Om Hunaland

Uppdaterad 2007.02.14

 

 Hunaland ligger på en högplatå i fjällen. Klimatet är ganska bistert i stora delar av landet, men här och där hittar man skyddade dalar där skogen växer tät och där man kan odla korn, råg, grönsaker och i sällsynta fall även frukt. Folket lever till stor del av samlande, jakt, fiske och boskapsskötsel. Några storgårdar finns, men de flesta lever på mindre gårdar som kan föda en familj och kanske några trälar. Stora områden är fortfarande obefolkade och ägs av ingen. Det finns alltså goda möjligheter att bryta ny jord om man har energi och ett startkapital. 

När Hunaland blev till som eget rike är det ingen som vet. Sagan berättar om en Bergfast Ottarsson, som vann land från både Tröndelag och Jämtland i ett envig. Är den sagan sann kan han som kallas jarl i sagan, och som hade makt att lova bort en del av Tröndelag, ha varit en av Norges många småkungar. Det skulle då betyda att Hunaland skapades före Harald Hårfagres dagar i alla fall. 

 Hunaland är så gott som ensamt i världen med att ha en självklar likställighet mellan män och kvinnor. Det är inte ens som i de övriga nordiska länderna, där var och en härskar över sitt könsbestämda område, utan något så enastående som total jämlikhet. Män kan ta på sig ansvaret för hus och barn likaväl som kvinnor kan ta på sig att sköta skogsbruk och bergsbrytning. Kvinnor kan gå klädda i byxor och kjortel och män kan gå i klänning. Båda könen har samma möjligheter till politisk och ekonomisk makt. Däremot är skillnaden mellan rik och fattig, fri och träl lika stor som i övriga Norden, och de som har det litet bättre ställt ser oftast noga till att inte bli alltför associerade med folk av ”sämre” klass eller rikedom. Det skulle ju kunna nedvärdera dem själva i omgivningens ögon. 

Något annat som är mycket speciellt är Hunalands religiösa tolerans. Denna kan bero på att kyrkan ännu är mycket ny i landet och behöver gå försiktigt fram. Den kan också bero på att den nya religionen har skurit tvärs igenom ätter och familjer, där många har låtit döpa sig men lika många har blivit kvar vid det gamla, men alla ändå har sin familjelojalitet intakt. Kung Ragnvald, som känner både sina landsmän och sina grannar, svor i sin kungaed att låta de båda trossystemen vara lika helgade i lagen. Tanken med det var förmodligen att hålla stämningen lugn, så att inte norrmän eller svear skulle få för sig att ta över Hunaland med kristendomsförföljelser i landet som ursäkt. Det kan ju också ha rört sig om en uppriktig respekt hos den kristne kungen för landets gamla seder och bruk – vem vet.

 I Hunaland råder Huna Landslag, en lagsamling från urminnes tid, då och då genom tiderna utökad och moderniserad för att passa nya tiders krav. På några enstaka platser i landet finns dessutom synnerligen lokala lagar, men de är på utdöende och tas inte på så stort allvar utom av dem som har direkt nytta av dem och av dem som inte någonsin vill rucka på någonting som förfäderna stadfäst. Allt oftare får Landslagen företräde framför lokala lagar, särskilt om någon kungens utsände eller kungen själv finns på plats när man håller ting.

 Landhersar och andra lagkloka kan när de vill kalla till lagting på sitt område. Vanligtvis är proceduren att någon vänder sig till sin lagkloke i ett ärende varpå han eller hon kallar alla parter och vittnen och avger dom. Det är ett snabbt sätt att hantera lagen i enklare mål. Om det rör sig om svårare mål, kanske med många inblandade, är det vanligt att den lagkloke utlyser ting längre fram i tiden och då samlar på sig flera mål att ta itu med samtidigt. På så sätt blir det tid att sätta sig in i ärendena ordentligt och kanske fråga kolleger till råds.

 Två gånger om året hålls tingsmöten för hela Hunaland. På hösten efter skörden samlas fria män och kvinnor från hela landet på tingsplatsen Lobråten som ligger mellan Basseberg och Svartäng och på hösten, när djuren tagits hem från vallarna, på Vigulsängen. Här tar man upp rättssaker som inte kunnat lösas lokalt och här finns också tillfälle för hövdingarna att diskutera gemensamma ärenden. På de här stora tingen sitter alla lagkloka till doms gemensamt och med lika stor röst. Det kan ibland leda till tröttsamma diskussioner lagkloka emellan om vems lagtolkning som egentligen är den rätta, men en stor fördel är att när lagfolk får träffas så här och diskutera så skapas förutsättningar för att lagen tolkas likadant i hela landet.

 Det ses som självklart i Hunaland att olika människor har olika rätt i lagen. Det är inte heller lika vanligt att rika och mäktiga människor ställs till svars för sina överträdelser. Dels finns en inte så liten risk att de eller deras familj härsknar till, dels anser man att hedern tar större skada för en rik och mäktig som blir fälld och att straffet därigenom blir oproportionellt stort jämfört med för någon enklare människa.

