Om Jämtland

Uppdaterad 1107.03.04

Öystein, kung över Opplänningarna, som några kallar den Mäktige och andra den Onde, härjade i Tronheim och lade under sig Öynafylke och Sparbyggjafylke. Han satte sin son att härska över dem, men trönderna dräpte honom. Då frågade Öystein vem de helst ville ha till kung; hans träl, som hette Tore Fakse, eller hans hund, som hette Saur. Trönderna valde hunden, för de tänkte att de på så sätt mest finge rå sig själva. Öystein sejdade in tre mäns vett i hunden och lärde honom att tala. Han fick halsband och koppel av guld och silver, och när marken var lerig bar hirdmännen honom på sina axlar. De satt upp ett högsäte åt honom och han höll hov som andra kungar. Han bodde på Inderöya och hade en gård där som heter Saurshaug. Det sägs att Saur mötte sin död när det kom vargar in bland hans boskap och hirdmännen hetsade honom att skydda djuren, för han rusade ner i hagen där vargarna var och de rev honom raskt i strimlor. Kung Öystein gjorde även många andra märkvärdiga saker hos trönderna. 

Många hövdingar och andra flydde från sina gårdar undan kung Öystein och hans konster. En man från Sparbu var Ånund Jarl på Maere. Hans son Kjetil drog österut över Kölen tillsammans med en mängd människor och boskap. De kom ner ur fjällen och fann ett land som låg platt och jämnt och de kallade landet Jämtland. Här röjde de skog och bröt gårdar. Kjetil fick namnet Kjetil Jamte. 

Tore Helsing var sonson till Kjetil Jamte. Han lämnade Jämtland för ett dråp han hade skuld i och reste genom skogarna i öster. I den östra delen av Hälsingland, längs havet, var det svear som byggde. När kung Harald Hårfagre samlade riket under sig flydde en mängd människor ur landet undan honom, både trönder och namdöler, och så bröts ännu mer mark i Jämtland igen, och några fortsatte till Hälsingland. En av dem som flydde var Kjallak Jarl från Sogn som jämtarna valde till hövding. Men Kjallaks dotter Gavlaug for till Island och bosatte sig där. 

Hälsingarna for på handelsfärder till Sveariket och hörde till det landet, men jämtarna satt mitt emellan och ingen lade märke till dem förrän de byggt sitt land starkt. Både norska och svealändska kungar har sedan dess prövat att få hämta skatt i Jämtland, men jämtarna är sturska och tycker att de kan styra sig själva bäst och billigast. 

Jämtland gränsar till Hunaland i norr och i öster. Norr om Hunaland är det mest ödemark och fjällvidder där samerna följer sina renar, men i öster breder stora bygder ut sig mot Storsjön. På Frösön byggdes Jämtlands första kyrka, Västerhus, år 1052 av Östman Gudfastsson. Kyrkan byggdes ovanpå det gamla gudahovet och i och med det knäcktes stommen i asatron i Jämtland, även om det fortfarande blotades bland enklare folk runt om i bygderna tills ganska nyligen. Vid bron till Frösön står en runsten som Östman lät resa, och på den står det: ”Östman Gudfast son lät resa denna sten och göra denna bro, och han lät kristna Jämtland. Åsbjörn gjorde bron. Tryn och Sten ristade dessa runor”. 

Jamtamot hålls på Frösön veckan kring 12 mars varje år och är en stor begivenhet för både jämtar och andra. Under motsveckan håller man ting och avgör de tvister som uppkommit under året. Utöver att avgöra tvister och döma i brottsmål, fungerar jamtamot också som landets regering i förhållande till andra lagtingsområden och kungariken.  

Samtidigt med jamtamotet hålls en stor marknad dit folk kommer från Levanger och Trondheim, från Hunaland, Härjedalen och ibland ända från Sigtuna och Vikbolandet med varor från när och fjärran. Marknaden i Levanger är förlagd fjorton dagar tidigare än Jamtamotsmarknaden för att forbönderna skall hinna leverera det senaste från Levanger och den stora världen. 

