Norge

Uppdaterad 1106.11.25

Hunalands granne i väster är Norge, en av Europas stormakter. Landet styrs av kung Magnus Barfots unga söner, bröderna Olav, Sigurd och Öystein. De tre bröderna har inte ännu helt delat landet mellan sig som företrädarna gjort, utan regerar tillsammans från Viken i söder och från Trondheim. Öystein är ännu mycket ung, och Sigurd har ännu inte gett sig av på resan som gav honom hans tillnamn - Jorsalafare.

Norge är helt kristnat sedan 20 år tillbaka. De sista resterna av aktiv asatro utraderades under Olav Kyrres tid. Kyrkan är mycket stark i Norge, och styrs från Nidaros av gamle biskop Adalbrikt. Till hjälp har han Grimkjell, hirdbiskop i Trondheim och Sigurd munk, biskop i Trondheim. De norska biskoparna arbetar hårt med mission i Sveariket och Hunaland och det finns de som vill göra Nidaros till eget ärkebiskopssäte. Mycket arbete och prestige läggs ner på detta. Ärkebiskopen pressar Adalbrikt hårt för att nå resultat i kristnandet av Hunaland, men än så länge har biskopen låtit kung Ragnvald själv styra processen..

De Tröndehövdingar som Hunaland har mest kontakt med är Öystein Hjort, Ingolf Olavson och Sigurd Krull. Öystein Hjort och Sigurd Krull är de mest krigiska, och Hunalands styrkor kämpar ofta mot krigare eller rövare dessa sänt ut. Förhållandet mellan kung Ragnvald och Ingolf Olavsson är gott. Deras fäder var svågrar och kung Ragnvald och Ingolf gästar varandra ofta.

Geografi

Norges kust är mycket lång och genombruten av många djupa fjordar. Sjöfarare hävdar att det tar trettiofem dagars seglats med bra vind för att komma från Viken i söder till Bjarmernas land i norr. I söder tar det två veckor att resa från kusten till Sveariket i öster. Längre norrut, där landet är smalare, tar samma resa sex dagar.

Norge är till största delen mycket kraftigt kuperat, med djupa dalar och svårpasserade bergsryggar. Tidigare hade dessa dalar haft lokalt styre under en kung eller hövding. Under Norges enande gjorde lokala småkungar gjorde stort motstånd.

Pilgrimsleden från Hunaland leder genom Helvetesporten in i Norge. Vid byn Garpa ges resenären valet att färdas norr ut mot Stiklastad, eller väster ut mot Trondheim. Norr om Pilgrimsleden och öster om Stiklastadsvägen ligger hövding Öystein Hjorts land. Hans största gård heter Grutseter, men välmående storgårdar som Medal, Rindal och Rennebu ligger inte långt från gränsen. Söder om Pilgrimsleden ligger hövding Sigurd Krulls land. Huvudgården heter Mosletta, men gårdar som Haftret och Gåre är kända att vara stora och välmående med många skattegårdar knutna till sig. Mellan Pilgrimsleden och Stiklastadsvägen ligger Ingolf Olavsons land. Huvudgården heter Grovik. Andra större gårdar är Elvehus, Bogen och Årvoll.

Pilgrimer kan resa utan beskydd längs både Pilgrimsleden och Stiklastadsvägen. Handelsmän får i allmänhet resa i fred förutsatt att betalar de avgifter hövdingarnas hirdmän kräver. Dessa summor beror på lastens storlek, men är oftast inte hög.

Personer

Ingolf Olavson

Ingolf är en storvuxen man, med yvigt blont hår. Han är berömd för sin gästfrihet, sitt mod och sin kunnighet med vapen. Det sägs också att han kan vara enastående korkad när han druckit för starkt mjöd. Det sägs om honom att han i unga år ville fria till en hunaländska han fattat tycke för. Han missförstod seden med friartafs. När han lämnat sin nytillverkade tafs till kvinnan fick han hennes och svarade ”Nej tack, jag har en redan” och avstyrde därmed oavsiktligt alla äktenskapsplaner. Hans bönder ser honom som en hård man med sinne för taktik, något som lett till att hans land sällan härjas av grannar. Ingolf Olavson och kung Ragnvald är kusiner, något som båda värderar högt. De gästar varandra ofta, och kung Ragnvald har Ingolfs dotter Katla på fostran. Ingolfs främsta krigare är Ståle Rolfson Stråhatt och Hravn Hravnsson.

