Hunalands lag

Uppdaterad 1107.06.20

1. Detta är Hunalands lag.

Var man och kvinna ur samma klass är varandras jämlike. Ingen man må förebrås för att han utför sysslor som i andra länder anses som kvinnogöra, och ingen kvinna må förebrås för att hon utför sysslor som i andra länder anses som karlagöra.

Var man och kvinna, ung som gammal, frifödd som träl, ska sky Bresta och hennes anhang. Den som blotar till Bresta är var människas niding och om han eller hon dräps ligge ogill till tids ände.

2. Om landets härskare

Fria hunalänningar skall välja kung eller drottning bland landets främsta. Vald härskare sitte sin livstid ut. Har härskaren vid sin död son eller dotter som anses särskilt lämplig att leda landet skall han eller hon räknas bland de främsta vid val av härskarens efterträdare. Detta val skall göras vid den döde härskarens gravläggning när graven stängts och gravöl druckits.

Kung och drottning skall till sin försörjning och utöver sina ärvda marker äga kungsgårdarna Tångvalla, Bistra, Stortind, Rensta och Ulvhammar. Dessa gårdar förlänades härskarmakten i Hunaland genom gåvor från ätten Knaphövde, ätten Ekehufvud och ätten Sköld då Ragnvald Ragnvaldsson Knaphövde valdes till Hunalands förste kung i Herrens år 1097 för vilket dessa ätter har heder så länge landet varar och människors minne.

Härskarens makt är att styra landet efter eget omdöme eller med råds råd. Härskaren väljer själv sitt råd och sina krigsledare. Vid oro eller krig kan härskaren kräva av alla självägande bönder rusttjänst i 40 dagar inom landet och 80 dagar utom landet i antal enligt ägostorlek. Av annans hird kan kungen kräva en femtedel för manskap i krig utomlands i 70 dagar.

Härskarens plikt är att skydda landet och dess lagar. Härskaren skall skydda hunalänningars rätt att tillbe fädernas gudar eller Krist och helgonen, var efter sitt slag. Kung eller drottning som hjälper eller tillåter dyrkare av Bresta skall anses svika sin plikt mot folk och högre makter och avsättes av Huna landsting.

Gifter sig härskande kung kallas hans hustru drottning. Hennes makt är den makt hon har hos sin make, sitt ärvda gods och sitt hushåll. Gifter sig härskande drottning kallas hennes make drott. Hans makt är den makt han har hos sin maka, sitt ärvda gods och sitt hushåll. Ingift drottning eller drott skall hedras men inte lydas som härskare.

Dräper någon härskaren genom olycka eller om kungen stupar i strid avgör ätten eller hersar om släkt saknas vad som ska hända dråparen.

Dräper någon avsiktligen härskaren ska dråparen plågas till döds och dennes ätt förklaras ärelös tills härskarens ätt beslutar annat.

Om någon lurar eller tvingar en annan att dräpa härskaren ska även denne plågas till döds och få sin ätt förklarad ärelös tills härskarens ätt beslutar annat.



3. Om helgedomar

Kristna kyrkor

Envar får på sin mark bygga kyrka och föda präst. Bykyrka skall byggas enligt byråds råd. Skall kyrka byggas på gammal helgedom eller vid gammal offerplats måste ed givas på att platsen inte längre används av folk som tillber asar eller vaner.

Den som rusar in i kyrka med skrän och vapen och stör bön eller mässa skall böta som för brott mot tingsfrid.

Kyrka eller kyrkoplats får inte kränkas genom offer eller blodsutgjutelse eller eld eller vapen. Den som rusar mot helgedom med skrän och vapen och stör i bön, predikan eller åkallan skall böta som för brott mot tingsfrid.

Den som brukar våld mot helgonbilder, kors, krucifix eller altartavla, välter eller spräcker altare, eller griper till våld och vapen mot människor under gudstjänst är var människas niding och ligger dräpt ogill till tidens ände.

Den som stjäl från kyrka plikte med livet efter tingets dom.

Den som brukar våld mot kyrkobyggnad eller kyrkogods eller präst är var människas niding och ligger dräpt ogill till tidens ände.

Asars och vaners helgedomar

Ingen i Hunaland får bygga kristen kyrka på gammal helgedom eller vid offerkälla som ännu är i bruk för gudaoffer.

Den som rusar mot helgedom med skrän och vapen och stör i offer och åkallan skall böta som för brott mot tingsfrid.

Den som brukar våld mot gudabilder eller heligt träd, spräcker blotbord eller stänger offerkälla, släcker gudarnas eld eller griper till våld och vapen mot människor under blot eller åkallan är var människas niding och ligger dräpt ogill till tidens ände.

4. Om straff

Hedersstraff

Den som döms att mista heder och ära dömes för viss tid efter brottets art och grad.

När tiden för domen har runnit ut skall ärelösheten upphävas av det ting som utfärdat domen.

