Kyrkans folk  Siare, sejdare och godar    Kungliga förvaltare    Landhersar och kungligt krigsfolk

Lagkunniga och lokala hövdingar   Värmlandshirden    Andra omtalade hunalänningar       

Ragnvald Ragnvaldsson är Hunalands förste kung, men hans ätt har varit de främsta bygdehövdingarna i landet i många släktled. Han valdes till kung för tio år sedan. Som kung har han gjort sig känd för sin rättrådighet och generositet, men också för att kunna uppträda ytterst våghalsigt.  

Han blev kristen och döptes under en resa till Irland som ung, och som kung har han gått in för att sprida den nya tron i sitt rike. Han har dock strängt motsatt sig att försöka kristna landet med våld. 

Sedan hösten 1105 är han gift med Sigrid Torildsdotter av Stenkilsätten, en västgötsk storkvinna av kungligt blod. I och med giftet lades Ragnvald Knaphövdes namn till tronarvingarnas i Sveariket. Ingen räknar med att han någonsin kommer att bestiga den tronen, för före honom står Filip och Inge Hallstensson och alla deras framtida efterkommande.

Sigrid Torildsdotter, drottning av Hunaland

Drottningen av Hunaland hör till de allra mest högättade i Svea- och Götaländerna. Efter den förste makens död år 1100 trädde hon in som jarl av Västergötland och har ägnat sig mycket åt handel, ett intresse hon hållit vid liv. Sigrid har gott rykte hos kyrkan, främst pga att hon låtit bygga många kyrkor i hemlandet.

Vaino Oddgrimsdotter Sköld, Hunalands krigshövding

Vaino tillhör Sköldätten, en av de främsta och äldsta ätterna i Hunaland, som är nära förbunden med Knaphövdesläkten. Hon är yngre syster till ättens överhuvud. 

Posten som krigshövding innebär att Vaino har det högsta befälet och ansvaret näst efter kungen för de väpnade styrkorna och för landets försvar. När hon vistas vid hovet, vilket hon ganska ofta gör, för hon befälet över kungens hird. 

Vaino är känd som rättfram och helt trogen kungen. De har känt varandra sedan kungen var mycket liten.

Kyrkans folk

Fader Randulf kommer från York i norra England och är av blandad normandisk och anglo-dansk börd. Innan han hamnade här i den yttersta norden sägs han ha deltagit på korståget till Jerusalem och med egna ögon ha sett den heliga graven. Skälen till att han sändes just hit är okända för de flesta, men han har funnit sig väl till rätta i Hunaland.

Fader Patricius i Tennsjö

Tennsjö kyrka är den äldsta i Hunaland, med över 100 år på nacken. Det lär ha varit Ulf Knaphövde som lät bygga kyrkan åt sin hustru Ulrika av Impe, hon som försvann tillsammans med det berömda Borgasilvret. Kyrkan var från början mycket liten, men den har redan byggts ut vid flera tillfällen så att den numera kan ta emot en församling på över 200 personer på samma gång. Fader Patricius, som tjänstgör här, är en magerlagd, svartmuskig man i 40-årsåldern. Han kom som ung kanik till Tennsjö för att tjänstgöra hos fader Wilfred och tog över efter honom när han gick ur tiden. Prästen är en god diplomat som mycket skickligt undviker att någonsin se vad som försiggår vid Viekullen och som lotsar fader Eadsige från Jämtland förbi gudahovet där utan att låta honom ana vad det är för plats.

Fader Eadred i Hola

Från Essex i England kommer den 30-årige fader Eadred i Hola kyrka. Han kom på våren 1106 som nyvigd präst via Trondheim, där han verkar ha fått biskopliga förmaningar att driva på missionsarbetet i Hunaland. Han är en mycket nitisk missionär som inte förstår mycket om den hunaländska kulturen, så för att göra honom mera hemmastadd och mindre avog mot de asatroende har han fått en hunaländska till hustru – Alov Hugesdotter från Vitbäcken. Sedan bröllopet på hösten 1106 har fader Eadred dämpat sig något och dessutom lärt sig det nordiska språket på mycket kort tid. Fader Eadred är också präst i Berghems kyrka.