Öystein Hjort

Öystein Hjort är en grinig gammal man med vuxna barn. Han är mycket krigisk, och deltar ofta i härjningståg in i Hunaland. Hans äldste son, Bark-Geitar, är i alla avseenden lik sin far och förväntas när som helst ta över hövdingatiteln. Öystein är mycket from kristen, och reser var St Olovsdag till helige Olovs grav.

Öystein Hjorts krigare härjar ofta i Hunaland och det är de som står för större delen av överfallen mot Helvetesporten.

Sigurd Krull

Sigurd Krull Guttormson är, ung kortvuxen man med obotligt gott humör. Han sägs vara lika glad som Öystein är sur. Sigurd är ogift, och har hittills inte försökt gifta sig heller. Han har gjort flera resor till Skottland och Orkneyöarna, och tar ofta emot gäster därifrån. Sigurd strider sällan, kanske av rädsla för att bärsärkadragen hans släkt anfäktats av ska vakna, men hans krigare ser härjningar i Hunaland som en viktig inkomstkälla. På hans land dog för inte länge sedan en ung kvinna efter att blivit pålad levande vid marken. Kvinnan, Sigyn, har sedan dess utfört flera mirakel. Fader Martinus har fått upp ögonen för detta och har avsatt fem klerker att försöka dokumentera Sigynmiraklen. Biskop Adalbrikt välkomnar fler helgon till Tröndelag, men hävdar att de klerker han sänt ut för att undersöka saken med säkerhet påstår att alla mirakel hittills har haft naturlig förklaring.

Många äldre hunalänningar minns med blandade känslor Sigurds far Latter-Guttorm Sigurdsson, som var barndomsvän med Öystein Hjort. De båda besökte Hunaland både fredligt och i härnad. Latter-Guttorm hade egenheten att rusa skrattande i strid, något som både var roande och skrämmande. Elaka rykten påstår att han råkat i bärsärkaraseri och skrattade ihjäl sig. Detta är dock inte sant. Han kvävdes när han av misstag svalt ett köttben.

Mårten Griffiths, fader Martinus

Den walesiske prästen Martinus är präst i Krulls nybyggda Sigynkyrka. Han är en högljudd man som ofta reser omkring i Tröndelag och lämnar svavelosande predikningar till alla, intresserade eller ej. Han är bekant med jamtske prästen fader Eadsige, och de kommer sällan överens. Klockaren i Sigynkyrkan hördes vinrusig påstå att när de båda fäderna var i gräl skulle de inte ens vara överens om skapelseberättelsen.

Solfrid Aslaksdotter på Haftret

Solfrids rykte har nått från kust till kust: ingen håller gästabud som Solfrid på Haftret! De makalöst dignande borden, den överlägsna underhållningen, de ryktbara gästerna och Solfrid som strålande värdinna talas det om efter varje gästabud. Hon är änka efter Fjolvar Ljotson som stupat i strid med hunaländska krigare dagen före Kristi Himmelsfärd år 1100. Hon har passerat femtio år, och anses som en av traktens mest eftertraktade kvinnor. På äldre dar har hon lagt sig till med hunalänskt mode och sägs ha chockat gäster genom att bära byxor. En friargåva i form av fyra tunga guldkedjor påstås hon personligen ha lämnat till kung Ragnvald. Ingen har frågat kungen om så var fallet, men hon sågs besöka honom under hösten 1102.

Regentlängd:

Harald Hårfagre ca 850–933, kung ca 872–933
Son till Halvdan Svarte och Ragnhild Sigurdsdotter. Han påstås vara den första kung att styra över hela Norge. Han gav ett löfte att inte klippa håret förrän han lagt under sig hela Norge. När Norge var besegrat friade han till Gyda, dotter till kung Eirik av Hordaland. Vid 80 års ålder lämnade han tronen till sonen Erik Blodyx. Tre år senare dog han av sjukdom och höglades på Haug vid Karmsund. Under kung Haralds tid lämnade många stormän Norge av missnöje med kungens hårda styre.

