Jag kan vad jag fått lära mig (dansk folksaga)
anpassad av Lennart Hamnelid
Det var en gång en man och en kvinna som hade tre döttrar. Döttrarna var alla tre gifta med troll som bodde under marken. En dag tänkte mannen att han skulle hälsa på hos sin yngsta dotter och gick iväg till den plats där hon och hennes trollmake bodde. Mannen blev hjärtligt välkomnad av både dottern och trollet.
”Make, gå och köp lite oxkött så skall jag laga oss en god köttsoppa”, sa då dottern till trollet. ”Det kan jag ordna på ett lättare sätt”, svarade trollet och gick ut och slog en lång spik genom taket från utsidan så den stack ut en lång bit på insidan. Så ställde sig trollet inunder spiken och hoppade upp några gånger, så att stora stycken av hans huvud slets av mot den vassa spiken. Sedan kokade flickan soppa på dessa bitar och det blev en god och mustig soppa, ja den bästa köttsoppa som mannen någonsin smakat i hela sitt liv.
Trollet verkade må hur bra som helst och när mannen skulle bege sig hemåt var huvudet helt läkt på trollet och inga spår syntes av spikens skador. Nu är det ju så att alla troll är väldigt rika på guld och silver, så mannen fick i avskedsgåva en stor säck med silver av trollet. Han tackade och bockade för detta och för deras gästfrihet och begav sig hemåt.
På hemvägen kom mannen på att han hade en ko som snart skulle kalva och blev nu så orolig för detta att han slängde säcken med silvret i diket och skyndade hem så fort han kunde. Väl hemma, slängde han upp dörren och frågade sin maka: ”Har kon kalvat ännu?” Kvinnan svarade honom ”Vad är det för gapande? Nej, kon har inte kalvat än.”
”Då får du gå med mig och hjälpa mig bära hem en stor säck med silver!”, sa mannen.
När de kom fram till diket där mannen slängt säcken var den borta. Någon hade säkert passerat och funnit säcken och skattat sig lycklig till att ha funnit så mycket silver slängt sådär. Mannen fick en rungande utskällning av sin maka för att han handlat så vårdslöst med silvergåvan. ”Såja, såja” sa mannen, ”Jag vet vad jag fått lära!”
”Vad är det då?”, frågade makan. ”Det skall du nog få se någon gång!”, svarade mannen.
En tid senare ville mannen besöka sin näst äldsta dotter och begav sig dit hon bodde med sin trollmake. Han välkomnades av dem båda och de var mycket glada att se honom komma på besök. Dottern lagade till en god middag, men sade så till sin make: ”Kära make, gå ut och köp ett par ljus, så vi kan tända upp här inne till middagen”
”Åh, det behövs inte”, svarade trollet,” Vi skall strax ha gott ljus härinne”. Trollet tände då två av sina fingrar och de hade gott ljus under hela måltiden. Ja faktiskt brann trollets fingrar med ett starkare sken än något ljus mannen hade sett i hela sitt liv. När de så ätit färdigt, släckte trollet sina fingrar och de var utan skada och inga spår av elden kunde ses. När så mannen skulle gå hemåt igen, så fick han en stor säck med silver av trollet i avskedsgåva. Mannen tackade och bockade för gåvan och deras gästfrihet och begav sig hemåt.
På hemvägen kom mannen på att hans ko snart skulle kalva och blev nu så orolig igen för detta, att han slängde säcken med silvret i diket och skyndade hem så fort han kunde. Väl hemma, slängde han upp dörren och frågade sin maka: ”Har kon kalvat ännu?” Kvinnan svarade honom ”Vad är det för gapande? Nej, kon har inte kalvat än.”
”Då får du gå med mig och hjälpa mig bära hem en stor säck med silver!”, sa mannen.
När de kom fram till diket där mannen slängt säcken var den borta. Någon hade säkert passerat och funnit säcken och tagit silvret med sig hem. Mannen fick en lång och innehållsrik utskällning av sin maka för att han handlat så vårdslöst med silvergåvan. ”Såja, såja” sa mannen, ”Jag vet vad jag fått lära!”
”Vad är det då?”, frågade makan. ”Det skall du nog få se någon gång!”, svarade mannen.
Så gick det ännu en tid innan mannen kom på att han gärna ville hälsa på hos sin äldsta dotter. Han gick den långa vägen till kullen där hon bodde med sitt troll. Väl där knackade kan på deras dörr och de välkomnade honom hjärtligt. Så bad flickan: ”Käre make, gå ut och köp lite fisk så skall jag laga en god fisksoppa till oss."
