärtat, de tycker att mörkeralver är arroganta och högfärdiga, två egenskaper de inte uppskattar. Läget mellan de två alvraserna är än idag spänt men de tollererar varndra, alver är förlåtande och mörkeralver är stolta nog att inte dra upp gammalt groll om ett krig de förlorade.
Knyttt
Svartblod
Svartblod är och förblir den absolut mörkaste sidan av alver
som finns.Dom tycker inte om människor annat än
som föda.Om det inte finns en mycket stark ledare bland dom har de
svårt att samarbeta. Men om dom har en stark ledare så kan dom bli livsfarliga
och mycket svåra motståndare till allt som rör sig i
deras väg.
Ser man ett svartblod så finns det i regel flera i närheten.
Människor tycker inte om svartblod inte dom i Gladsheim i alla
fall, "ett dött svartblod är ett bra svartblod" brukar Asbjörn säga.
Är du i underläge när du stöter på svartblod är det bra om du
ser dom först och hoppas på att dom inte sett dig eller känt av din lukt,
så att du kan förbli omärkt medens de passerar. Annars är det bäst att lägga
benen på ryggen snabbt.Svartblod har setts till i byns omnejd. Bland de som steg ner var Melkor, den onda,
och det som de goda ainur skapade raserade han. Melkor tog sin tillflykt till
mörkret, där han samlade onda djur omkring sig.
Svartblod är förvanskade alver, Melkors handarbete. När alverna
börjat ta sina första nyfikna steg under stjärnorna rövades
en del bort och i Melkors gömslen förändrades de till sin raka
motsats.
Svartblod kivas gärna sinsemellan men
sparar sitt verkliga agg mot människor och alver. De är skapade
till att vara ondsinta och grymma. Många dagsmarcher mot väst från
Gladsheim ligger berget Svartisen där anser många att nordens orcher
kommer i från, men ingen kan med säkerhet säga att så
var fallet. Det sägs att svartbloden spred sig som maskar i jorden och till
sist nådde Gladsheims och Surte ås marker.Där
dom förpestade livet för människor och djur i många år.Hövdingar kom och hövdingar gick
i Gladsheim men svartbloden bet sig fast.
En gång så lyckades byborna ta
deras uruk-hai Orgluck till fånga han fördes genom byn i triumf.
Till allas glädje och avsky blev han satt i järnbur och upphängd
i ett träd där han fick svälta ihjäl, hans skalle satt
sedan länge spetsad på en påle i byn för att alla skulle
veta vad som fanns i skogarna.Orcherna runt byn blev nu uppdelade i klaner
och alla ville att deras klan skulle styra alla orcher. Det var under ett
sådan gräl som byborna anföll, nästan alla orcher blev
dödade och slängda på hög för att brännas ett
fåtal kom undan.De som kom undan flydde hals över huvud
långt där i från. I en håla under ett berg började
de läka sina sår i tjugo år blev de kvar där många
nya uruk-haier avlades fram. De börjad åter sprida sig mot Gladsheims
trakter.Förra året fick en av dessa uruk-haier
tag på skallen från Orgluck skall denna urk-hai kunna ena orcherna
mot byborna?
Kalroy
Drauger
En Draug är en gengångare av en sjöfarare, viking eller helig person ur Nordisk mytologi.
De kunde till skillnad från andra gengångare lämna sin gravhög och be ge sig ut för att söka det som håller den kvar.
Oftast rör det sig om hämnd för något eller att få tillbaka något som stulits eller liknade, i sällsynta fall har Draugen blivit förbanad av en trollkunnig till att hemsöka.
Drauger har alla olika utseende men de avger alla ett svagt skimmer och är synbart gengångare,
all drauger har dessutom olika förmågor och saker som skadar dem, vissa tar ingen skada av vapen,
vissa kan bara förintas genom att bli ner brottade av en hjälte, åter vissa måste drivas ut genom att deras gravhög helgas.
Alla drauger har dock övermänsklig styrka och en särdeles tålighet.
Ett annat gemensant drag är att de undviker trollkunniga personer detta gäller dock inte alla drauger.
Tomtar
Tomtar är vanligen snälla skogsvarelser.
Inte så sällan fungerar de som medlare mellan människor och Svartblod eller andra mer arga skogsvarelser.
Alla skogsvarelser respekterar tomtarna som alltid är pålitliga och neutrala i konflikter.
Den som blivit vän med en tomte har gjort sin lycka och har mycket att vinna.
Troll
Troll är stora klumpiga inte helt klyftiga men oerhört starka.
Dom tål inte dagsljus skymning går bra men i mörker är dom
i sitt rätta element.Troll gillar skatter över allt annat. Om dom har en ledare så bestämmer han allt fast de kivar om
det hela tiden.Man kan inte säga att dom inte tål människor men inte att
dom gillar dom heller, man skulle kunna hamna på deras
meny om det gick riktigt illa.Troll kan inte under någon längre tid hålla sams i mellan
sig utan bråkar för det mesta om allting eller ingenting. Det säga att trollen har gömt en skatt vid gruvan där dom
blev innebrända.Det finns snälla troll fast dom är sällsynta.
