av Lennart hamnelid

I slutet av det årtionde som följde på den svåra stormen som slet sönder träd och hus i Huna Dal, då föddes där ett gossebarn bland andra. Men redan när han var några få år, så kunde alla se att detta inte skulle bli en karl som andra. Pojken kom att kallas Kunimunduz och var av enkel ätt. Men redan när han var tre år gammal, så drog han själv timmer på en släde från skogen och han klarade att hugga en 100-årig fura rätt av med sin yxa. Den yxan kunde få vuxna män ens rubba, ty skaftet var av en lårtjock ekgren och huvudet vägde minst ett halvt skeppspund. Till god nytta för sin far och mor var Kunimundiz och när han var runt 10 år, så bar han båda dessa uppepå ett stort knyte med alla marknadsvaror när de begav sig till Ljusnedal för att sälja sina varor och köpa vad som behövdes till gården.

Det var på en av dessa marknadsdagar, runt den dag som Kunimunduz hade sett livet i vitögat under 17 solvarv, som han träffade en grann och klok flicka. De blev strax ett par och 12 söner fick de. De första elva var som folk är mest, men den tolfte kallades för Brynjulf och han hade fått en del av sin fars kraftiga byggnad och stor del av hans styrka. Nu höll de sig alla mest hemmavid på gården och störde ingen med sitt. Men en dag så skickade Kunimunduz sin son Brynjulf till marknaden i Töste att avyttra en del varor och köpa utsäde och järn för det han fick ihop.

Brynjulf lastade på så mycket av varor som kunde rymts på två oxkärror i ett stort knyte som han hivade upp på axeln och sedan småsprang han mot Ljusnedal, ty han ville hinna fram innan kvällen. Väl där så fick han en sovplats på värdshuset och han stuvade undan sin last och gick in i skänkstugan att se vad som där försiggick, ty i en sådan hade han aldrig förr varit. Han satte sig på en bänk vid väggen och betraktade de som satt därinne.

Nu var det så att ett tjog av Gudulf Bredflins huskarlar hade tagit in på värdshuset och redan hårt ansatt det fat av öl som värden nyligen slått tappen av. Strax blev de usla till sinnet och en av dem lyfte upp en karl som misshagade honom och kastade ut denne från värdshuset så att han illa slog sig i fallet. Ett sådant sätt tyckte nog Brynjulf att det var svårt att främja, så han reste sig och gick bort till den illasinnade huskarlen och slängde ut honom också. Då flög de andra av huskarlarna på honom och där uppstod ett handgemäng som aldrig skådats förr eller senare i Ljusnedal. Brynjulf klådde dem alla illa, några så svårt att de blev sängliggande i flera månvarv.

Dagen efter gjorde han det han skulle och återvände hem. Men en knapp månad senare kom bud om att han skulle inför tinget svara på varför han så illa slagit Gudulfs huskarlar och att man redan ansåg att hans dåd var illa nog för grov mansbot eller kanske landsförvisning. Kunimunduz ville följa Brynjulf till tinget att reda ut saken, men Brynjulf sade att han nog kunde reda sig om det behövdes och att han inte ville utsätta sin far för någon skam för vad han, Brynjulf, hade gjort. Så blev det också, att Brynjulf själv tog till tinget och stod där i god tid inför lagmän och svarade på frågor.

En av Gudulfs huskarlar fick berätta om vad saken gällde och vad som hade skett. Han berättade hur Brynjulf hade klått dem möra och hur han närapå dräpt tre av dem med sina lömska slag. Brynjulf nickade bara instämmande att så låg saken till.

Ingvar den Vite, som var den äldsta av lagmännen, reste sig då och frågade Brynjulf om allt det som sagts var sant och riktigt, Brynjulf svarade att så var det, utom då kanske att det var en av huskarlarna som varit otrevlig mot en oskyldig man och slängt ut denne utan egentlig orsak. På det hade då han, Brynjulf, slängt ut huskarlen. Detta hade inte fallit de andra i smaken, så då hade de hoppat på honom allihop.

En av de andra lagmännen sporde då hur gammal han var. Brynjulf svarade då sanningenligt att han till hösten skulle bli tolv år. Härvid skrattade lagmannen och några av dem stod med gapande munnar att betrakta detta svar. Så vände sig Ingvar lagman till huskarlarna och Gudulf Bredflin som stod där bredvid och sade:

"Har ni nu fått stryk av en 12-årig pojke, så är det inte mycket bevänt med er, må jag säga. Troligen är väl att ni var allför druckna att göra något rätt och i fyllan ramlade och slog er illa. Men fyra silverkirlingar skall ni betala honom för att han rest lång väg i onödan!"

Brynjulf var nöjd med den saken och sprang med långa kliv hela vägen hem och visade stolt sin far att han hade tjänat fyra silver bara på att svar på några enkla frågor. Kunimunduz sa då att det var gott och väl, men att han inte skulle tro att han kunde bli rik på att klå upp dumhuvden, ty sådant var ingen rejäl syssla.