”Det skall vi strax ordna på annat sätt!”, svarade trollet. ”Ge mig bara ditt degtråg och den största sleven och följ med mig”. De gick nu ned till sjön och satte sig alla i degtråget och begav sig ut på vattnet. När de kommit en bit ut, så frågade trollet flickan: ”Är mina öron gröna ännu?” Flickan svarde att det var de inte.
När de kommit ännu längre ut, så frågade trollet: ”Är mina öron gröna ännu?” ”Nej, inte är de gröna”, svarde flickan.
Så paddlade trollet än längre ut på sjön och sporde: ”Säg kära maka, är mina öron nu gröna?” ”Ja, kära make, nu är de gröna!”
Då hoppade trollet ur degtråget och ned i sjön och slevade upp så mycket fisk att mannen fruktade att de skulle sjunka. Sedan paddlade de hem och flickan lagade till den godaste fisksoppa som mannen ätit i hela sitt liv. Mätt och glad skulle han så bege sig hemåt. Till avskedsgåva fick han då en stor säck med guld av trollet. Mannen tackade och bockade för denna gåva och deras stora gästfrihet.
På hemvägen kom mannen återigen på att han hade en ko som snart skulle kalva och blev nu så orolig för detta att han ville skynda hem så fort han kunde. Men nu tänkte han inte bara slänga säcken i diket, utan han lade guldet först i sina träskor som han ställde bredvid vägen och sedan slängde han den tomma säcken i diket. Sedan skyndade han barfota hem så fort han kunde. Väl hemma, slängde han upp dörren och frågade sin maka: ”Har kon kalvat ännu?” Kvinnan svarade honom ”Vad är det för gapande? Jo, kon har kalvat och det gick bra”
”Gott!”, svarade mannen.”Då får du gå med mig och hjälpa mig bära hem en stor säck med guld!”, sa mannen.
När de kom fram till diket där mannen ställt sina träskor var de tomma. Någon hade säkert passerat och funnit säcken och skorna, skattat sig lycklig till att ha funnit så mycket guld och något att bära hem det i. Skorna var dock slitna och de ville upphittaren tydligen inte ha. Mannen fick en kraftig utskällning av sin maka för att han handlat så vårdslöst med guldgåvan. ”Såja, såja, guld är inte allt här i livet” sa mannen och fortsatte: ”Jag vet vad jag fått lära!”
”Vad är det då?”, frågade makan. ”Det skall du nog få se någon gång!”, svarade mannen. ”Nu går vi hem och lagar oss en god köttsoppa!”
”Men vi har inget kött hemma”, svarde kvinnan. ”Det ordnar jag utan problem!”, svarde mannen.
Väl hemma gick han upp på taket och slog en lång järnspik däri utifrån och in och ställde sig därinunder. Så hoppade han upp och slog några bitar ur skallen sin, varpå han tuppade av och blev sängliggande i flera dagar.
En dag, när han så kommit på fötter igen och skadorna läkts hjälpligt, sa kvinnan att hon behövde gå ut och köpa några ljus. ”Inte behöver du det, kära maka! Det ordnar jag på ett bra mycket bättre sätt”, svarade mannen. Så tände han två av sina fingrar och brände dem så svårt att han inte kunde använda den handen på flera veckor.
När han så kände sig lite bättre, så sa mannen en dag: ”Jag känner så för lite god fisksoppa”. Makan svarade då: ”Då får jag gå ut och köpa lite fisk, ty ingen har vi i huset!”
”Inte då”, svarade mannen.”Det ordnar jag på ett långt mycket bättre och billigare sätt! Tag bara med dig ditt degtråg och din största slev så går vi ner till sjön!”
De satte sig i degtråget och paddlade ut en bit. ”Är mina öron gröna nu?”, frågade mannen sin maka. ”Nej, gröna är de inte. Varför skulle de vara gröna?”
Mannen svarade inte, men paddlade ännu en bit och sporde än en gång:” Är mina öron gröna nu då?” ”Nej de har sin vanliga färg”, svarde kvinnan. Då paddlade mannen ut till mitten av sjön och frågade ännu en gång: ”Är mina öron gröna nu då?” Då svarade kvinnan trött: ”Nej!”
”Men, säg då bara att de är gröna!”, sa mannen. ”Jaja, de ÄR gröna”, sa kvinnan då uppgivet. Då hoppade mannen i och eftersom han inte kunde simma, så sjönk han ned till botten och står väl där än och betraktar fiskarna.