Borgasilvret

av Reidar Hjalmarsson och Nancy Bergström-Käll

Brand Ragnarson Knaphövde hade med sin hustru Solveig Aresdotter Grane, sonen Ulf som var nämnd arvtagare efter sin far. För att Ulf skulle lära sig hövdingaskick, sändes han som ung till Rein i Sör-Tröndelag, där Toste Kjettilsson var kung Olav Tryggvasons styresman. I Tostes hird reste sedan Ulf till England och Flandern och var borta i tre år.

Under ett gästabud i Ypern mötte Ulf Brandsson Ulrika av Impe, en tyghandlardotter från staden, och blev ögonblickligt förälskad. Han fann det svårt att vara utan henne och bad sin herre om lov att gifta sig. Toste var ovillig och sade att Ulf först måste tala med sina föräldrar och att han skulle ge honom lov och lägenhet att resa hem, men Ulf var alltför ivrig. Mot sin herres önskan och utan släktens samtycke gifte han sig med Ulrika. Flickan krävde vigsel i kyrkan, för hon var uppfostrad som kristen, och innan det kunde ske blev Ulf tvungen att låta döpa sig. Ulf fick som bröllopsgåva av sin hustru att hon tog hans ättenamn och lämnade från sig sitt eftersom hon, som hon sade, skulle leva resten av sitt liv långt från blodsfränder och i ett främmande land och därför gav sig helt i hans och hans ätts händer. Men Toste blev mycket förargad över giftermålet och skickade det unga paret till Hunaland. För Ulfs ätteheders skull skickades de ändå med hövdingafölje och med goda skänker till hövdingaparet på Tångvalla.

Brand och Solveig blev mycket överraskade och glada när de såg sin son komma i spetsen för sitt följe för de hade inte väntat hem honom på ännu några år. Men när han förde fram sin unga hustru för att hälsa på dem mörknade deras ansikten. Så snart det lät sig göras tog de Ulf åt sidan och frågade med hårda röster om han glömt bort sin sonliga plikt mot föräldrar och ätt när han tagit sig hustru utan att be om lov. Medan Ulf varit borta hade de avtalat om äktenskap mellan honom och Ingeborg, dotter till Gerd Vigulsdotter Rind på Yngheden. Nu riskerade han att inte bara göra sina föräldrar till avtalsbrytare utan också att starta en fejd, för Gerd på Yngheden var ättling till både hjältinnan Hedendis och hjälten Bure och inte någon man förargade i onödan ens om man var mäktig som Knaphövde. Ulf bad om förlåtelse och ursäktade sig så gott han kunde, och hans föräldrar tog honom till slut till nåder igen. Men för att sona det han förbrutit gav de honom i uppdrag att själv rida till Yngheden och tala om hur allt förhöll sig.

Besöket på Yngheden föll inte väl ut. Gerd skrek åt Ulf att han var en skam för sin familj och att hans föräldrar var en skam för sina ätter då de inte brutit hans äktenskap hellre än sitt ord till henne. Så krävde hon att han skulle skilja sig från Ulrika och antingen skicka tillbaka henne till hennes föräldrar eller sätta henne på någon av Knaphövdarnas gårdar. Ulf vägrade tvärt och sade att han var man för sitt ord, som han givit Ulrika, och att han nu vid 17 års ålder var gammal nog att gifta sig av egen vilja och dessutom själv svara för vad han gjort. Hans föräldrar skulle inte lastas för vad han gjort, inte mer än vad han, Ulf, lastade Gerds föräldrar för den dåliga gästfrihet hon visade när hon skrek åt honom under sitt tak som om han vore en träl eller hund. Ulf och Gerd skiljdes åt i största ovänskap. Tio dagar senare förklarade Rindsätten ättefejd mot Knaphövdarna.

Fejden blev långvarig och blodig. Folk ur än den ena, än den andra ätten låg i bakhåll för motståndarna eller jagade dem som villebråd över fjällen. Efter fyra år hade fejden gått så långt att man brände skördar och dräpte barn och åldringar som inte hann undan anfallarna. På Knaphövdes sida föll Bergulvsättlingarna Ulvdis Hedinsdotter och Finn Åsulvsson tillsammans med Bergfinnsättlingen Tor Gunnarson från Tranliden. Av Rindsättens stora stupade Gerds morbror Jetvard Asgerdsson och hennes unga kusiner, Elfradssönerna Erik och Olof som redan när de föddes var ödesmärkta som hjältar. Hjältemärket fanns också på deras syster Hedendis, som var en av dem som ledde Rindsättens folk trots sin unga ålder.

Under åren fejden pågick hade Ulf och Ulrika fått barnen Ragnar, Yngve och Ylva. På fejdens tredje år dog Brand Knaphövde när hans häst störtade med honom nerför Årafjäll. Han höglades på Tångvalla och hans hustru Solveig delade sedan hövdingadömet med Ulf. Ingeborg Gerdsdotter på Yngheden giftes med jämten Bue Hugeson och flyttade ur landet, men hennes mor fortsatte ändå fejden i spetsen för sin ätt.