Eirik Blodyx ca 895–954, kung ca år 931–933
Son till Harald Hårfagre och Ragnhild Sigurdsdotter. Han fick tronen när hans far drog sig tillbaka. Han krigade och härjade både hemma och utomlands, bland annat mot sina bröder. Han blev själv fördriven av sin yngre bror Håkon den gode Adalsteinsfostre. Efter härjningar, och en tid som jarl av Nordimbraland, dog han i strid mot kung Eadred.

Håkon den gode Adalsteinsfostre ca 918 – 961, kung 933 - 961
Son till Harald Hårfagre och Tora Mosterstong. Han sattes i fostran hos kung Adalsten (Athelstan) av England, Alfred den stores sonson. Hos Adelsten fick han utbildning i statsmannakonst, militärt ledarskap och politisk strategi. Vid klostret i Glastonbury, Wessex, fick han en grundlig allmänbildning. Han återvände till Norge, förmodligen kallad eftersom Eirik Blodyx blivit ohanterlig. Han stärkte banden mellan kung och jarlar, och genomdrev ett antal reformer. Hans tid präglades av upprepade strider med Eirik Blodyx söner, och han stupade vid Fitjar i strid med brorsönerna.

Harald Eriksson Gråfäll kung 961 - 970
Son till Eirik Blodyx och Gunhild Gormsdotter, men fostrad hos morbrodern Harald Blåtand av Danmark. Harald Gråfäll och hans åtta bröder stöttades av morbrodern i kampen mot Håkon den Gode om Norges tron. Han stupade vid Hals i Limfjorden där han Harald Blåtand låg i bakhåll för honom. Hans bröder flydde och Blåtand satte jarl Håkon Ladejarl som skattekung.

Håkon Sigurdsson, Ladejarl (danskt styre) ca 935 – 995, regent 970 -- 995
Son till jarl Sigurd Ladejarl, som dräpts av Eirik Blodyxs söner. Han utnämndes till jarl av Norge av Harald Blåtand efter att Harald gråfäll stupat. Han tvingades att döpa sig efter att förlorat ett slag mot Otto av tyskromerska riket, men avsade sig senare både den kristna tron och den danska överhögheten. Han stupade när stormännen i Tröndelag, under ledning av Olav Trygvasson, gjorde uppror.

Olav Trygvasson ca 968 – 1000, kung 995 - 1000
Son till en småkung från Viken, kristnad i England. Han stupade i slaget vid Svolder.

Sven Tveskägg ca 960 – 1014, norsk kung1000 - 1014
Kung av Danmark, kung av England och utgjorde den reella makten i Norge bakom Ladejarlarna Eirik och Sven tillsammans med Sveakungen Olof Skötkonung.
Han företrädars på den danska tronen var fadern Harald Blåtand. Det påstås att han fått makten från fadern med hjälp av skånska stormän. Under en kort period förlorade Sven den danska kronan till sveakungen Erik Segersäll efter att denne inlett ett erövringståg mot Danmark som hämnd för Svens stöd till dennes rival Styrbjörn Starke i slaget vid Fyrisvallarna. Återtog dock den danska kronan då Erik blev sjuk och drog sig tillbaka redan följande år. Död i Gainsborough, England.
År 1000 besegrade Sven Tveskägg, Olof Skötkonung och Erik jarl den norske kungen Olav Tryggvasson i sjöslaget vid Svolder. Efter detta så styrde förmodligen Sven, Olof och Erik Norge tillsammans. Sven var också den förste viking som lade under sig England och blev även kung.

Gift med Gunhild, dotter till Mieszko I av Polen och Dubrawka av Böhmen.