Fader Botvid i Stortind

Fader Ulfgisle på Basseberg

I Bassebergs gårdskyrka tjänstgör fader Ulfgisle, brorson till lagman Ljot i Härjedalen. Han är en storvuxen, gladlynt och energisk man i 50-årsåldern med en bullrande röst och med en stor familj omkring sig. När han har tid för sina kyrkliga plikter är fader Ulfgisle en ivrig jägare och en god värd vid många jaktgästabud i prästgården. Hans tre yngsta döttrar sägs vara de vackraste flickorna i hela Bassenlandet, och Ulfgisle har hörts skämta om att han nog kan göra gott bruk av dem i omvändelsearbetet.

Fader Hildebert på Graneholm

Fader Steingrim på Ulvhammar

Fader Matteus på Rensta

Siare, sejdare och godar

Turid i Askebyn

Turid är förmodligen Hunalands äldsta trollkunniga med sina dryga 70 år. Hon är mest känd för sina brygder och för sin kunnighet om spökerier och vitterfolk, men hon är inte oäven när det gäller att skåda i framtiden heller.

Svartmåne på Alvtakan

Svartmåne är invandrad från rusernas land och av mycket hög svealändsk ätt där, vad det sägs. Han är mycket kunnig i trolldom och spådom men hans trolldom sägs påverkas av månens faser så att den är som starkast när månen är som svagast, och det sägs att vid fullmåne blir han själv så svag att han måste dra sig undan folk. Svartmåne är gift med Agatha, Sibylla Ekehufvuds syster, och far till bland andra Alexia och Annoushka. Hans gård är Alvtakan norr om Hotangen.

Torstein Treöga i Trastängen

Nejdå, Torstein Katlasson har inte fler ögon än vanligt folk, men han har förmågan att se framtiden, det förflutna och saker som händer i det fördolda, och kallar den förmågan för sitt ”tredje öga”. Förutom att vara spåman har Torstein rykte om sig att ha gudarnas gunst, framför allt Frejs. Han bor i en liten koja i närheten av Trastängen. Han äger ingen mark och ingen boskap utan lever av vad folk ger honom som ersättning för hjälp.

Oddfast Svartulvsson på Viekullen

Oddfast Gode är den som blotar för hela Hunaland vid gudahovet på Viekullen utanför Tennsjö. Han hör till en gren av Ödisätten och sägs också stamma från själve Bergfinn i Järvås, men det är inte så lätt att bevisa. Oddfast är i 50-årsåldern och börjar bli krum och ledbruten. Hans son Ulv har tränats av sin far och kommer att ta över efter honom inom kort. Båda bor med sina familjer på godegården Vasta, inte långt från Viekullen. Oddfast är äldre bror till hövding Halvgrin i Trastängen.

Kungliga förvaltare

Gillög Turidsdotter Sköld på Stortind

Gillög hör till en sidogren av ätten Sköld, samma ätt som krigshövding Vainos bror, landherse Ragne, är överhuvud för. Hon är en 29-årig krigare och ogift, för hon säger att hon hittills inte träffat på någon karl av tillräckligt god familj som går med på alla hennes tillfälliga älskare, och omväxling i sängen är bara nyttigt och trevligt, så det vill hon inte leva utan. Helt utan familj är hon ändå inte för för sju år sedan födde hon sonen Vige, ett resultat av en olyckshändelse med någon i raden av män Gillög tagit till sig.