Ärelös må inte vittna vid ting.

Ärelös kan föra sin sak till ting men kan sällan lita till att folk vill hjälpa till som vittnen.

Den som gör upp handel med en ärelös kan ej få upprättelse om han eller hon blir lurad.

Bötesstraff

Böter kan erläggas i mynt, gods eller jord och mark.

Få människor för mycket av silver eller gods till ting. Därför skall tinget ge frist med betalning av böter med minst en månad.

Den som inte inom utsatt tid kan betala sina böter kan dömas till träldom för viss tid hos den som har böter att kräva.

Dödsstraff

Den som verkställer dödsstraff enligt laga dom skall räknas som en hedervärd människa.

Tjuv som döms till döden av ting skall hängas vid halsen.

Rövare som döms till döden av ting skall få buken uppskuren.

Övriga dödsstraff verkställs enligt tingets, härskarens eller hövdingens tycke.

Fredlöshet

Förbrytare kan dömas till fredlöshet inom viss tid och på visst land eller för evigt i hela landet.

Familj till den som döms fredlös förklaras ärelös för ett år.

Ingen må lämna fredlös hjälp eller stöd, bistå med mat eller kläder eller släppa fredlös under sitt tak. Den som så gör böte första gången en fjärdedel sin egen livsbot till tinget eller hövdingen, andra gången böte dubbelt och tredje gången förklaras själv fredlös.

Fredlös må saklöst dräpas.

Hämnd

En förorättad kan välja hämnden eller att ta saken till ting. Båda delarna skall anses lika hedersamma eftersom hämnd är ära enligt fädernas sed och ting bevarar freden människor emellan till landets båtnad.

Hämnd kan rättmätigt krävas för skada på gods och för kroppsskada, för skada på heder och ära, för dråp och för röveri.

Den som efter tingets dom tar emot böter har inte rätt till hämnd. Anser man att tinget dömt för lindriga böter kan man vägra ta emot dem och istället förklara hämnd och fejd.

5. Om frid

Tingsfrid

Tingsfrid råder på tingsplats och på resa till och från ting. Hämnd och fejd bryter inte tingsfrid.

Den som misshandlar annan med hand eller fot där tingsfrid råder böte dubbel sårbot till tinget, därtill böte efter den misshandlades ätt och makt.

Den som slår och skadar annan med vapen där tingsfrid råder böte dubbel sårbot till tinget, därtill böte efter den skadades ätt och makt och drives från tingsplatsen med förlorad heder.

Den som dräper annan där tingsfrid råder skall böta till den dräptes släkt efter den dräptes ätt och makt. Därtill skall dråparen böta dubbel livsbot till tinget och för alltid förlora heder och ära.

Hemfrid

Hemfrid råder inom gårds verk och vallar.

Råder hämnd och fejd mellan två hushåll eller två ätter gäller fejdabalken.

Envar skall ha frid på sin gård. Den som bryter hemfrid utan att hämnd eller fejd råder mister sin heder och folk kan saklöst vägra ta ed och vittnesmål från hemfridsbrytare.

Den som tar till våld och vapen i annans hushåll böte efter hushållets ätt och makt.

Om det kommer till skada på hus och egendom betale dubbelt vad detta är värt.

Om det kommer till kroppslig skada böte efter tingets dom.

Om det kommer till dråp böte efter tingets dom och öppne för hämnd och fejd.

Den som med våld tar lösöre, boskap, trälar eller annan egendom från gård inom verk och vallar skall räknas som rövare.

De som på härskares eller hövdings befallning söker missdådare eller stulet gods i gård skall släppas in och inget våld får tas till mot dem. Inte heller skall de bruka våld mot husfolk som inte hindrar eller hotar.

Den som tar till våld och vapen mot gäster i sitt hem annat än för att skydda sig och sitt är för alltid ärelös. Ingen skall ta ed eller vittnesmål från sådan.

Barnafrid

Barn må utsättas att dö om detta sker genast och ej senare än en vecka efter födelsen.

Om havande kvinna skadas eller dödas så att barnet dör i henne räknas barnets död som halvt dråp. Därtill miste ära efter längden på kvinnans havandeskap.

Om havande kvinna skadas så att barnet i henne föds för tidigt och sedan dör böte som för dråp. Därtill miste ära för lång tid eftersom havandeskapet var långt gånget.

Barnafrid gäller för barn som bestämts få leva från födelsen och upp till 18 års ålder.

Full barnafrid gäller de barn som ej i yngre ålder börjat lära vapenbruk för strid.

För barn som börjat lära vapenbruk för strid gäller barnafrid i minskande grad efter barnets ålder och vapenkunnighet. Denna skall bekräftas med ed från den som handhar barnets vapenövning.

Den som sårar eller dödar ett barn och det ej är fejd miste ära om det gjorts med våld. Därtill böte för skada eller dråp efter barnets ätt.

