Grytan som kokade av sig själv

av  Nancy Bergström-Käll (efter en svensk folksaga)

I en liten stuga åt Vältan till bodde det en gång en käring. En dag hade käringen kokat rovor till middag åt sig. Hon tog grytan från delden och ställde den på golvet. Där stod grytan och puttrade när två karlar klev in genom dörren. De ställde sig och glodde på grytan som stod och kokade som av sig själv på jordgolvet. 

- ”Har kära mor en gryta som kokar av sig själv?” frågade karlarna.

-  ”Ja, det är väl så”, sade käringen.. 

Käringen hörde karlarna säga till varandra att en sådan gryta vore bra att ha. Då skulle man koka mat när man ville, utan att behöva besvära sig med att göra upp eld. Käringen tänkte för sig själv att de här besökarna var dummare än de värsta trönder, men hon höll god min. 

-  ”Skulle inte vi kunna få köpa grytan”, frågade karlarna. ”Vi har lödigt silver att betala med.”

-  ”Nej, den vill jag allt ha kvar i huset”, svarade käringen.

-  ”Du kan få fem silverstycken för grytan”, sade karlarna.

-  ”Nej, tio vill jag allt ha”, svarade käringen.

-  ”Sex silverstycken kan du få”, sade karlarna.

-  ”Nu kostar den tolv stycken”, svarade käringen.

-  ”Sju silverstycken, inte en kopparflisa till”, sade karlarna

-  ”Men nu kostar grytan fjorton silverstycken”, sade käringen.

-  ”Vi säger väl tio silverstycken, som kära mor ville ha från början”, sa karlarna till slut.

-  ”Nu vill jag ha tjugo silverstycken”, sade käringen. 

Nu blev karlarna rent förskräckta. De vill verkligen ha den där grytan, men skulle de fortsätta pruta på det här viset kunde den bli hur dyr som helst. Snabbt räknade de upp tjugo silverstycken och gjorde upp köpet. Nu blev käringen givmild, när hon fått så mycket silver för sin gamla gryta. Hon tog fram några rovor, som karlarna fick på köpet. Så gav de sig iväg med grytan, fort innan käringen skulle ångra sig. 

Efter en liten stund kom de till en sjö där isen låg tjock. Karlarna gick ut på isen och gjorde ett hål. Så tog de upp vatten i grytan, lade i rovorna och satte sig och väntade på att grytan skulle börja koka. Men inte kokade den grytan! De väntade en stund till. Fortfarande lika kallt och stilla i grytan. Då fick en av karlarna nog. Han svor ilsket och sparkade till grytan så den föll i isvaken. När luften for ur grytan började det bubbla i vattnet. 

-  "Nu kokar det”, ropade den ene av karlarna. ”Jag hoppar i och hämtar upp grytan.” 

Så hoppade han i och blev borta. Hans kamrat stod kvar bredvid vaken och väntade. Till slut blev han otålig och böjde sig över vaken och ropade: 

-  ”Ät inte upp alla rovorna! Vänta på mig, här kommer jag.” 

Och så hoppade även den andre karln i vaken. Sedan dess är det ingen som har sett dem, men käringen lever gott i sin stuga.