 Kungen av Hunaland har ingen rätt att ta upp skatt av sitt folk. Utöver inkomsterna från sina privata gårdar bekostar han sitt uppehälle och sin hovhållning genom de fem kungsgårdarna, genom vägtullar och genom att tre femtedelar av alla straffböter som döms ut vid lagtingen tillfaller honom. Även landhersar och lagkloka får del av straffböter som de dömer ut, i deras fall två femtedelar, och inte heller de har rätt att skatta befolkningen. 

 Det händer att byar och ibland landsändar beslutar om åtgärder som kostar manskap och silver. I de fallen går befolkningen samman och lägger ihop, var och en efter egen förmåga, så att man kan täcka kostnaderna. Några aktuella exempel är den tilltänkta vägen mellan Berghem och Hålabo och Berghems utgifter för Kampen i Ringen, då byn hyr in extra vakter. (Kampen i Ringen är förstås en lönande affär på många sätt, men mest för byinnevånarna och inte för byn. Intäkter som går direkt till byn är marknadstull för dem som vill sälja varor och deltagaravgift från dem som vill vinna rikedom i Kampen.) 

 Kungen tar ut vägtull på delar av pilgrimslederna genom Hunaland, och på andra delar av lederna är det landhersar som har tullrättigheter. Kungen har också givit vissa familjer en vägsträcka i förläning, och där får de ta upp vägtull mot att de håller sträckan i gott skick och försöker hålla fritt från rövare och troll. I de fall vägtullen går till kungen är det en lokal hövding som ansvarar för att tullen tas upp. För detta får hövdingen en del av det som samlats in. Både vägtull och marknadstull räknas efter värdet i packar och vagnar, och vad gäller vägtull också efter den resandes status – ju bättre folk desto mer kan de betala. 

 Kungen och hans folk har rätt att kräva husrum, mat och stallning med foder för sina hästar i högst tre dagar i vilken som helst gård i hela landet, och en i en by kan de kräva gästning i en vecka. Det här är en förmån som används mycket försiktigt av kung Ragnvald, men visst händer det att gårdar får oväntade nattgäster i form av kungens folk och ibland av kungen själv med följeslagare.

 Länge styrdes Hunaland av hövdingar som hade att enas sinsemellan om utrikespolitiken och som skötte sina respektive områden med hjälp av lokala inflytelserika personer. Men ju starkare och mäktigare landets grannar blev desto mer sårbart blev Hunaland av att inte ha något maktcentrum som snabbt kunde mobilisera hela landet och som kunde sätta välutbildat och rätt uppfostrat folk att tala för hela landet med utländska kungar. Saken diskuterades i rådslag både ute i bygderna och bland hövdingarna, och till slut bestämdes att Hunaland skulle bli ett kungadöme. 

 År 1096 valdes överhuvudet för en av landets mäktigaste ätter, Ragnvald Ragnvaldsson Knaphövde, till Hunalands kung. Valet föregicks av en del heta diskussioner även om det aldrig kom till direkta slagsmål. Vaino Oddgrimsdotter från den lika mäktiga Sköldätten och ungdomskamrat till Ragnvald var också en stark kandidat. Länge stod det och vägde mellan de båda men till slut lade Vaino ner sin kandidatur med hänvisning till att Knaphövdarna av hävd var landets främsta hövdingar och borde bidra med dess förste kung.. Vaino blev för all del inte lottlös. Så fort Ragnvald svurits till kung utnämnde han henne till Hunalands krigshövding, med makt och rätt att i eget namn kalla samman och leda allt väpnat folk mot trolltyg och utrikes fiender.

 Tre ätter bidrog till kungamaktens försörjning när kungariket skapades. Stormannaätten Knaphövde donerade gårdarna Tångvalla och Ulvhammar, stormannaätten Sköld donerade gårdarna Stortind och Rensta och bondeätten Ekehufvud donerade gården Bistra. De här fem gårdarna skall försörja Hunalands alla framtida härskare oavsett vilken ätt de kommer från.

 Hövding kallas den som ansvarar för säkerhet och rådslag inom ett visst område, det kan gälla en liten by eller ett hel landsända – så snart det handlar om att leda fler än den egna ätten kan man tala om hövdingaskap. Det är hövdingen som kallar till rådslag och som ser till att beslut genomförs. Det är till hövdingen folk vänder sig om de har problem med troll och rövare. Vanligtvis svarar hövdingen inför kungen för sitt område vare sig han eller hon valts av ett råd eller utsetts av kungen själv. 

 Landhersarna är mycket mäktiga män och kvinnor. De äger stora marker och rikedomar, de är vanligtvis överhuvud för stormannaätter, de är väl övade i strid och har rätt att hålla egna hirder. De är också lagkloka med rätt att döma inom sitt område och de hör självklart till dem kungen oftast kallar till rådslag och gillen. Det finns för närvarande fyra landhersar i Hunaland: Tyge på Svartbotten, Ask på Graneholm, Ragne på Basseberg och Hildeborg på Järvås norr om Gimtahögen. Landhersarna utses av kungen. Deras lön för arbetet är del av böter. Makt och inflytande har de redan genom ätt och ägor.