Den som stjäl gods från ett barn räknas som rövare.

Hämnd må ej utkrävas av barn, ej heller straff som för vuxen. Barn kan ej dömas ärelösa.

Den som våldför sig på ett barn för sina lustars skull räknas som niding och ligge dräpt ogill om barnet är frifött. Därtill lämnas hedersbot efter barnets ätt.

Den som på samma sätt våldför sig på ett trälbarn miste ära och böte till trälbarnets ägare som för misshandel.

Frifött barn må ej trolovas eller giftas mot sin vilja.

Frifödda barn som nått 15 års ålder räknas som giftasvuxna och må gifta sig med eget samtycke.

Två familjer kan bestämma om barns framtida gifte, men om barnet vid giftasmogen ålder motsätter sig detta må barnets egen vilja råda. Dock må barn minnas plikten mot familjen.

Trälfött barn må av sin ägare lämnas i hjonelag från 14 års ålder.

Handelsfrid

Hunalänning som driver med handel inom Hunaland eller för in varor i landet är fredad till liv och gods under handelsresan.

Den som stjäl gods från hunalänning med handelsfora räknas som rövare och niding.

Den som sårar hunalänning med handelsfora böte dubbelt för skada.

Den som dräper hunalänning med handelsfora böte dubbelt dråp efter den dräptes ätt och makt och står öppen för hämnd.

Utlänning som driver med handel och för varor in i Hunaland är fredad till liv och gods så snart härskarens tullar betalats och lejdtecken givits. Lejd skall gälla tills utlänningen lämnat landet.

Den som stjäl gods från trönder, jämtlänning eller härjedaling med handelsfora räknas som rövare.

Den som stjäl gods från annan utlänning med handelsfora räknas som tjuv.

Den som sårar trönder, jämtlänning eller härjedaling med handelsfora böte för skada.

Den som sårar annan utlänning med handelsfora böte halv skada.

Den som dräper trönder, jämtlänning eller härjedaling med handelsfora böte dråp enligt den dräptes ätt och makt.

Den som dräper annan utlänning böte för halvt dråp till den som har sak efter den dräpte.

Utöver sårbot och dråpsbot till utlänning böte lika mycket igen till härskaren, vars lejd man kränkt. Härskaren kan välja hedershämnd före bot.

Om trönder, jämtlänning eller härjedaling med handelsfora bryter lejd tas allt hans gods och delas mellan den han förgripit sig mot och härskaren vars lejd han brutit.

Om annan utlänning med handelsfora bryter lejd ligge han dräpt ogill och allt gods delas mellan den han förgripit sig mot och härskaren vars lejd han brutit.

Delningen av godset ger den han förgripit sig mot hälften och härskaren hälften.

Lejdfrid

Utlänning som reser över Hunalands gränser skall ha härskarens lejd i landet.

Lejd kan gälla för vissa vägar och marker eller för hela landet, ensam eller med hunaländskt följe.

Fri lejd ger rätt att resa utan hunaländskt följe på de områden lejden omfattar.

Utlänning som kan uppvisa lejdtecken är fredad av härskarens ära, och den som förgriper sig på denna utlänning kan förföljas och dömas enligt härskarens vilja.

Utlänning som bryter given lejd genom att resa på förbjudna områden eller genom att förgripa sig på hunalänningar i landet kan förföljas och straffas enligt härskarens vilja.

Pilgrimsfrid

Pilgrimer på väg till helige Olav i Trondheim eller på väg hem därifrån och som färdas längs pilgrimsleden genom Hunaland är fredade till kropp och ägodelar.

Den som kränker pilgrimsfriden skall dömas som den som bryter kyrkofriden.


6. Om fejd

Fred är det bästa för folk och land. Ingen som månar om sin heder söker fejd men ryggar inte heller för fejd när hedern hotas. Hämnd är hederns plikt när inga böter sonar.

Nu blir ovänskap mellan två ätter och vapen tas fram. Då skall man be hövding eller härskare att medla fred under sitt tak. Om då den ena ätten inte leva i fred med den andra utan utlyser fejd skall båda ätternas folk ha frid under resan från medlaren till sina egna gårdar. Därefter råder fejd mellan de två ätterna och de de samlar kring sig.

I fejd räknas dödsfall som hastigt dråp och brända gårdar inte som mordbrand. I fejd kan boskap och lösöre förödas utan bot. Rövar någon boskap eller lösöre under fejd räknas detta som stöld men straffas ej med livet utan mistad ära då stöld håller fejden vid makt.

Överfall och dråp på barn är skamlig gärning även under fejd. Samma gäller dråp på havande kvinna där barnet kvickats. Döme ärelös efter den dräptes ätt och makt.

Härskare och hövding och grannar kan kalla till medling i fejd. Frid skall råda under resan till medling och resan därifrån och full hemfrid råder hos medlaren.