Olav Haraldsson den Helige ca 995 – 1030, kung 1015-1028
Olav stred i vikingahären både i England och i Normandie. Han gästade hertig Richard II av Normandie, och lär döpa sig i Rouen. Vid hemkomsten hyllades han som kung i sin egenskap av ättling till Harald Hårfagre. Han påbörjade Norges kristnande, något som ledde till många uppror. Olav sökte stöd från svearna och från ärkebiskopen i Hamburg. Tillsammans med sveakungen Anund Jakob besegrades de av Knut den store vid Helgeån, och Olav fördrevs från Norge. Han försökte återta Norge med svearnas hjälp. Efter att tågat med sin här över fjällen genom Hunaland stupade han i ett stort slag vid Stiklastad. Kung Olav är idag helgon och utför årligen många mirakel.

Knud den store (danskt styre)
var en av nordens mäktigaste kungar. Han var son till Sven tveskägg och Gunhild, dotter till Mieszko av Polen. Han var kung över Danmark, Norge och England, samt styrde Schleswig och Pommern. Han var gift med Emma av Normandie, i hennes andra äktenskap, och ligger begravd i katedralen i Winchester i England. Hans son blev känd som Hårdeknut, och hans dotter, Gunhild, giftes med kejsar Henrik av tysk-romerska riket

Håkon Eiriksson, Ladejarl (danskt styre) ca 995 – 1029, lydkung 1012-1015 och 1028-1029
Han blev utnämnd till norsk kung av Knut den store efter att denne besegrat Olav den helige.

Svein Knutsson (Alfivason)(danskt styre) kung 1029 - 1035
Son till Knut den store och Ælgifu, dotter till en Nordimbrisk jarl.

Samregering:

Magnus Olavsson den gode ca 1024 – 1047, kung 1035 - 1047
Son till Olav den helige. Han förde precis som sina företrädare på tronen krig mot stormännen, främst mot Kalv Arnesson och Kalv Arnesson och Einar Tambarskjelve som låg bakom faderns död. När Harald Sigurdsson återvände från Bysans gick man med på att dela makten med honom. Han dög året efter.

Harald Sigurdsson Hårdråde
Harald hårdråde var halvbror till Olav den helige, och var som ung ledare för väringagardet i Miklagård. Harald förde krig mot Danmark men blev tvingad till fred efter ett förlorat slag vid mynningen av Nissan utanför Hallands kust. 1066 seglade Harald Hårdråde till England med sin hird, stödd av Toste Godwinson. Båda stupade i slaget vid Stamford Bridge i strid mot kung Harald Godwinson, som i sin tur förlorade land liv mot Vilhelm Erövraren i slaget vid Hastings.

Samregering:

Magnus Haraldsson (1066 - 1069)

Olav Haraldsson Kyrre (1067 - 1093)
Magnus och Olav regerade tillsammans fram till Magnus död i mjöldrygaförgiftning. Olav regerade ensam därefter. Han förde inga krig, och uträttade inga stordåd. Norge vann både rikedom och heder under hans välde.

Magnus Olavsson Barfot (1093 - 1103)
Magnus är son till kung Olav Kyrre av Norge. Han härjade i Danmark och försökte erövra Värmland och Dalsland, men misslyckades. Han krigade även i Skottland där han tvingade Malcolm av Skottland att avstå Söderöarna (Hebriderna), i Wales och på Irland. Hans tillnamn 'barfot' kommer från hans utländska klädedräkt: kilt.
 1101 deltog han i fredsamtalen som kung av Norge i trekungamötet i Kungahälla tillsammans med Inge Stenkilsson från Svea rike och Erik Ejegod från Danmark. Som bekräftelse på freden gifte han sig med Margareta Fredkulla, kung Inges dotter. Äktenskapet gav en dotter och alla Magnus övriga barn är frillobarn. Hans mest kända barn är: Öystein Magnusson, med systrarna Ragnhild och Tora. Sigurd Magnusson, Olav Magnusson. Magnus dog efter att ha fått en yxa i halsen under ett slag i norra Irland.

Samregering:

Olav Magnusson (1103 -)

Øystein Magnusson (1103 -)

Sigurd Magnusson Jorsalfare (1103 -)
De tre bröderna var mycket unga när de efterträdde sin far som Norges kungar.