Det har alltid bott
troll i skogen kring Gladsheim men sedan orcherna kom tycktes det som om dom
blivit elakare och grymmare. De enda som tycktes vara opåverkade var
skogstrollen eller vättarna som dom också kallas.Nåväl alla bergstroll brändes
inne i sina grottor samtidigt som orcherna blev bortjagade eller ?
De övriga trollen eller vättarna
lämnades i fred då de ansågs vara ofarliga. När Stortroll, Lilltroll och Grog var
på väg hem den natten innan överfallet gick de väldigt
nära byn det var nästan gryning och de hörde människorna
prata om vad de skulle göra så de förvandlade sig till stenar
och sedan dess har ingen sätt dom utom i fjol då det så ut
att vara troll uppe på berget bakom Gnipahålan kunde det vara
Stortroll, Lilltroll och Grog?
Trollen tillhör
mineralriket detta gör det möjlight för dem att kunna förvandla
sig till sten om det kommer människor. Människor har i alla tider
lagt skulden på trollen. Framför allt när de misslyckats,
gjort bort sig och inte vågat stå för sina egna misstag.
Om man är fredligt sinnad kan man möta dom. Men ofta skräms
människor när de ser trollen. Deras utseende är enkelt och
inte pråligt det är därför de dras till det som glittrar.
Ett troll tål inte solljus. När dom bemöts av solljus så
förvandlas dom till sten. Det finns många olika troll. Några
exempel är:
Bergstroll är dom vanligaste, stora och dumma.
Skogstroll (Vättar) är ganska vanliga bor i skogen under marken
hårdhudade som bara den, överlever solljus.
Grott-troll är stora och mycket dumma, bor i grottor.
Stentroll de är helt gjorda av sten och dom kan förvandla sig så
dom ser ut som stenar, då överlever dom solljuset.
Trädtroll är väldigt sällsynta, ser ut som träd behöver
solljus för att leva, tål inte eld.
Trollen härstammar från urtidens is -och
eldjättar.
De är ofta apliknande, lurviga, illaluktande varelser med kutiga ryggar
och koliknande svansar. De har långa näsor och öron, samt
plirande ögon som lyser som glödande kol i mörkret.
Ibland kan trollen se ut som vem som helst, och till och med vara riktigt
vackra. Det har hänt att män har ingått äktenskap med
trollkvinnor med fördelaktigt utseende, men man bör ta sig i akt.
Trollen har en makalös förvandlingsförmåga och kan anta
vilken skepnad som helst. Det kan visa sig efter bröllopsnatten att bruden
inte var så fager trots allt.
Troll iklär sig alltid tunga, pråliga smycken
och är galna i allt som glittrar. De samlar stora skatter i sina berg,
och skyddar rikedomarna med svårlösta magiska sigill. Då
och då har människorna haft gott utbyte av trollen som arbetskraft
eller rådgivare, men i allmänhet är de utpräglat tjuvaktiga
och stjäl allt möjligt från människorna. De är mycket
förtjusta i våra matvaror, i synnerhet öl och brännvin,
och är särskilt aktiva vintertid. Då firar de också
en egen festlighet och trollbergen reses upp på gyllene pelare som sprider
ett varmt skimmer över nejden.
De kan göra sig osynliga, pressa sig igenom dörrspringor
och öka eller minska i storlek. de är otroligt starka och snabba,
och kan under stor brådska ta sig fram som rullande nystan. Dessutom
har de förmåga att skjuta trollskott; att på håll tillfoga
människor allehanda krämpor.
Trollen är mest ökända för två fula ovanor: Att
bergta människor, det vill säga att stänga in folk i sina berg
under lång tid och att byta ut människobarn mot sina egna ungar,
så kallade bortbytingar. Bägge fenomenen har sin rot i trollens
nyfikenhet och avundsjuka på människorna.
Det går dock att skydda sig mot trollangrepp. Förutom
diverse magiska formler är saxar, kors, salt och stålföremål
goda vapen mot trollen. Men deras värsta fiende är egentligen naturen
själv. Solen förvandlar nämligen troll till sten och blixten
söker trollhuvudet som en åskledare.
Midgårdsormen slingrar runt vår jord. Kanske är denne varelse densamme som de kristnas Leviatan.
När man gräver i marken riskerar man att komma emot ormen.
Därför ska man inte gräva för djupt och alltid fråga en Gode om råd.
Likadant när man lägger ut nät. Ve den som råkar stöta sitt fiskespjut i denna odödliga varelse.
Någon har påstått att en bit av Midgårdsormen ligger som en slinga runt Gladsheim och att det är därför det blir så mycket blodspilla här.
Tänk om man kunde beveka den stora kraften hos detta urdjur