7. Om tjuvnad

I nöd säger den nödgade det han ej har vållat. Fri människa, hunalänning eller utlänning, må ej pinas för att bekänna stöld.

Den som tar ut visthus och lada på andras utmarker för att rädda liv räknas ej som tjuv om ägaren sedan erbjuds betalning. Vill inte ägaren ta emot betalning räknas det till ägarens heder. Driver ägaren saken inför ting skall den som tagit med tre vittnen visa att han erbjudit betalning och att ägaren vägrat ta emot denna. Då dömes ägaren att bota till den som tagit enligt ätt och makt för att han orätt har velat kalla någon tjuv.

Den som stjäl fyra silvermynt eller mindre än fyra silvermynt eller annat till dess värde, böte tolv silvermynt snattarebot eller tjäne som träl i två månader hos den bestulne.

Den som stjäl mellan fem och tolv silvermynt eller annat till dess värde skall föras till tinget och märkas med glödgat järn och dömas att böta efter den bestulnes ätt och makt. Den som stjäl och redan är märkt, även om det är mindre, har förverkat sitt liv.

Den som stjäl till mer än tolv silvermynts värde har förverkat sitt liv.

Om någon upptäcker sitt stulna gods hos en fri människa skall den bestulne binda tjuven och kalla på tre vittnen. Därefter skall den bestulne tillsammans med vittnena rannsaka tjuven och söka rätt på allt det stulna.

Upptäcker en annan tjuvgods, och icke den som äger det, och tager tjuven och binder honom, då skall han hava hittelön, en åttondedel både av tjuven och av böterna.

Blir någon bunden som tjuv, och ingen bekännelse går att få eller stöldgods att finna, böte den som bundit för ärekränkning enligt ätt och makt och därtill fem silvermynt för band om händerna.



8. Om dråp och mordbrand

Dråp kan kvittas med dråp och tas ej till ting om båda är eniga.

En kvinna tar örter för att driva barn ur kroppen, detta är inte dråp.

Ett barn sätts ut och det ännu ej är vattenöst, detta är inte dråp.

En örtkunnig ger örter till en kvinna som vill driva barn ur kroppen och kvinnan dör, detta är inte dråp om den örtkunniga har ett vittne på att kvinnan noga fått veta hur örterna skall tas. Saknas vittne gälde den som givit kvinnan örterna halv dråpsbot för kvinnan och inget för barnet i henne. Hämnd kan inte krävas.

Går någon rusig på annans gård och faller i brunnen eller utför ett stup eller skadar sig på redskap eller vapen så att han dör då är det inte dråp.

Nu slår människa en annan så att hon dör där eller senare av slaget då är det dråp. Böte till arvingarna efter ätt och makt eller öppne för hämnd.

Nu dräper utlänning utan hunaländsk tjänst hunalänning, det är urbota gärning. Förföljes och ligge dräpt ogill med förverkat gods.

Tjänar utlänning hunalänning och dräper på dennes befallning böte husbonden efter ätt och makt.

Nu dräper hunalänning trönder eller jämte eller härjedaling. Gälda halv dråpsbot enligt ätt och makt samt till den vars lejd man kränkt efter dennes ätt och makt.

Är den dräpte annan utlänning gälde till den vars lejd man kränkt eller stå öppen för hämnd.

Har den dräpte ingen lejd ligge ogill.

Nu sätter någon eld på boningshus så att folk bränns inne. Dömes fredlös i år efter de dräptas antal och ålder, ätt och makt.

Nu sätter någon eld på lada eller fähus eller andra uthus och folk dör där. Böte för dråp efter ätt och makt. Därtill betale vad trälar och boskap är värda om sådana dött i branden.


9. Om slag och sår

Sår kan kvittas med sår och tas ej till ting om båda är eniga.

Den som blir sårad skall hava vittnesbörd av två gode män eller kvinnor, och han svärje själv jämte sex män eller kvinnor, med deras vittnesbörd men utan deras ed, om böterna äro större än tre kirlingar silver. Om de äro tre kirlingar silver eller mindre än tre kirlingar silver, då är det tre mäns ed. Om han har flera sår, då må han svärja mot en man eller flera, efter som han vill, men dock till samma böter.

Gör någon en annan sår, ett eller flera, en nagelbredd djupt, då skall han böta för varje nagelsbredd både i djup och i längd en halv kirling silver, ända till åtta kirlingar silver, och hälften mindre, om det ej är en nagelsbredd djupt och likväl tarvar läkedom.

Alla hålsår skola bötas med en kirling silver.

Sårar någon en annan med käpp, gren eller klubba då ska han böta en kirling silver.

Sårar någon en annan med kniv eller pil, då skall han böta två kirlingar silver.

Sårar någon en annan med svärd, yxa eller spjut böta han tre kirlingar silver.