Arbetet som förvaltare på Stortind innebär till stor del att leda driften av silvergruvan och skyddet av lasterna därifrån och Gillög har ett 30-tal krigare till sitt förfogande utöver gårdsfolk och gruvarbetare. Dessutom har hon fader Botvid att dras med och hon svär på att hon fått honom som en Guds prövning, för de är sällan överens. Fader Botvid har mycket att säga om Gillögs vad han kallar ”skamlösa leverne”. Då brukar Gillög svara att hon för det första aldrig skulle skämmas för sig i sängen, så det är klart att åtminstone den delen av hennes leverne är utan skam, och att hon för det andra aldrig hört honom klandra någon av alla de män som tar sängvärme från olika håll. Inte så att hon tycker att han borde göra det – hon tycker att han borde låta bli att göra det när det gäller henne också.

Östen Björnsson Rind på Bistra

När familjen Ekehufvud lämnade Bistra till kungadömet satt Gyda Torsteinsdotter som förvaltare där. När kungens påbud kom att alla i hans tjänst skulle vara döpta flyttade Gyda till sina föräldrar i Vitbäcken hellre än att stanna kvar och bli kristnad. I hennes ställe utsåg kungen Östen Björnsson Rind från Hoddarvet till förvaltare. Utnämningen skedde inte utan diskussioner för det fanns folk i Knaphövdeätten som tyckte att de borde ha företräde, men Östen var onekligen bättre lämpad för sysslan än någon av dem för han hade länge skött sina föräldrars gård medan hans syster, som skulle ärva, var på utlandsresa. Nu hade systern kommit hem och Östen var redo att pröva sina krafter på Bistra. Gården har blomstrat under hans förvaltning och ger idag till och med ännu bättre avkastning än under de bästa åren under Gyda, Om det sen beror på Östens handlag eller Guds välsignelse står öppet för tolkning.

Östen bor på Bistra tillsammans med sin hustru, Vigdis Ormsdotter från Piparbo, och tre söner som snart är vuxna. Han är född till bonde, det märks, och han är aldrig lyckligare än när han får gå runt på ägorna och titta på åkrar, boskap och fiskevatten. Bistra ligger så pass långt från gränsen att det sällan kommer några plundrande jämtar till gården, men skulle det hända kan åtminstone två av Östens söner ta sig an att leda försvaret, för de är mer krigare än bönder och önskar inget högre än att tas upp i en hird när den dagen kommer.

Alfgeir Germundsson Knaphövde på Ulvhammar

Utöver arbetet som Ulvhammars förvaltare och försvarsledare är Alfgeir också lagkunnig och håller ting för kungsgården och kringliggande gårdar.

Kolgrim Ragnarsson Sköld på Rensta

Strax före midvinter 1098 råkade Kolgrim ut för en olycka och skadade ryggen så illa att han blev sängliggande orörlig i många veckor. Han kom på benen så småningom men hade svårt att röra sig. Vid det här laget hade ryktet om Kolgrims skada nått Grutseter i Tröndelag. På vårvintern 1099 tyckte en skara av Öystein Hjorts män att de ville ta möjligheten att plundra Rensta när de nu trodde att Kolgrim inte var att räkna med. De fick snart lära sig en läxa!

När trönderna kom över fjället och larmet gick på Rensta kallade Kolgrim till sig två män och stödd på dem gick han ut för att leda försvaret tillsammans med fader Matteus, som för dagen lagt undan prästkåpan till fördel för härkläder. De lyckades hålla trönderna ifrån stockverket och då började de istället att belägra gården. Flera gånger försökte de smyga sig in i skydd av natten men blev slagna tillbaka varje gång. Det blev till slut besvärligt både för trönderna och Renstas folk, för belägringen drog ut över många dygn. Lyckligtvis hade Kolgrim hunnit skicka bud om hjälp. Efter en dryg vecka kom landherse Tyge med sitt krigsfolk från Svartbotten upp till Rensta och trönderna, som nu fick slåss åt två håll, stupade eller flydde. Under hela belägringen och under striderna var Kolgrim på plats trots sin skada, och han har fått stor heder för sin stridsvilja.