År 1018 lät den norske kungen Olav den Helige, han som mindre fromma människor kallar Olav Digre, sända skatteindrivaren Trond Vite tillsammans med elva män till Jämtland. Jämtarna skrattade ut indrivarna och slog sedan ihjäl dem, och om inte Olav samtidigt fått att göra med oroligheter hemmavid hade förmodligen Jämtland fått en kännbar läxa. Andra gången Olav sände män till Jämtland för att samla in skatt var vintern 1020. Denna gång sändes Torodd Snorresson med elva män och den här gången nöjde sig jämtarna med att låsa in indrivarna. Torodd lyckades fly tillsammans med en man till, men resten av Torodds män hölls kvar som garanti för att kung Olav skulle låta Jämtland vara i fred. I åtta år hölls männen kvar som gisslan, men när Olav drevs i landsflykt 1028 släpptes de och återvände hem till sitt. 

Hunalands krigshövding, Vaino Oddgrimsdotter, var för några år sedan inblandad i en arvstvist i Jämtland. Hennes morfar, Sigtrygg Ottarson på storgården Hucke, dog och lämnade ingen änka efter sig, vare sig Vainos mormor eller den andra hustru Sigtrygg tog sedan han blev änkeman. Vaino och hennes bror var närmaste släktingar genom sin mor, men innan någon av dem hunnit sätta sig i besittning av arvet hade Vemund Åkesson, son till Sigtryggs andra hustru i hennes första äktenskap, flyttat in och tagit över Hucke. Vaino är inte den som i onödan besvärar lagmän och tingsmenigheter, så hon rustade en skara krigare och red till Hucke för att själv läsa lagen för Vemund. Hon stötte på större motstånd än hon väntat sig och fick återvända med oförrättat ärende. Inte långt senare red hon till Hucke igen med mer väpnat folk i följe. Den gången slutade det med att hela gården brann ner och Vemund dog i oredan under branden. Därmed fanns inte längre någon mer som gjorde anspråk på Hucke så Vaino och landherse Ragne, hennes bror, gjorde upp i godo om delning av arvet efter Sigtrygg.

Känt folk

Kjetil Torbjörnsson, Jämtlands lagman 

Kjetil är sonsons son till Östman Gudfastsson som byggde landets första kyrka, och tremänning till jarl Hakon av Hedmark. Han är en storvuxen man på väg mot 40-åren och gift med Ulfhild, syster till lagman Faxe i Hälsingland. Hans huvudgård är Valla på Frösön. Kjetil hade vid den senaste räkningen sju barn med sin hustru och ytterligare fem med tre andra kvinnor på olika håll i Jämtland. 

Som lagman har Kjetil gjort sig känd som mannen som för tio år sedan bjöd svear att bosätta sig i landet för att idka handel. Svearna kom och slog upp handelshus litet här och var i Jämtland, och i och med det ökade sveakungens intresse av att lägga landet till sitt rike. Meningarna är delade om det kloka i Kjetils handling men gjort är gjort. Sant är att många jämtlänningar har kunnat ta för sig av ett ökat välstånd i och med att handeln utvecklas, men samtidigt är det många som oroas över att Jämtland kan komma att förlora sin frihet och tvingas börja betala skatt till sveakungen.

Fader Eadsige, präst i Västerhus 

I Västerhus kyrka på Frösön härskar fader Eadsige, en torr och krokig gubbe med hetsigt humör och synnerligen dåligt tålamod med fader Martinus i Sigynkyrkan på Mosletta i Tröndelag. För gemene man är det inte alltid lätt att veta vad de båda prästerna har att gräla om för stunden, men Bibeln och kyrkofäderna verkar bjuda på oräkneliga möjligheter till meningsskiljaktigheter. Fader Eadsige är gammal och bräcklig men det hindrar honom inte från att regelbundet resa till Mosletta för att personligen lära fader Martinus ett ord ur Skriften. Han säger att om Gud kallar honom till sig när han är på en sådan resa så får han en salig död, i strid för Hans heliga sanning. 

Vid jamtamotet varje år har fader Eadsige stora stunder när han får predika för hela motsmenigheten, och nåde den som inte är vaken och någorlunda nykter under de gudstjänsterna. Han känner inte till något om Hunalands alla asatroende och både trönder, jämtar och hunalänningar tycker att det är bäst så. Han brukar resa genom Hunaland på väg till och från Mosletta och alla ser noga till att han inte får syn på några gudahov och offerkällor längs vägen.