Kastar någon sten eller något annat på en annan och får han sår därav, då skall han böta tre kirlingar silver.

Blir någon slagen utan blodvite, så att slagen äro synliga, då bötar man en kirling silver för varje slag, ända till fyra; och dock med samma vittnesbörd som för sår.

Är någon sårad genom näsa eller läpp, då bötar man två kirlingar silver, och dessutom för ansiktsskadan, om såret har grott samman. Är det öppet, så att det ej kan läkas, då bötas fullt de högsta böter. Men för öra hälften mindre. Kan man tvärs över väg se ärr eller skada, som ej skyler hatt eller huva, mellan skägg och ögonbryn, då äro böterna en kirlingar silver och dessutom sårböter.

För varje ben som brutits, skall man böta en kirling silver, ända till fyra ben.

Sårar någon en annan i huvudskål, ögon, tunga eller kapar lem så att denne inte kan förrätta sitt värv ska han böta motsvarande halv dråpsbot.

Sårar någon en kvinna så att ofött barn dräps ska man böta halv dråpsbot.

Sårar någon en kvinna så att hon därav inte kan föda barn ska man böta halv dråpsbot.

Blir kvinna eller man skändad och nödgad till samlag i skog eller annorstädes, skall denne hava vittnesbörd av två gode män eller kvinnor, och han svärje själv jämte sex män eller kvinnor, med deras vittnesbörd.

Blir kvinna eller man skändad och nödgad till samlag ska bötas fem kirlingar silver och till ofri annan än egen träl eller trälinna en kirling silver.


10. Om människorov

Om man eller kvinna håller en hunaländsk man eller kvinna fånge mot sin vilja, och detta är inte dennes träl, ska denne frige fången. Då bötes en fjärdedels livsbot för första människorovet, halv livsbot vid andra människorovet och vid tredje människorovet ska han eller hon pinas svårt men inte dräpas. Om en hunaländsk man eller kvinna rövas, och detta upptäckes vid rannsakan då bötes en halv livsbot för första människorovet, full livsbot vid andra människorovet och vid tredje människorovet hängas.

En man eller kvinna rövar en träl, detta är inte människorov.


11. Om gårdsrätt

Gårdsherre och gårdsfru äger rätt att bestraffa gårdsfolk och trälar dock får gårdsfolk ej dräpas. Om gårdsfolk bestraffats och sårats orimligt svårt kan denne ta ärendet till tinget.

Huna lag gäller på alla gårdar, ägor, allmänningar och oskiftad mark. Gårdsherre och gårdsfru äger ej rätt att ändra Huna lag.

Gårdsherre, gårdsfru och gårdsfolk har rätt att försvara gård mot rövare, tjuvar och illgärningsmän med de medel som bäst lämpar sig.

Gårdsherre och gårdsfru har rätt att erbjuda eller neka gästfrihet.

Gårdsherre och gårdsfru har rätt att hålla vakthund. Blir gäst biten ska bot erbjudas. Biter vakthund man eller kvinna som vistas på gården utan gårdsfolkets vetskap ska ingen bot erbjudas.

Gårdsherre och gårdsfru ska äga vapen att försvara gården med.

Gårdsherre och gårdsfru ska om storbonde eller hövding kallar ställa minst en krigare med utrustning till förfogande.


12. Om trälar

Stjäl någons träl två silvermynt eller mindre än två silvermynt, då böte var ägare för honom sex silvermynt, om den som äger tjuvgodset själv upptäcker det. Om tjuvgodset är mera än två silvermynt, då skall han alltid först hava sitt åter och sedan som böter tre gånger så mycket som tjuvgodset är värt.

Stjäl flera trälar två silvermynt, då böte var ägare tredubbel bot för sin träl, om ägaren icke själv upptäcker tjuvgodset och återbördar det.

Om ej allt det stulna finnes kvar, då skall den som miste det stulna med ed styrka, hur mycket det var. Finns vittnen till stölden eller finns delar av det stulna hos trälen då tage den bestulne trälen och pine honom och böte icke för detta. Lämne trälen oskadad till ben och bröst åter till ägaren.

Om någon anklagar en träl för stöld och ägaren själv binder och rannsakar sin träl behöver ägaren inte betala tredubbel bot om stöldgods hittas hos trälen. Om ägaren inte själv vill rannsaka sin träl och stöldgods hittas hos trälen böte ägaren tredubbelt. Är tjuvnaden så stor att ägaren inte kan lämna tredubbel bot skall den som äger tjuvgodset få trälen. Ingen träl kan genom stöld förverka mer än sig själv.

Om träl rymmer och det är lyst efter honom på ting, då är han fredlös. Ingen ägare böte tredubbel bot för träl som stjäl. Men var och en skall ha sitt åter, om det finns kvar.

Om förlupen träl blir återlämnad, lös honom då åter med tio silvermynt.