Frode Alfhildsson på Tångvalla

Frode Alfhildsson är en frilloson till kung Ragnvalds farfar, och 52 år vid det här laget. Han är gift med Gunnlög Hallsdotter från Jämtland, en fyrmänning till lagman Kjetil, och har fem vuxna barn med henne, fyra söner och en dotter som alla är gifta. Frode, som också är hirdherse, ägnar sig särskilt åt Tångvallas försvar och är mycket intresserad av nya vapen och befästningsverk. Han driver på hirdfolket att öva flitigt och griper själv till svärd då och då, för att visa hur det egentligen skall gå till.

År av erfarenhet har gjort Frode till en räknemästare, så han kan alltid på pricken säga vad Tångvalla skall ha från underlydande och vad som skall betalas ut. Det är något som är nog så viktigt på den största av kungsgårdarna där många människor arbetar för lön och många besökare skall tas emot med kunglig gästfrihet.

Landhersar och kungligt krigsfolk

Landherse Ask Tureson Grane

Landherse Tyge Raundisson

Tyge Raundisson är en änkeman i 55-årsåldern som har Svartbotten som huvudgård. Hans ätt hör inte till de äldsta eller mäktigaste i Hunaland, men han är själv mycket rik och var gift med en kvinna från en inflytelserik norsk familj. Dessutom har han ordnat kloka giften åt fyra av sina fem barn och har nu kvar en ogift son i övre tonåren som gör krigartjänst hos landherse Ask på Graneholm. Man kan nog tänka sig att Tygesätten kommer att öka i makt och inflytande i kommande släktled.

Tyge har lyckats uppnå hersestatus genom sin duglighet som krigare och som lagkunnig. Han har marker som sträcker sig ända till Berghems utkanter, och under den tid som Berghem saknat egen lagman har herse Tyge ansvarat för byns lagting. Tyge hör till dem som lät döpa sig samtidigt med kungen och han blev utnämnd till landherse efter att mycket framgångsrikt ha lett en här mot en flock plundrande trönder som hotade Rensta kungsgård våren 1099. Rensta lyckades skicka bud om hjälp varpå Tyge raskt samlade ihop allt väpnat folk han kunde få tag på och överraskade trönderna bakifrån.

Landherse Hildeborg Ulfsdotter Ödis

Landherse Ragne Oddgrimsson Sköld

Hirdherse Steingrimm Jorunnson, kungens märkesman

Hirdherse Fiva från Lunehed

Fiva är en erfaren skogskvinna som rör sig snabbt och tyst i markerna. På lediga stunder, som hon försöker få så många som möjligt, hittar man henne oftast med ett krus i handen. Hon var tidigare herse Sikkils pargångare men på senare tid har man inte sett de båda tillsammans.

Hirdherse Rannvi Hallvisdotter

Rannvi Hallvisdotter är den av hirdhersarna som rest längst i världen. Under sina år har hon hunnit med resor till England, till rusernas land och ända ner till Bysans. Rannvi är kristen sedan flera år, men så länge ingen hånar Gud, Kristus eller hennes tro så låter hon folk säga och göra vad dom vill utan att försöka övertyga någon om sin syn på saker och ting. 

På våren 1107 födde herse Rannvi en son med okänd far.

Hirdherse Raut Sindrasdotter

Raut litar inte på folk från andra ställen än Stenstorp och Vinterfors utan vidare. Först måste de bevisa sitt värde och pålitlighet. Den som utför sitt arbete utan knot har ingenting att frukta från Raut. Raut spelar inte några som helst spel. Faktum är att det till och med kan märkas en sorts irritation från hennes sida när ett par personer spelar sten. Orsakerna kan vara många, att det är ett meningslöst tidsfördriv, det spelberoende som utvecklats hos någon i gruppen eller helt enkelt att hon inte förstår reglerna.

Hirdherse Brand Torvaldsson

Kungens farbror, den 46-årige Brand Torvaldsson, är numera fast stationerad på Tångvalla. Annat var det i yngre år när han först var i väringatjänst i Miklagård och sedan hos de syditalienska normanderna, och Brand tröttnar aldrig på att berätta om den tiden. Under de långa vinterkvällarna samlas Tångvallas folk, så många de får plats i hallen, för att lyssna på historier från fjärran länder i en tid som är förbi. Fortfarande händer det också att kvinnor låter sig lockas till en privat förevisning av den samling ärr som Brand har kvar från den tiden. Det här har lett till en lång rad barn som Brand är far till och som han glatt och villigt erkänner som sina. Många av barnen finns på Tångvalla och resten på hans gård Isalid i närheten av Ylafallen.

