Det var inte så här det var tänkt.
Något tornar upp sig vid horisonten. Vid Norges vindpinade kust ankrar främmande skepp med trasiga flaggor. Saltstänkta båtar med djupa bottnar skrapar längs de steniga stränderna. Sargade tankar finner ord mellan gränderna i Trondheim och skratten i husen tystas av nedslagna blickar. Inte höras, inte märkas. Som om något där ute i regnet känner i vilken riktning nordanvinden blåser. Och mörkret växer vid bergens rand.
På Götalands slätter river höststormarna i de magra skördarna. Missväxt och förtvivlan och en tilltagande oro för den svarta döden sprider sig bland de beniga folken av bondesläkt. Höststormar glider över till rasande vinter och hela landet stelnar i sina timrade stugor av furu. Mossan vitnar. Genom landet färdas tre kungar denna vinter. Man hukar i husen och gnor händerna i andedräktens vita moln. Husknutarna knakar under kylan. Kungarna passerade på tunga slädar och bistra män med hunaländska sköldar slöt upp. Så blev sig inget likt efter detta. Inget var längre sant efter Drottningens död.Bara frost. Bara så ensamt.
Den långa leden mellan Tivedens dystra skogar och Hunalands väntande folk växer sakta igen. Stjärnmossa och skägglav sträcker sig över stigarna. Granarnas rötter trevar sig fram för att dämpa ljudet av de steg som vandrat här. Sten och jord vill glömma.
Över Ishavets skummande vågor växer sig kylan stark. Världen fladdrar till av Nordan och så har tiden fått ge vika. Flera år har gått. Det som var sant under ljusare stunder böjer sig för de lögner som döljs i gråa orosmoln. Bara runsten står stilla.
Det var inte så här det var tänkt.
Gamla tiders tankar skingras av det nya. Från söder kommer den vita guden och gör anspråk på fäders mark. Stigarna leder inte längre hem. Inte till det som varit utan till det som kommer att bli.
Det Berghem som en gång var en liten by i Hunalands hjärta har nu förändrats till något helt annat. Man färdas inte längre här sen vägarna vuxit igen och sen Kungen lämnade allt i träda. Världen finns nu bortom de milsvida skogarnas dunkla kullar och blåa berg. Allt som händer verkar ta sin form någon annanstans. Långt, långt bort. Det finns dem som undrar om Berghem fortfarande är en del av Hunaland eller kan det vara så att ingen längre hittar hit? Har skogen helt dolt alla stigar som en gång ledde människorna till denna avlägsna del av Norden? Det var länge sen det kom någon utifrån nu.
Så Berghem är annorlunda. De som bor i byn har kallat till sig sina släktingar och ättefränder för att skydda dem från det som rör sig. Berghem är en trygg plats att gömma sig på då orostider går mot mörketid. Många är de bofasta och fler kommer de bli då folk vandrar från sin trakter och söker sig bort från stöveltramp och smedjeslag. Kommer de hitta till Berghem? Kommer de finna ett hem i mitten av de bortglömda skogarna?
Som ett sommarbloss i julinatten stundar nu de väntade Ättekamperna. Det som en gång var en strid mellan kämpar har nu gett en eftersmak av blod från världen utanför. Så åren av oro har lett till en glädjens fest. De stora, starka ätterna i byn väntar sina släkten. Väntar på att i ringen få visa sig duglig och inför sina hettande fränder få svalka sig i jubel.
Byn blomstrar av handel och händelser, av byaråd och käbbel kring gårdar och stugor. Tält reser sig mot björkarna då människor utanför möter människor innanför. Handslag och omfamningar vittnar om återseenden och förväntan. Familjer möter de sina och släkter fyller brösten med stolthet. Ekot från världen utanför orkar inte fram över de mörka skogarna och sjunker istället ner i skogstjärnar långt, långt ifrån Berghem. Berghem är sin egen. "Hon är vår", som de nu säger över rösterna på värdshuset.
~
Vite Krist höjer sin bägare med mjöd. Flammorna från Valhalls eldar färgar salen med kopparglans. "För Berghem! Töm ur!". Freja ler med hela ansiktet. "Töm ur!". Hon tömmer sitt stop betydligt snabbare än Vite Krist.
"De gör som de vill i Berghem", säger hon. Sen slänger hon med sitt långa hår, torkar munnen med baksidan av handen. Hennes skogstjärnsögon följer en gnistas dans då hon sträcker sig efter den väntande kannan.
"De gör som de vill".
Välkommen till Kampen i Ringen 1111 - Nordanvind
|
| Logga in: |
Du måste anmäla dig till ett arrangemang för att kunna logga in.
|
|