13. Om äktenskap

Nu vill man och kvinna ingå äktenskap, då ska deras släkter mötas i hövdings, kungs, eller lagmans närvaro för att komma överens om hemgifter.

Både mans och kvinnas släkt ska lämna hemgift.

Hemgiftens storlek ska mans och kvinnas släkt fastställa.

Äktenskapslöften lämnas inför minst två vittnen som båda har heder och är hunalänningar.

Om hemgift inte lämnats en månad efter att äktenskapslöften givits betraktas löften som ogiltiga och äktenskapet upplöses. Man och kvinna kan välja att leva tillsammans trots att äktenskapet blivit upplöst, men får varken laglig rätt eller skyldighet därav.


14. Om arv

Ägare av gård och gods skall i sin livstid inför sju vittnen nämna främsta arvinge, först bland sina barn och, om sådana saknas, bland övriga fränder. Främste arvinge ärve gård och handelsredskap. Övriga barn dele lösöre. Alla barn dele boskap och penningar.

Om båda föräldrar själva ärvt gårdar kan arvet efter dem delas så att fler barn får varsin gård.

Saknas barn och ingen arvinge har nämnts står föräldrar först att dela arv med ägarens make eller maka och dele som ägaren önskar.

Föder kvinna barn och dör och barnet lever tar barn arv efter henne.

Föds ett barn levande och sedan dör då äger barnet arv efter båda föräldrarna och ärve föräldrarna barnet.

Föds ett barn då fader dött ärver barnet sin fader.

Arv kan skiftas då barn gifter sig bort från gården och inte är främsta arvinge. Barn som fått arvslott som hemgift har sedan inget att vänta.

Nu dör utlänning på färd genom landet. Då är det utlänningen för med sig arv i Hunaland. Tar någon hunalänning arbetet med begravning och bud till den dödes ätt äger denne tredjedelen av arvet i Hunaland.

Nu dör utlänning som bor i landet, i tjänst eller som egen, och lämnar ingen arvinge. Då delas arvet lika mellan härskaren, tinget och kyrkan eftersom utlänningar är döpta.


15. Om ägor

Tvista två män om skog, då skall man hava två vittnesbörd: grannars vittnesbörd och arbetes vittnesbörd. Att man om våren tillrett ved eller kluvit gärdsle och lagt det på stubbe eller avhuggit grenar och burit det tillsamman och där låtit det torka till hösten, det är fullt arbetes vittnesbörd. Vitsord skall den hava, som har drygare vittnesbörd av grannar, att arbete är utfört omkring. En av dem som äger mest skall först gå till ed. Vill han ej vittna med ed, då skall hans vittnesbörd icke duga för någondera.

Men om odlad jord skall man ock hava två vittnesbörd: fränders vittnesbörd och arbetes vittnesbörd för tre år. Arbetsvittne skola de bära, som äga invidliggande jord. Klandra den som äger jord omkring, då skola de vittna, som äga närmast utanför. Fränders vittne bär ej den som är närmare än i fjärde led.

Om de mötas, odlad jord och skog och myr, då tage odlad jord två tredjedelar och skog och myr en trejdedel. Skog och myr taga hälften var av ofruktbar jord, där de mötas mellan stubbe och starrtuva. Och ingendera må vittna med den andre, ej skog med myr och ej myr med skog.

Ingen må giva en annan lov att hugga i oskiftad skog eller att slå ag i oskiftad myr, utan att han är saker till tre marker åt målsäganden och tre andra åt folket. Ingen må djärvas att arbeta i en annans skog eller myr, utan att det kan lagligen tagas från honom, som han far med, virke eller dragare. Men säger han, att den andre olagligen har tagit det, då styrke han det med syn.

Om någon får skada på skog eller andra ägor och vill han misstro någon om något, då må ingen saklöst vägra en annan rannsakning och syn.

Om någon ödelägger gränsmärken utom stör eller inom, vare han saker till tre marker åt målsäganden och andre tre åt folket. Ingen må ej heller djärvas att inhägna något av oskiftad jord, utan att han är saker till tre marker åt målsäganden och ännu andra tre åt folket.

Gärdesgård skall envar svara för där som han har gärdat, den gärdesgård vid väg, som äger jord vid väg. Men den som ej äger jord vid väg, han svarar för mellangärdesgård. Där skall envar böta skada, som han äger gärdesgården framför. Om flera hava dålig gärdesgård, då böte alla skadan, som ej hava laggill gärdesgård. Ingen får bot för sin skada, om han ej själv har laggill gärdesgård. Ej får man visa skada på en annans dåliga gärdesgård, om man ej själv har en god.

När någon ska sälja gård eller mark ska sex vittnen med heder bevittna köpet. Inför vittnen ska man ock hava två vittnesbörd: fränders vittnesbörd och arbetes vittnesbörd för tre år. Arbetsvittne skola de bära, som äga invidliggande jord. Klandra den som äger jord omkring, då skola de vittna, som äga närmast utanför. Fränders vittne bär ej den som är närmare än i fjärde led. Om fränder saknas ska lagmän eller hövding vittna.