 Utöver landhersarna har även särskilda lokala lagkloka rätt att döma. De lagkloka är folk från rika familjer med gott rykte, men de har inte samma hövdingastatus som landhersarna utan deras uppgift är enbart lagtolkning och dömande, utöver vad de sedan kan ägna sig åt i sitt civila liv - det finns ingen som har anställning som lagklok utan var och en lever på sin egen jord. Det är ofta lagmannen eller lagkvinnan själv som utser och utbildar sin efterträdare, men för formens skull brukar man företa val där lokala hövdingar har en röst, landhersar har fyra röster och kungen, om han väljer att blanda sig i, har utslagsrätt. Lönen för arbetet som lagklok är den heder och det stora inflytande titeln ger samt del av de böter som döms ut vid tingen. De lagkloka brukar kallas lagmän eller lagkvinnor.

 Hirdhersar är höga befälhavare i den kungliga hirden med rätt och ansvar att föra kungens talan om de befinner sig på resa och med plikt att skydda kungens namn och rykte. De har hirdkrigare under sitt befäl, men alla krigare i hirden står på sätt och vis under alla hirdhersars kommando. Det är vanligt att hirdhersarna med sitt folk skickas runt i landet eller till och med utomlands i kungens ärenden. När flera hirdhersar är samlade väljer de en hirdhövding som har tillfälligt befäl över dem allihop. Var och en av hirdhersarna har svurit en personlig trohetsed till kungen och var och en av hirdkrigarna har svurit en motsvarande ed till dem. Hirdhersarna utses av kungen eller krigshövdingen och står under landhersarna men över de lokala hövdingarna. Många av dem har egna välmående gårdar men några är bofasta på någon av kungsgårdarna. Deras lön är silver och kanske gård och boskap samt rätt till en stor del av byte vid plundringar under krig och liknande. Med tanke på sin trohetsed har de förstås också kungens öra i hög grad.

 De mindre, lokala, hövdingarna har bland annat till ansvar att hålla sin trakt fri från rövare och troll, att organisera vargskall och björnjakter och att veta var rågångar mellan gårdarna egentligen skall gå om det blir dispyter om detta. De behöver inte vara lagkunniga, men de behöver kunna tas med grannarna och ofta kunna leda folk i strider mot rövarpack och annat. När det behövs är det hövdingarna som talar för sitt område i ärenden byar eller landsändar emellan. Det är också oftast hövdingarna som sköter de större bloten i de fall de håller sig till de gamla gudarna. Vanligt är att en landherse eller kungen själv utser sitt folk till lokala hövdingar, men lika vanligt är också att folk på platsen väljer sin hövding. Vanligtvis respekteras valutgången av de mäktiga. Hövdingarna belöning är makt och inflytande över sitt område samt en möjlighet att få inflytande hos landhersar och kung om de sköter sig väl. Det är inte ovanligt på en del ställen att de som vunnit en rågångstvist mot en granne ger hövdingen en gåva som tack, men det finns de som pratar om mutor i de fallen.

 Hövding eller landherse kan bara den bli som äger minst en gård med utmarker och boskap till ett ganska stort värde, som har rykte som en människa med heder och som inte dömts för brott mot Huna Landslag. För att bli lagklok krävs dessutom en mångårig utbildning, vanligtvis som lärling hos en annan lagklok. Det vanligaste är att lagkunskapen förs vidare från generation till generation i samma familj.

 Den stora delen av befolkningen är förstås varken hersar eller lagmän utan mer eller mindre hederligt arbetande bondfolk. Skillnaden mellan folk och folk här är enorm. Det finns stormrika, självmedvetna bönder – ofta med hövdingaambitioner - med stora boskapshjordar och vidsträckta marker, folk som med stor myndighet sköter sitt och dåligt tål att andra har synpunkter på hur de ställer på sina marker. De kan ha vidlyftiga affärer och har gott om både tjänstefolk och trälar. Deras barn gifts inte sällan in i olika hövdingaätter inom eller utom landet och ökar på så sätt familjernas heder och inflytande.

 Majoriteten av hunalänningarna är folk i mellanklassen. Människor som lever gott om än inte i överflöd av vad jord, skog och vatten ger, som har litet över att handla med emellanåt och som sitter med heder på ting och gillen. 

 Det finns också fattigbönder som nätt och jämnt kan försörja sin familj på den magra jorden och vars söner och döttrar tidigt lämnar hemmet för att tjäna hos andra. Efter missväxtåret 1104 ökade deras antal kraftigt eftersom många som fått skörd och boskap hårt åtgångna blev tvungna att sälja undan både mark och lösöre för att kunna överleva.

 Några få hunalänningar försöker leva helt och hållet av handelsfärder inom och utom landet och ytterligare färre livnär sig på att driva värdshus för pilgrimer och andra vägfarande. En viss plundring utanför landets gränser räknas som en normal försörjningskälla.

 För alla gäller givetvis att de som hör till stora släkter har bättre förutsättningar än de som är ensamma. Hör du till en stor släkt med flera gårdar kan du alltid dra i nödlinan om skörden slår fel hos dig men inte hos dem. Om släkten står enad ökar förstås också möjligheten att få som man vill i förhandlingar med andra.