Hirdherse Frode Alfhildsson

Frode är förvaltare på Tångvalla kungsgård och herse i den kungliga hirden. Han är en gammal, beprövad krigare som med gott humör tar sig an duster med både vänner och fiender. Utöver krigslekar och riktiga strider, befästningsarbete och förrådshållning tycker Frode om att sitta en stund på kvällen med sitt öl och lyssna på de skrönor som hans halvbror, hirdherse Brand Torvaldsson, är så duktig på att berätta. Det händer ofta att Frode antyder att Brand kanske är en smula ovarsam med sanningen men Brand protesterar ivrigt, och förklarar att en god historia alltid är sann hur sen verkligheten än ser ut.

Hirdherse Oddny Agnirsdotter

Lagkunniga och lokala hövdingar

Lagman i Västanbäcken

Lagman Haste i Stomås

Haste Gullesson av Ödisätten äger stora gruvandelar i Skukkufjällsgruvan och har även del i Kastfjäll och Tranliden. Han är en tjock man i 50-årsåldern med stripigt hår och skägg, mycket noga med sin klädsel och mycket glad i gott öl. Lagmannavärdigheten har gått i arv på Stomås sedan urminnes tider och den i barnaskaran som väljs till arvtagare får börja lära sig lagarna utantill i mycket unga år. Hastes efterträdare kommer att bli hans nu 20-åriga dotter Åsa. Varken hon eller hennes far har gått över till den nya tron.

Lagkvinna Eydis på Näskott

Eydis Sigrunsdotter Krok var bara 18 år när hon övertog platsen som lagkvinna efter sin mor 1104. Sigrun är fortfarande i livet, men hon förlorade synen efter att ha fått en slag i huvudet i strid mot plundrande jämtar. En blind lagkunnig går inte att ha, säger Sigrun, för man måste kunna se hur folk handskas med sanningen. Eydis var osäker i början men bara några år senare visar det sig att hon är en mycket kunnig och driven lagkunnig. Hon är trolovad med Gunnar, en son till Hravn Krappe som tack och lov inte brås mycket på sin far. Eydis och hennes mor lät döpa sig samtidigt med kungen.

Hövding Jarle Ulvbett i Hol

Jarle Ulvbett är en kraftfull man i 35-årsåldern, känd för sina färdigheter med spjut och yxa. Han är gift med Boel, syster till Erik Olavsson i Ljusnedal, och därmed kanske orsak till att Erik fortfarande är hövding där – få vill ha med Jarle att göra i strid och han skulle gå i strid för att hjälpa sin svåger, det vet alla. Hösten 1102 attackerade svearna Hol som hämnd för de nederlag de fått mot Ragnvalds hirdkämpar. Fino och Hord, Ulvbetts brorsbarn, blev tagna som fångar av svearna. Jarle, som var på Basseberg när bud om överfallet kom, jagade efter svearna för att befria sina fränder men hann inte ifatt. Fino och Hord blev kvar i Svealand fram till trolovningen mellan kungen och fru Sigrid, då de släpptes som ett tecken på fred. Jarle håller sig än så länge till de gamla gudarna men har hörts säga att det verkar vara lyckosamt att låta döpa sig, så kanske…

Hövding Öyvind Vigsson i Ålerud

Under många år i sin yngsta ungdom var Öyvind utomlands på olika resor och lärde sig mycket om främmande länder. När han kom hem för att överta fadersgården Flo för sex år sedan hade han inte bara med sig rikedomar och spännande historier utan också mycket kunskap om jordbruk, jakt och, förstås, strid. Detta gjorde att han snart blev sedd som en hövding av folket i trakten kring Ålerud, där Flo ligger. Öyvind är i 25-30-årsåldern och än så länge ogift. Han lär ha låtit döpa sig under åren utomlands, men har återgått till att dyrka Hunalands gamla gudar.