16. Om brunn.

För brunn svarar den som har den i sin gård, utom i det fall att hjul ligger över den eller lucka; då svarar den, som går ifrån den öppen. Gräver du brunn i äng eller annan din jord, gör då gång och väg lika god från som till; annars svarar du för en annans kreatur, om det får skada genom våda.


17. Om skulder.

Den som gör skuld oförståndigt, han förgör sin lott ej mera. Och ingen gälde skuld efter honom, då han är död, mera än hans egendom räcker till.


18. Om ärvda rättssaker

En rättssak går i arv när den kan knytas till egendom.

När egendom går i arv förs tvisterna över till arvtagaren.

Vad ovan sägs gäller även köp eller gåva.


19. Om köp av träl.

Köper du någons träl i din gård, pröva honom då i tre dagar. Men på den fjärde gälda värdet eller led honom tillbaka, om han ej är dig till nöjes. Om den som sålde ej vill taga honom åter utan vill hålla dig vid köpet med avtal, att du skulle hava honom ej leda honom tillbaka, vare sig han var dig till nöjes mindre eller mera; om du har skäl emot skäl, att du skulle leda honom tillbaka inom utsatt tid, om han ej var dig till lags, då har du vitsord, som leder honom tillbaka och följer lag. Om du har mannen längre och vill sedan leda honom tillbaka, när fristen är förliden, och du säger dig hava gjort det avtalet, då har den andre vitsord, som sålde efter lag; gälda då värdet till honom och hav det du fick. Men sedan skall säljaren svara för tre fel: för fallandesot och sängröta svara han under ny och nedan, för benvärk svara han under ett år, och sedan för klander i all tid. Om han blir klandrad i din hävd, tillkalla då din säljare och led till honom; han skall då stå i hemul för trälen åt dig eller lämna dig åter värdet, som du gav honom för trälen. Om tvist är eder emellan, han säger sig hava sålt med villkor och du säger dig hava köpt med fast köp, då har den vitsord, som köper med fast köp och följer lag.


20. Köper du oxe.

Köper du oxe, pröva honom då i tre dagar. Två fel följa honom: det ena, om han ej drager, den andra, om han bryter hägnad.

Köper du ko, pröva henne då i tre mjölkningstider. Två fel följa henne: det ena, om hon sparkas, så att man ej kan mjölka, det andra, om hon är mjölkstulen


21. Köper du häst.

Köper du häst, pröva honom då i tre dagar och led honom tillbaka med fel, om du finner något. Tre fel följa med häst: det är det ena, om han är starrblind, det andra, om han bites, det tredje, om han sparkar med frambenen. Om du har honom längre, då tager säljaren honom ej tillbaka, även om fel följa honom, om han ej själv vill.


22. Om rannsakan.

Komma män till någons gård och fordrar rannsakan, då må ingen vägra rannsakan. Vill han hava sina grannar tillstädes, då skall man vänta på dem, om man ej vill göra mannen orätt. De nämne var sin man att gå in. Löst omgjordad skall man gå in och utan kappa, då man skall rannsaka. Om någon vägrar en annan rannsakan, då är hans dörr ej fridlyst, och han får inga böter därför, även om tjuvgods ej hittas därinne. Om något hittas därinne av det, som man har misstanke om, då skall man spörja efter fång. Vidgår han då och säger sitt fång, då skall man leda till fångesman och pröva hans fång. Får han fullt vittnesbörd där, som han först hänskjuter till, då är han värjd i den saken. Om han fick det av en annan och ej visste, att det var orätt fånget, då tager den emot, som han leder till, men han är då fri därifrån. Om den andre nekar, då tarvar han vittnesbörd av dem, som voro tillstädes. Detta vittnesbörd binder honom, om han ej enligt lag kan värja sig.

Om någon bär tjuvgods till en annan i hans gård och i hus, som har lås, och vill så förråda mannen, då har han därmed förverkat allt det som han bar. Och därtill skall han böta till honom mansbot så stor som han är värd, som han bar det till, och tre marker till tinget, till dess att det är en hunaländsk man eller kvinna, som orätten gjordes mot; då bötar han fem kirlingar guld till landet.


23. Om okvädinsord.

Okvädinsord till en hunaländsk man eller kvinna äro sju: brestadyrkare, niding och lögnare, tjuv och mördare, rövare och mordbrännare. Om någon blir utsatt för sådana okvädinsord, och inte dömts sådan av hunaländskt ting, då skall han fara hem till dens gård, som har sagt dem, och lagligen stämma honom till tings och bedja honom taga sina ord tillbaka, som voro sagda i en ond stund, i strid eller dryckenskap. Om han nekar, då skall han svärja med tre män inför hövding, herse eller kung, att han aldrig har sagt de orden. Kan han ej fullgöra eden, då böte han tre kirlingar silver och upprätte mannens heder med tre mäns ed vid ting.