Valk Torhildsson från Hammerdal 

Lagman Kjetils äldste son, Valk, är 23 år och har fostrats hos sin mor, Torhild Gummesdotter från Hammerdal. Valk är rasande över faderns tilltag att bjuda in svealändska handelsmän och har till och med tagit namn efter sin mor för att markera sitt avståndstagande. Ända sedan han blev vuxen har han skämt ut Kjetil genom att på varje jamtamot tala för att slänga ut utlänningarna, ivrigt påhejad av sin mor. På hösten 1105 gick han ännu längre när han i spetsen för en skara anhängare satte eld på en svealändsk gård och dödade ägaren och två av hans karlar. Ryktet om hans illdåd spred sig snabbt, och andra vildhjärnor följde Valks exempel. Svealändska varuforor överfölls och plundrades, kor och hästar stals och flera svealänningar dog eller skadades i strid mot upproriska jämtar. Kjetil har i det längsta försökt tala förstånd med sin son men Valk har inte låtit sig övertalas. Inte ens fader Eadsiges dundrande predikningar om sonlig vördnad och lydnad har haft någon effekt.  

Vid jamtamotet 1106 förde några svear sak om överfall och dråp mot Valk och fyra av hans anhängare, som de visste namnen på. Svearna hade med sig tolv goda vittnen, så Kjetil hade inget annat val än att döma Valk skyldig. Han bad motet att i alla fall slippa döma sin egen son till döden, och han fick som han ville under förutsättning att han satte Valk under sträng bevakning i sin mest avlägsna gård och avskild från sitt folk. Sonens anhängare tog sig inte lika lindrigt undan utan fick huvudena avslagna på tingsplatsen. 

Nu sitter Valk inspärrad på Haugen långt uppe i lappmarken, bevakad natt och dag av Kjetils män. Torhild blev rasande över domen och svor att hon skulle befria sin son och hämnas på hans far som inte ville skydda honom bättre. Hon sägs ha sammansvurit sig med Valks unga hustru för att samla folk och befria honom, och när Kjetil fick veta det lät han skicka folk efter Valks två små barn för att de skulle fostras på Valla.

Steinar Hakonsson i Kartåsa 

På östsidan om Årafjäll, i höjd med Koll, ligger byn Kartåsa där Steinar Hakonson har gård. Steinar har gott om släktingar på gårdar runt omkring och det misstänks allmänt att det är han som ligger bakom många av de plundringståg som ibland drabbar Koll och trakten däromkring. Hravn Krappe på Koll påstår bestämt att han på jamtamotet förra året såg Steinars häst bära en sadel som togs som byte när han – Hravn – ”tappert red ut för att mota rövarpacket och driva dem över fjället”. Hur jämtarna kunde komma åt att stjäla sadeln mellan häst och ryttare vill inte Hravn svara på. Steinar är i 50-årsåldern med fyra vuxna söner som sägs delta i plundringstågen. Sant är att en av Steinarssönerna, Vidsten, togs till fånga vid en raid för tre år sedan och fick lösas ut av sin familj för ett dyrt pris.

Höddlaug i Ullerdal 

Alla i nordöstra Hunaland har hört talas om Höddlaug i Ullerdal, den uråldriga galderkvinnan som bor i en hydda på Ullerdalsfjället på östsidan Stortindsfjällen. De flesta tvekar att gå i närheten av henne för hon är otäck, riktigt otäck. Hennes trollkonster kan mana fram spöken och odjur, få marken att öppna sig framför fötterna på folk och göra dem yra och vilsna på fjället, men hon kan också hitta bortsprungen boskap och dolda skatter enligt vad som sägs. Många nog söker också hennes hjälp mot ondsinta vittror, rår och andra skymningsvarelser. Det påstås att Höddlaug har trollblod i ådrorna och är flera hundra år gammal.  

”Det sägs att hjälten Arnljot en gång ledsagade en grupp män över fjället när de blev tvungna att övernatta i en fjällstuga. De kom fram när en tredjedel av natten hade gått, tände en eld och gjorde i ordning mat. När de åt sade Arnljot att de inte skulle kasta något av maten, varken ben eller småstycken. När de ätit färdigt tog Arnljot hand om deras rester. Sedan gjorde de sig klara för att gå till sängs. I den ena änden av huset fanns det ett loft uppe på tvärbjälkarna där de lade sig och somnade. Arnljot hade sitt huggspjut med och han hade ett svärd i bältet. Arnljot sade till männen att vara tysta och lade sig längst fram på loftet.  