Hövding Katla Jogerdsdotter i Piparbo

Katla Jogerdsdotter är ättling till hjälten Kast-Kabbe och sitter som hövding i Piparbo, utnämnd av kung Ragnvald. Hon har rykte om sig att aldrig glömma var ägogränser går och att alltid veta precis när det är dags för traktens jägare ge sig ut för att möta flockarna med vildrenar på fjället. Hon har i sin ägo en underlig skrift som hon anlitar för att förutsäga månförmörkelser, och många tror att hon är mer kunnig om det fördolda än hon vill låtsas om. Katla är gift med mästerjägaren Harald Gusseson och har tre små barn med honom. Både Katla och Harald lät sig döpas långt före kungen.

Hövding Erik Olavsson i Ljusnedal

Erik Olavsson är en 35-årig man som länge varit en god hövding när det gäller blot, jakt och strid. Däremot är han nog girigare än en hövding skall vara. Sedan svälten 1104 lagt gårdar öde i Ljusnedal har hövding Erik lagt sig till med åkrar från ödegårdarna med förklaringen att det är bättre att de brukas av någon som överlevt än att de ligger i träda för att hedra dem som dött. Det kan han i och för sig ha rätt i, men han har vid två tillfällen vägrat att lämna tillbaka åkermarken när gårdarna fått nya ägare och varit hotfull mot de bönder som försökt kräva sin jord. Det har lett till att ingen har vågat föra sak mot honom på ting. Folk börjar alltmer högljutt prata om att det inte är hövdingalikt att bära sig åt så här, och det talas till och med om att vräka Erik från sitt hövdingaskapet, men det skall mycket till med tanke på stödet Erik har från Jarle Ulvbett.

Hövding Hravn Krappe på Koll

Det har skrattats ganska gott i bygden efter den här historien, helst som Hravn är måttligt omtyckt bland grannarna. Själv sägs han ha muttrat en hel del i mjugg över att ha gjorts till åtlöje, men han kan samtidigt knappast klaga öppet då kungen faktiskt räddade hans marker från rövarna – hans del i bytet gjorde honom dessutom närapå skadeslös trots gästningen.

Hövding Eskil Vigulfsson i Tennsjö

Som tonåring följde Eskil med kung Magnus av Norge i krig mot göterna. Han kom hem efter några år, många erfarenheter och mycket gods rikare, och slog sig ner på familjens gård strax utanför Tennsjö. Han är 28-30 år vid det här laget, nybliven änkling efter Sigyn Holmsdotter Krok från Ed och far till tre små barn. Eskil är en köpmännens hövding med gott sinne för vad som är nyttigt för traktens affärer, men också en skicklig och kallblodig krigare och stridsledare. Eskil lät sig döpas i Norge eftersom kung Magnus så krävde, och han har hållit sig till Krist sedan dess.

Hövding Geir Ulfson på Trångtun

Hövding Jorm Egrinsson i Sorkmon

Hövding Dubbel-Toke Vidarson i Hålabo

I Hålabo råder stor brist på manfolk och det är möjligt att det är i egenskap av just man som Toke blivit utsedd till hövding av byfolket. Det bara måste finnas klokare människor i Hålabo, men kanske de är kvinnor och det har visat sig att många utländska pilgrimer är avoga till att prata nyheter och säkerhet längs vägen med andra än män. Öknamnet Dubbel-Toke vill antyda just att Toke är en tok och det berättas att han en gång bytte ett halvt dussin prima ostar mot en näve salt. Någon hade nämligen lurat i honom att salt växer ur jorden och att det han fick var saltfrön. Om han bara håller sig ifrån handel kan nog Toke vara god nog som hövding ändå – god nog åt Hålabo åtminstone, för han är hyfsat skicklig med getter och rovdjursjakt.