Om någon blir kallad något av ovanstående okvädningsord, och inte dömts sådan av hunaländskt ting då kan han kalla den som sagt dem till ett vägskäl, för att där inför vittnen upprepa skymfen eller återta den. Återtas skymfen och den skymfade nöjer sig med detta, är saken utagerad. Upprepas skymfen tre gånger och den skymfade blir motsagd ska saken tas upp pä nästa ting. Förblir skymfen ej motsagd, och den skymfade ej varit hindrad att tala, får sak ej föras i ärendet igen eftersom den skymfade medgivit.

Skymfar någon en annan med sådana okvädinsord på tinget eller vid stämma eller annars där många är samlade och kan han ej styrka det, då böte han efter ätt samt till tinget tre kirlingar silver och upprätte hans heder med sex mäns ed på tinget.


24. Om småboskap.

Kommer omärkt småboskap till någon, då skall han föra den till ett ting. Kännes den ej igen, då låte han värdera den och tage tinglösen därav, och tingsmännen dele det som är över.


25. Om svin.

Komma till någon större svin än smågrisar, märkta eller omärkta, då skall de föras dem till två ting och hava en kirling silver för vart ting. Kännes det ej igen, då får upphittaren behålla dem .

26. Om tamfår.

Kommer tamfår till någon, då skall han föra dem till två ting och lysa fram dem i tre år. Men det som kommer till därav, det skall den hava, som föder det. Kännes det ej igen, då får upphittaren behålla dem .


27. Om getter och bockar.

Bockar och getter skall man lysa fram i två år. Så skall man lösa dem tillbaka: get med sex kirlingar silver för varje ting och bock med en kirling silver.


28. Om nöt och hästar.

Nöt och hästar skall man lysa fram på tre ting i tre år. Kännes det ej igen på först tinget, då skall man värdera det och likväl lysa fram det och hava två kirlingar silver för vart ting. De nöt eller hästar, som man kan nyttja, dem må man nyttja med tingsmännens vetskap. Om man fare ej till Tångvalla med dem, men ride med dem till tings eller lede dem och lägge av sadeln och binde dem så långt bort, att man kan se tingsstockarna, jämte alla kreatur, som skola lysas fram.


29. Om märke.

Den som satt ett nytt märke på en annans kreatur, om det ej är köpt eller givet som hemgift och blir funnen skyldig därtill, böte tre kirlingar guld.


30. Om åkrar.

Hava flera män åkrar tillsammans och vilja somliga låta dem ligga och somliga så, då skola de råda, som äga mest. Och de säge till före vårdagjämning, om de vilja låta ligga eller så.


31. Om eld.

Kan så illa hända, att skada sker av en eld, som göres på eldstad eller i eldhus, och flyger den i en annan gård till skada, då böte han tre kirlingar guld, om skadan är till tre kirlingar guld. Om flera gårdar få skada, då nöje de sig alla med de tre kirlingarna guld.


32. Om buren eld.

Om skada sker av buren eld, då böte den som bär halva sin mansbot. Om sådant sker av omyndig, då gälde den som skickar honom.


33. Om Jakt.

Den som jagar hondjur före höstslakten och efter vårdagjämmning böta femton kirlingar silver. Den som jagar halvmil från gård eller inom hägnad utan ägarens lov böta femton kirlingar silver.

Den som jagar halvmil från by utan byäldstes lov böta femton kirlingar silver.


34. Om livsbot samt att böta efter ätt

Jämtars, härjedalingars och trönders livsbot

En jämtes, härjedaling eller trönder livsbot är en fjärdedel mindre än motsvarande bot för en hunalänning .

Svears och norrmäns livsbot

Svears och norrmäns livsbot är hälften av motsvarande bot för en hunalänning.

Lösings livsbot

En lösings livsbot är 250 kirlingar silver om inte tinget dömer annorlunda.

Bondes livsbot

En dräng, piga eller tjänstefolks livsbot är 500 kirlingar silver om inte tinget dömer annorlunda.

En bondes livsbot är 1000 kirlingar silver om inte tinget dömer annorlunda.

En storbondes livsbot är 2000 kirlingar silver om inte tinget dömer annorlunda.

Krigares livsbot

En krigares livsbot är dubbel jämfört med det han annars skulle ha.

Hersars livsbot

En herse livsbot avgörs av hird eller härskare.

En landherses livsbot avgörs av ätt eller härskare.

De fem hjälteätternas livsbot

Hunalands fem hjälteätter är Knaphövde, Rind, Sköld, Ödis och Krok. Ätten avgör livsboten.

Härskarens livsbot

Härskarens ätt avgör livsboten. Om ätt saknas avgör hersar livsbot.