Huldreberget

av  Nancy Bergström-Käll (efter en serbisk folksaga)

På Ljusnedal gård bodde för länge sedan en bonde som hette Ragnhild Ottarsdotter. Hon hade en enda son, Hoskuld, och när han blev vuxen skickade hon ut honom för att han skulle lära sig om folk och seder på andra platser. Han fick en stor matsäck och gott om silver i börsen och så gav han sig iväg söderut.

När Hoskuld hade kommit dit där Härjedalen gränsar mot Dalarna mötte han utanför en by en folkhop som just skulle hänga en man i ett stort träd. Han ropade till folket och frågade vad mannen gjort för att förtjäna döden och de svarade att han dräpt en granne och inte kunnat betala mansbot för honom. Hoskuld erbjöd sig då att betala mansboten och det gick den dräptes släktingar med på, men för att kunna betala blev han tvungen att lämna allt sitt silver och det mesta av sina kläder. Så gav sig Hoskuld och mannen han befriat av som tiggare mot norska gränsen.

I många veckor gick männen norrut längs landsgränsen och tiggde där de kunde. En kväll när de båda vilade sida vid sida vid en liten eld sade mannen Hoskuld räddat: ”Nu är jag trött på den här sortens liv, och varje dag skäms jag när jag ser dig tigga i gårdarna för min skull. Låt oss gå till mina edssystrar på Huldreberget i norr, för de samlas där varje vår efter vintervilan. De kan hjälpa oss till rikedom, och hos dem kan vi få mat och vila så länge vi behöver.” Hoskuld gick med på detta, och med mannen som vägvisare gick han vidare och kom efter många dagar upp på Huldreberget. När de båda männen kommit nästan upp på bergets kam stannade mannen Hoskuld räddat och sade åt Hoskuld att vänta, för rårna kunde ta illa upp om det plötsligt kom en främmande man in bland dem. Så gick mannen ensam upp på bergskammen och försvann utom synhåll in bland träden.

Hoskuld väntade länge och till slut blev han otålig och började gå efter sin följeslagare. Han gick runt ett stort stenblock och stod plötsligt öga mot öga med den vackraste kvinna han någonsin sett; långt hår vällde över hennes nakna rygg och bröst och stora, dunkla ögon tittade på honom. Så skrek kvinnan till och pekade på honom, och Hoskuld kände hur han började sjunka ner i marken. Han försökte skrika på hjälp men han hade ingen röst kvar och ljuset i hans ögon försvann. Han sjönk allt djupare i marken, långt upp på låren slöt sig berget omkring honom, och han tänkte att hans sista stund var kommen när han hörde sin följeslagares röst ropa och han kände att han kunde ta sig loss och klättra upp. Han hade fortfarande varken syn eller röst i behåll, och försökte med tecken förklara detta för sin följeslagare.

Efter en liten stund sade en kvinnoröst: ”Jag har tittat på dig och tycker om vad jag ser, och jag har hört vad du har gjort för min edsbroder. Jag skall ge dig röst och syn tillbaka, men då måste du också lova att bli min make.” Hoskuld nickade och lovade förstås, och kvinnan kysste honom först på ögonlocken och sedan på munnen. Då kunde han se och tala igen. Så hölls bröllop mellan Hoskuld och skogsrået och de levde lyckliga den sommaren. Men när hösten kom sade rået till sin man: ”Nu måste jag lämna dig och bli borta till nästa vår. Du får bo här på berget, och ingenting kommer att fattas dig.” Hon visade honom på en stor grotta i berget, där det fanns sköna fällar och gott om ved och mat. Sedan lämnade hon honom och ingen vet vart hon tog vägen.

Hoskuld hade det gott i sin grotta hela vintern, även om han ibland tyckte att det var långsamt att sitta där utan sällskap, för hans tidigare följeslagare hade givit sig av. När våren kom återvände hans hustru med ett flickebarn som hon fött under vintern, och så återupptog de två sitt liv tillsammans som make och maka. Så fortsatte deras liv i många år, skilda på vintern men tillsammans på sommaren, och varje vår kom hustrun med ett nytt flickebarn på armen. Efter att de levt så i många år märkte Hoskuld en dag att skogsrået, hans hustru, satt och grät på ett kullfallet träd. Han frågade henne vad som var fatt. ”Käre”, svarade rået, ”i många år har vi levat samman nu. Du märker det kanske inte själv, men jag ser på dig att du inte längre är en ung man. Din höst har kommit, och från människornas vinterviste återvänder ingen. Nu måste du gå till ditt folk för att dö och sättas i jorden.” Det hjälpte inte hur mycket Hoskuld bad om att få stanna sin tid ut hos hustrun, hon var obeveklig trots att hon sörjde lika mycket som han. Hon sade att hennes folk inte förstod sig på att sätta människor i jorden så att de fick frid, och hon ville inte få spökerier på Huldreberget.

Så återvände Hoskuld till Ljusnedal, där hans kusinbarn nu var bonde. Han blev väl mottagen och levde där till sina dagars ände. När han till slut lades i hög kom en skara främmande unga kvinnor till platsen. Det var Hoskulds och skogsråets döttrar som tog ett sista farväl av sin far.