Hövding Siv Silverhorn Dyresdotter i Askebyn

Siv fick sitt tillnamn när hon som ung lyckades ta ett dryckeshorn i silver från troll på Gimtahögen. Hornet var förtrollat så att det fyllde sig självt med starkt mjöd när man läste en ramsa över det. Trollen kom efter Siv och ställde till med ett elände för henne för att få hornet tillbaka. Då lade Siv ett järnkors över hornet och läste Herrens bön. Trollen försvann, men det gjorde också förtrollningen så numera är man tvungen att själv fylla hornet när man vill dricka ur det. Det var längesedan det här hände för Siv är över 70 år gammal, men hornet finns kvar på hennes gård, Bortan, för den som vill se det. På Bortan finns också en stor skara av Sivs ättlingar i tre led, och hon styr både dem och hela Askebyn med fast hand. Siv döptes som barn och nästan alla hennes ättlingar är också döpta.

Hövding Halvgrin Svartulvsson i Trastängen

Hövdingaskapet i Trastängen handlar mest om att leda jakter på björn, varg och myskoxe. Hallgrim Svartulvsson Ödis, Halvgrin allmänt kallad eftersom han fått ansiktet så illa rivet av en björn att nästan halva munnen växte ihop under läkningen, är en stark och skicklig jägare och en av Trastängens bästa hövdingar någonsin. Sitt öknamn skrattar han oftast åt och säger att det är bättre att förlora halva munnen än hela förståndet, vilket måste ha drabbat folk som inte ens kan uttala hans namn ordentligt. Halvgrin sägs stå på god fot med bergsrået Gråtrana i Tranliden och det talas om att ta med honom i bergslaget fast han inget äger i berget där. Då kanske det äntligen går att komma igång med malmbrytningen. Halvgrin själv är asatroende, men de döpta i Trastängen är lika goda grannar som de gammaltroende och alla jagar tillsammans i sämja. Halvgrin är yngre bror till Oddfast Gode på Viekullen.

Hövding Ragnhild Alfivasdotter Krok i Blia

Ragnhild Alfivasdotter är ätteöverhuvud för Kroksätten och hövding över trakten kring Blia och Kastfjällsbygden. Hon känner till mycket om landslagen, men inte tillräckligt för att räknas till de lagkunniga. Tillsammans med sin bror, Ragnar, driver hon silvergruvor i Kastfjället. Båda syskonen är hittills ogifta men än finns tid för bröllop, för Ragnhild är inte mer än 21 år och brodern två år yngre. Ragnar är döpt men Ragnhild blotar.

Elfrid är ätteöverhuvud för Rindsätten och lagman Svens änka. Förutom storgårdarna Yngheden och Västanbäcken med tillhörande lydgårdar äger Elfrid ett hus i Berghem där hon brukar bo under kampenveckan varje år och ibland annars också.

Värmlandshirden

Galte Jorvarsson

Halldis Björnsdotter

Magnus Ivarsson

Knôrr Jorvarson

Holger Arnesson

Holger är värmlandshirdens bärsärk och en man utan botten. Det sägs att han alltid är hungrig och att om han blir hungrig nog kommer vanvettet fram. Lyckligtvis håller kungen alltid ett gott bord, så under åren i Hunaland är det inte ofta Holger drabbas av bärsärkaraseri. Det har ändå hänt, senast i Berghem 1105 i samband med att värmlandshirden skulle tala allvar med Faril i byvakten. Exakt vad som hände inne i vakthuset är det få som vet, men det slutade i alla fall med att resten av värmlänningarna hivade ut honom så han inte skulle riva hela stugan. Holger sade upp sin tjänst på hösten samma år och sägs nu ha bosatt sig i Värmland.