En kort stund senare kom tolv män till huset. Det var handelsmän som var på väg till Jämtland med sina varor. När de kom in i huset förde de mycket oväsen och var mycket glada. De gjorde upp en stor eld. När de åt kastade de ut alla benen. Sedan gjorde de sig klara att gå till sängs och lade sig på bänken invid elden. När de hade sovit en kort stund kom en trollkvinna till huset. När hon kom in i huset sopade hon kraftfullt och tog benen och allt som hon tyckte var ätbart och stoppade i munnen. Sedan grep hon den man som låg närmast, rev honom i stycken och kastade honom på elden. Då vaknade de andra och sprang upp men hon dödade den ene efter den andra tills bara en var vid liv. Han sprang in under loftet och ropade på hjälp om det kunde finnas något på loftet som dög. Arnljot böjde sig ned efter honom, tog tag i axlarna på honom och lyfte upp honom på loftet.

Trollkvinnan vände tillbaka till elden och började äta männen som var stekta. Arnljot reste sig upp och satte sitt huggspjut mellan skuldrorna på henne så att spetsen stack ut genom bröstet. Hon ryckte kraftigt och skrek förfärligt och sprang sin väg. Arnljot förlorade spjutet som hon tog med sig.” 

Så säger sagan, och folk påstår att den trollkvinnan var Höddlaug. Hon borde förstås ha dräpts för länge sedan, men så länge folk har bruk för hennes trolldomskunnande är det svårt att få ihop många nog för att tas med henne. För mycket folk lär det behövas till det, när inte ens Arnljot kunde få död på henne med sitt spjut! Arnljot måste förresten ha fått tillbaka sitt huggspjut på något vis, för han hade det med sig när han slogs vid Stiklastad.

Arnljot Gelline 

En synnerligen berömd jämtlänning var Arnljot Gelline. Han var en rik och mäktig man som hade ägor på Gällö och runt Sörviken, och hans syster var gift med Tore Lagman i Jämtland. Bland svear och norrmän var han mest känd som en stigman och missdådare, men var han verkligen en sådan så var han åtminstone framgångsrik. Han beskrivs som jättlik man, så lång att ingen annan man nådde längre än till axlarna på honom, med långt vackert hår, klädd i siden och guld. Han åt på silvertallrik och hade ett enormt huggspjut med guldsmyckat fäste och med ett skaft som var så långt att man fick sträcka upp armen för att nå fästet. Han sägs ha haft en bror i Tiundaland, Vikar, som fanns med ombord på kung Olav Tryggvasons skepp Ormen Långe i det berömda slaget vid Svolder. 

Arnljot slogs tillsammans med kung Olav den Helige i slaget vid Stiklastad 1030. Före slaget hade han sökt upp Olav och sagt sig vilja kämpa vid hans sida. Kungen hade frågat om Arnljot var kristen. Arnljot svarade att han trodde på sin egen kraft och förmåga och att han klarat sig på den tron hittills men nu kunde han för all del låta döpa sig, om kungen så ville. Jodå, det ville kungen och Arnljot blev döpt efter en snabb kristendomslektion från kungen själv. Därpå gick han raskt ut i strid och stupade efter att ha dödat flera män.

Nyheter från Jämtland

Till jamtamotet 1107 kom ett sändebud från Sveariket. Kung Filip Hallstensson sade sig vara oroad över att handelsmän från hans rike inte satt säkra i sina jämtländska gårdar. Om jämtarna märkte att de inte själva kunde skydda handeln erbjöd sig Filip att skicka väpnat folk som skulle stå till lagman Kjetils förfogande för att förfölja och straffa missdådare. Jamtamotet blev ganska tumultartat efter att Filips sändebud hade framfört sitt budskap. Även många av dem som tidigare klagat på överfallen reste sig nu och ropade att några främmande styrkor inte skulle släppas in i Jämtland och att de nog kunde ana vart det skulle leda om kung Filip satte sig fast med krigare i landet. Jamtamotets besked till sveakungen var alltså ett rungande NEJ TACK, men kungens sändebud höll sedan möten med lagman Kjetil och många andra jämtländska hövdingar. Vad som sades under de här mötena är det inte många som vet säkert, men spekulationerna går förstås åt alla håll.