Så en blåsig natt kom stor skara krigare från Rindsättens styrkor upp mot själva Tångvalla i skydd av mörkret. Tjutet från vinden kan ha varit skälet till att hundarna inte gav skall och varnade, och när rindshären sköt eldpilar som fick fäste i taken blåste lågorna snabbt vidare. Snart var både storhuset och hirdhuset övertända och folk flydde bäst de kunde, men Solveig Aresdotter dog i lågorna. Ulf och Ulrika satt till häst med sina barn i famnen när Ulrika plötsligt lämnade lille Yngve till en piga, hoppade ur sadeln och sprang in i storhuset igen. Hennes make försökte kalla henne tillbaka, men hon lystnade inte. Ulf väntade på sin hustru så länge han vågade för barnens skull men måste till sist ge order om avfärd, och tillsammans med alla överlevande från Tångvalla red han ut mot Rindsättens krigare och lämnade bara Ulrikas sadlade häst kvar på gården. Rindsättens krigare var nöjda med den skada de redan hade åstadkommit och hade dragit sig undan, så den strid Tångvallas folk hade väntat sig blev intet av. De kunde i stället i god ordning rida till Basseberg och få skydd i Sköldättens huvudgård där.

--------------------------------

Ulrika Knaphövde hade under tiden sprungit in i Tångvallas storhus för att rädda silverkistan som stod vid högsätet där. Hon släpade den med sig ut på gården, fick upp den på hästryggen och satte sig själv i sadeln. Så red hon ut från Tångvalla för att försöka hinna ifatt de andra längs vägen till Basseberg. Ulrika var nära Bassens södra strand och red över en åker när en ensam krigare från Rindsätten fick syn på henne. Han gav till ett stridstjut och manade på sin häst. Ulrika vände sin häst och red i sporrsträck norrut in i skogen med krigaren efter. I många, många timmar förföljde han henne men till slut trodde hon sig ha skakat av honom. Hon lät hästen vila och sov själv några timmar innan hon satt upp igen. Så fortsatte hon tills hon kom fram till trakten av Berghem på eftermiddagen. Byn var tom när hon kom dit för allt folket var på buföring och hade fest på sätern. Hur Ulrika kände när hon såg sig utan det skydd hon hade hoppats på kan var och en tänka sig.

Ingen vet säkert vad som hände i Berghem den dagen. Ulrika försvann för alltid och hur Ulf än sökte stod hon inte att finna någonstans. Inte heller kistan med Tångvallas silver har någonsin återfunnits. Gerd Vigulsdotter dog hösten efter Tångvallas brand och Ulf Knaphövde och Hedendis Rind enades om slut på fejden. Krigaren som hade förföljt Ulrika trädde fram och berättade vad han sett och var han senast sett henne. I många år fortsatte Ulf Knaphövde att leta efter sin försvunna hustru, och aldrig glömde han henne. Han var bara 21 år gammal när Ulrika blev borta, men han gifte aldrig om sig hur mycket hans ätt än talade med honom om lämpliga äktenskap. Han avsvor sig den kristna tron, som han tagit för att få sin hustru och hållit sig till för hennes skull, och återvände till landets gudar och han levde sitt liv ut i välmåga om än inte i lycka.

--------------------------------

Så gick sjuttiofem år. Munkar och präster kom till landet i allt större antal och folk började låta sig döpas även om de flesta fortsatte hålla sig till fädernas tro.

En kvinna i Berghem by hette Ylva. Hon gick i äktenskap med en man som hette Styrbjörn, som hörde till de döpta. En prästvigd munk kom till byn och läste över brudsängen och då fick Ylva en vacker silverring i gåva av sin make. Själv hade han också en likadan, och folk i Berghem började undra var han fått tag på sådana dyrgripar. Så började ryktet om att Styrbjörn funnit silverskatten som för länge sedan försvann tillsammans med Ulrika Knaphövde, för hade inte Styrbjörn ofta synts till i skogen söder om byn där han inte hade något egentligt ärende.

Någon lycka förde inte bröllopsgåvan med sig till Ylva. Det sägs att hon började se syner och bete sig som om någon läst förvirrelsegaldrar över henne. Så en dag sade hon att hon skulle gå till bäcken och bada och så blev hon borta. När folk letade efter henne fann de hennes kläder på en sten vid de djupaste hålorna i bäcken, och det sades att bäckahästen tagit henne. Styrbjörn levde länge i sorg efter sin hustru – ja det är nog inte mer än 30 år sedan han dog. Han fick en kristen begravning på gravplatsen utanför Berghem istället för att sättas i hög, och med honom försvann all kännedom om Borgasilvret.