Stig Stensson

Sven Röde Alesson

Sven Röde bör nog räknas till värmlandshirden även om han aldrig kommer att gå i strid igen. Vid ett överfall 1102 fick Sven en tröndersk yxa i huvudet och lämnades för död när hans kamrater fick brått undan med sin svårt sårade hövding, kungens kusin Glôp-Sven Ragnarsson. Sven Röde överlevde slaget i huvudet och återfanns hos kråkorna några dagar efter striden, men han tappade minnet fullständigt och har inte fått tillbaka det än. Han bor på en gård i närheten av Tångvalla och hans gamla hirdkamrater brukar titta till honom, så att hans pigor och drängar inte skall plundra honom in på bara kroppen där han sitter utan att minnas vad som hänt eller vem som är vem mer än för korta stunder åt gången.

Tola Galtesdotter

Tola är Galte Jorvarsons 17-åriga dotter, en rik och vacker men besvärlig flicka med viss siarförmåga. Hon har vuxit upp bland krigare och flyttat runt med värmlänningar och hallsvikingar sedan hon var tre år gammal. För fem år sedan fick hon sitt första svärd av sin far, och under en resa till Lund 1103 blev hon blodad på allvar för första gången då hon slog ihjäl en tjuv som smugit sig in och snokade igenom hennes kista. Tola blev utnämnd till krigare år 1105.

Erik Svensson Ödis

Olof Svensson

Andra omtalade hunalänningar

Familjen Ekehufvud

Ekehufvudena är en hårt arbetande bondesläkt med stormannaambitioner som bor utspridd på större och mindre gårdar över nästan hela Hunaland och även utanför landets gränser. Gemensamt för familjen är att de alla ägnar sig mycket åt handel och hantverk utöver gårdsarbetet.  

Pengar är Ekehufvudenas främsta drivkraft, något som gör dem mycket framgångsrika i affärer men som också gör dem något blinda för hederns krav. Äktenskapsalliansen med suputen Aske i Berghem är ett exempel på hur penninghungern kan sätta äran åt sidan, och nyligen orsakade släkten en mindre skandal när den beslutade att ätteleda Erika, en frigiven trälinna som inte ens har blodsband till någon av dem. Å andra sidan kan sägas att Ekehufvudena inte samlar pengar bara för samlandets skull. Släkten är vida känd för sin gästfrihet mot alla som går över tröskeln hos dem och för sina dundrande gästabud, och det får de förstås mycket heder av. 

Familjen har en del traditioner och ritualer som skiljer sig från det övriga Hunalands. Flickor som gifter in sig i släkten bör se upp vid bröllopet, för Ekehufvudena har en ceremoni som bland annat går ut på att hustrun lovar att lyda sin man, något som aldrig förekommit på andra ställen i Hunaland. Förmodligen är det något Ekehufvud någonstans tillbaka i tiden som varit utomlands och hört den här formuleringen vid ett kristet bröllop och sedan tagit den med sig. Den som gifter sig med en man från släkten Ekehufvud bör alltså tänka sig för vid valet av ceremoni! 

Det finns ett litet fåtal Ekehufvuden som tagit dopet, men de flesta håller benhårt fast vid asagudarna.

Ekehufvuds hunaländska gårdar och de som bor där

Djupedal                              Tora Ekehufvud

Tennsjö                                Julius Smörblomma Ekehufvud handlar med oljor och salvor i

                                            byn där han äger ett litet hus.

Varg är enda överlevande barn till hövding Jorm Egrinsson på Utterhöjden och sin fars ögonsten. Så fort hans händer var stora nog att greppa svärdet lejde Jorm den bäste läraren, och sedan dess har Varg gjort sig ett namn, först som en ovanligt ung lärjunge och sedan mer och mer som en svärdskämpe att se upp med. Själv verkar han inte anse sig färdig riktigt ännu, för de senaste åren har han rest runt med Manndock Noord, segrare i Kampen i Ringen för några år sedan. En del folk ojar sig över de här och tycker att det är skamligt av Varg att överge sin gamle far för att resa vägarna runt på det här viset, men andra tycker att det visar på gott gry och att Sorkmon nog kan bli en kraft att räkna med när väl Varg slår sig till ro där med sin svärdsskicklighet.