Hallgerds öde

av Lennart Hamnelid

Hallgerd var en snäll och god flicka, som var till stor glädje och stolthet för sin far Björn och sin Moder Helga. Hon hade tre bröder, alla äldre än henne själv, som retades med henne men som också skyddade henne mot allt och alla.

Så hade t.ex. Tord, hennes äldste broder burit henne nedför hela det hala och våta Ränneberget, när hon hade skadat sin fot under en av deras jaktturer ditupp.

Nu hade dock Hallgerd vuxit upp till en ung kvinna och hon hade fått fullt sjå med att avvärja sina bröder för att kasta ut de unga pojkar som kom att fria till henne. Hon stod så vid elden en kväll och läste lusen ur dem för att de slängt Asbjörn Kolsson i dynghögen, bara för att de tyckte han hade smugit runt på deras mark. Hallgerd påpekade att det knappast kan kallas smyga när han hade knackat på deras port och bara begärt att få tala med henne!

Till slut hade de förstått att de inte kunde hindra henne och lät så friarna komma och föra diskussioner om brudgåvor med Björn och Helga. De kunde dock inte hålla god min utan stampade vredgat ut ur huset var gång någon kom och försökte fria till henne.

Så kom då Gejde Grimsson, Grim på Kolls yngste son, och friade till Hallgerd. Han trädde fram till Björn och Helga och framlade sina brudgåvor och de var inte att förakta. Vad som var än viktigare var att Hallgerd fattade starkt tycke för denne granne karl och kunde knappt slita blicken från honom. När så Björn sade att det var ett gott erbjudande och att han skulle tala med Hallgerd och Helga om saken, så kastade sig Hallgerd oväntat in i saken och sade att det inte behövde dröja så länge innan de skulle fatta ett beslut. Där och då sa hon att de kunde fatta beslutet och att om hennes ord var något värt, så skulle Gejde bli hennes make. De var nog alla lite förvånade, men värst blev det för hennes bröder som levde högt när de senare på kvällen fick veta om detta. De gormade och svor illa, men till slut hade Björn slagit näven i bordet så att stekfat och skålar hoppat högt upp i luften. ”Så har bestämts och ni menar väl inte att jag skall bryta givet ord till Grims son?” De hade surmulet svarat att det inte var så de menat men att deras syster skulle valt bättre. Hallgerd hade då farit ut med att de kanske hellre skulle sett en av sig själva som hennes make, ty någon annan tycktes ju inte duga åt dem. De vred sig då och sade att de ju bara ville hennes bästa. ”Det är ju det som jag nu har funnit!”, svarade hon dem då och de hade inte något annat att sätta där emot.

Så var det att de skulle förenas vid nästa ting, vilket skulle hållas inom två månvarv i Tångvalla. Hallgerd hade alltid ett brett leende som gjorde henne än vackrare och hon gick och smånynnade medan hon utförde sina sysslor. Brödernas misstycke höll de så dolt de kunde och de talade ibland med varandra om att de nog måste vänja sig vid att hon nu var en stor flicka och att de inte kunde styra hennes liv så som förr. Det grämde dem svårligen, men intet fann de som kunde ändra på den saken.

Så närmade sig tiden för vårtinget och det blev bråda tider med vårbruket och alla förberedelser för brudöl och allt. En kväll, bara två dagar innan de skulle iväg mot Tångvalla, så gick Hallgerd ut i skogen att finna sig några späda vidjor att fläta en korg av. Hon gick och tänkte på hur hennes liv skulle bli med den stilige Gejde och hur de skulle bygga en egen gård, skaffa barn och allt annat som hör ett gott liv till. Hennes tankar fladdrade som fjärilar hit och dit och så gick det som det gick. Hallgerd följde vägen in mot byn, men glömsk av omgivningarna gick hon mitt på vägen in mot byn – rakt på döingevägen just när solens sista strålar försvann.

Björn fann henne liggande på vägen, när han oroligt hade undrat var tösen tagit vägen och gett sig av att leta efter henne. Hon låg blek och kall mitt på gräsvallen mellan hjulspåren och Björn kände en iskall hand gripa om hjärtat på honom när han såg henne. ”Olycksaliga barn”, mumlade han, och lyfte henne varsamt i sina armar och bar henne skyndsamt in i huset.

Helga var en stark kvinna och hon skyndade snabbt fram med hett vatten och någon varm dryck till Hallgerd, men tårar trängde fram i hennes ögon trots att hon inte skrek eller gormade om saken. De förstod båda vad som hänt och fasade för vad det skulle innebära. Så kom bröderna tillbaka från sitt sökande och fann dem där. De svor och gormade, men fann ingen att skylla saken på. Vanmäktiga slog de sönder saker och skrek vilt ut, men inget av detta hjälpte Hallgerd det minsta. Hallgerd låg blek och hennes bröst kunde knappt skönjbart ses hävas i en oregelbunden andning. Hennes ögon var vidöppna och stirrade oseende upp mot taket.

Björn sade till Arve att hämta Gejde, ty han hade rätt att få veta och kanske kunde hans närvaro locka henne tillbaka till livet. Arve sadlade på deras bästa häst, Randfåle, och skyndade ut i den sena kvällen.

Redan dagen efter återvände Arve i sällskap med Gejde, som med bekymrad min klev in genom dörren. Björn tog honom i sin famn och sade att han inte kunde begära av Gejde att bota Hallgerd från gastens famning, men att deras kärleks låga kanske kunde ge henne värme i hennes dödsvandring. Gejde föll på knä vid bänken där Hallgerd låg och famnade henne ömt. Han grät varma tårar som föll på hennes vackra, men nu likbleka, ansikte. Så låg de länge, men till slut gav Hallgerds ande upp och hennes kropp låg stel under Gejdes.

De var alla förtvivlade över Hallgerds död och ville göra vad som stod i deras makt att ändra på saken, men ingen av dem visste hur. Så blev det att Gejde ej fick sin Hallgerd och bröderna ej lyckades skydda sin syster, ty ödet kan man inte ändra på.

Gejde förenade sig efter något år med Tussla, nästkusin till Vaino på Tennsjön.