Bonden, tunnan och vargen

av  Nancy Bergström-Käll (efter en svensk folksaga)

Det här hände på vintern, det året kung Ragnvald och många med honom var i krig i Novgorod. Efter oväderssommaren rådde svält i Hunaland och det var gott om rövare överallt.

Olav Egilsson bodde ensam på Vreten vid Tennsjöns östra strand, och en bra bit är det därifrån till närmaste granne. En natt kom fyra rövare till gården. De tog allt han ägde, både kläder, mat, redskap och silver och Olav själv satte de naken i en tunna som de rullade mitt ut på isen innan de försvann. 

Nu trodde Olav att han skulle gå förlorad i kylan, för ingen granne fanns som kunde höra honom ropa. Men kan ni tänka er vilken tur han hade! Det kom en flock vargar strykande över isen. En av dem gick fram till tunnan där Olav låg och lyfte på benet och pissade på den. Då var det en som var snabb ut med handen genom tapphålet och grep tag i vargens svans, och det var Olav Egilsson. Vargen blev rädd förstås, och sprang så fort han kunde. Där for nu tunnan efter vargen över isen, och i tunnan låg Olav och höll fast för allt vad han var värd. Till slut kom de upp på land och tunnan slog emot en sten och gick sönder. 

Olav släppte taget om svansen och vargen iväg. Nu kunde Olav se att han var inte så långt ifrån Valborg på Kedåsen, grannen på andra sidan sjön, så hos henne kunde han ta sig in och bli räddad. Valborg blev förstås alldeles ifrån sig när hon såg Olav komma skuttande naken i snön. Hon såg till att han fick kläder på kroppen och glödgat öl att värma sig med framför elden, och hon bjöd honom att stanna hos henne så länge han behövde. Ja, för inte kunde han ge sig hem till en utplundrad gård och sitta där och svälta och frysa i ensamhet. Så Olav blev kvar hos Valborg hela vintern, och vad jag har hört är de numera gifta med varann och väntar smått till hösten. Där ser man att till och med vargar komma till nytta!