Lappsilvret

av Nancy Bergström-Käll

När Eskil Magnusson satt som hövding på Blia och Harald Gråfäll var konung av Norge skidade en dag sju män över Kastfjäll och in i lapparnas land på jakt efter järv. De var Toke och Einar från Järvås, Bale från Kitteltun och Joar, Fremund Vite, Sote och Bange som alla hörde till gårdsfolket på Blia. De var skickliga jägare och väl klädda och rustade för vintervädret.

I tre dagar satte männen fällor och fick många sköna järvskinn. På den fjärde morgonen, när de var på väg från sitt läger, såg de eldsken och hörde ljud av sjungande röster en bit fram. Försiktigt skidade de närmare och tog skydd bakom ett klippblock. Framför sig såg de en gammal man, behängd med ben, fjädrar och skinnlappar, stå framför en eld utanför en kåta och galdra. Först trodde de att det var ett troll de hade att tas med, men när eldskenet träffade mannens ansikte såg de att det trots allt var en människa och de förstod att det måste vara en lappnåjd.

Bale spände sin båge och sköt nåjden så han föll till marken, och därefter började männen gå fram emot elden. Då rusade ett par lappar fram ur skuggorna och sköt så de träffade Einar och Bange. Det blev bara småsår, men männen vredgades ändå. De anföll lapparna, vilka snart föll med yxhugg över huvud och nackar. Den gamle nåjden låg vid elden och var ännu inte riktigt död. Han pekade på männen och ropade några ord som ingen förstod, om och om igen. Så dog han.

Männen sökte igenom lapparnas kåta och fann där en stor mängd vackert arbetat silver. De packade silvret i fyra skinnsäckar och började skida mot sitt läger. Säckarna med silver fördelades på Bale, Fremund, Toke och Sote. Då kom en storm från fjälltopparna. Den blåste snön framför sig så att männen förlorade både riktningen och varandra och fick ta skydd där de kunde i drivorna. När stormen väl blåst över var natten mörk omkring dem, så inte förrän i gryningen nästa dag kunde de börja söka rätt på varandra. En efter en fann de de andra, men Fremund blev borta och med honom hans säck med silver, och hur mycket de andra sökte och grävde i snön kunde de inte finna honom. Till slut gav de upp sökandet. De tog landmärke på en klippa med fyra tallar som de trodde sig kunna känna igen och skidade vidare för att söka efter sitt läger.

Nu klagade Einar och Bange på värk från sina pilsår. De fick allt svårare att att ta sig framåt så männen gjorde rast. Einar tog fram en bronskula i ett läderband från sin väska. Han visade den för de andra och sade att här fanns motmedel mot lappars trolldom. Så hängde han den runt sin hals. Bange såg vad Einar gjorde men sade ingenting. Männen sökte hela den dagen efter sitt läger, som ju inte borde ligga mer än någon timme bort, men kunde inte finna det. Till slut måste de sluta leta, för även om Einar sade sig må bättre var Bange svårt plågad av sina sår. De gjorde sig nattläger i en snögrotta och lade sig att sova.

Under natten fick Bange feber av sina sår. Han yrade och slog omkring sig och verkade plågas av syner. Sote, som var något läkekunnig, lade salva på såren men ingenting hjälpte. Männen lade sig och sov så gott de kunde och under natten hörde de Bange skrika till, ett långt rop och sedan blev han tyst. I morgonljuset dagen därpå såg de att han var död. I döden hade hans ansikte stelat i skräck och när de andra jägarna började plocka av honom hans tillhörigheter såg de ett märke som efter järvklor över hans bröst. Nu förstod de att den gamle lappnåjden galdrat både ofärd och död över dem. De beslutade att sluta söka sitt läger och istället skynda hem till bebodda trakter.

De lämnade Bange i snön och skidade söderut så fort de kunde. Vid middagen upptäckte de att de kommit fel och var längre österut än de borde. De bytte färdriktning och på kvällen hörde de ljudet av Fångfallet i väster. Innan de gick till sängs satte de upp vad skyddstecken de kunde mot trolltyg och galderkonst. Med första gryningsljuset dagen därpå vaknade männen och upptäckte att Toke var försvunnen. Det var vindstilla ute och i snön såg de spåren efter Toke. Kvickt lastade de på sig sin utrustning och de tre kvarvarande silversäckarna och skyndade ut. Snart fick de syn på Toke, högt uppe på fjället. Han stod vid kanten av ett stup och alla sina kläder hade han tagit av. Så kastade han sig ut över kanten. Han vevade med armarna som om han försökte flyga, men störtade ned i avgrunden. Männen svor och bad till alla gudar om förskoning och skyndade västerut mot fallet.

Den dagens skidtur blev svår. Det var kraftigt lut på berget och här och var raviner gömda i lössnö som männen gick ner sig i. Vinden tog i, så snön yrde i ansiktena och mot eftermiddagen hörde de bakom sig vargar som ropade efter rov. Männen höll ett hastigt rådslag och beslutade med mycken vånda att lämna silversäckarna för att lätta på lasten och komma fortare framåt. De gömde säckarna på ett säkert ställe som de trodde att de lätt skulle kunna finna tillbaka till, under tre klippblock som bildade en grotta. Så skidade de fort därifrån, men för säkerhets skull vände de sig om för att ta märke på grottan. Då fick de se hur klippblocken flyttade sig, som om en osynlig hand hade rört dem. Så snabbt de kunde åkte de förtvivlat tillbaka igen, för att försöka rädda silvret. Joar var den snabbaste av dem och så fort han kom fram kastade han sig in i silvergrottan. Då rasade klippblocken, Joar krossades och silversäckarna försvann.

Einar, Bale och Sote, de tre som var kvar av de sju, tog sig fram till bebyggda trakter två dagar senare. När folk i bygderna fick höra vad som hänt kom Banges släkt till Einar och krävde hans trollmedel som bot för Banges liv. Om bara Einar hade låtit Bange dela trollkraften hade han kunnat överleva, sade de. Einar vägrade bota och det gick till fejd där Einar blev dräpt två år senare. Bale och Sote kunde inte sitta i ro vid härden. Varje sommar så länge de levde var de hela somrarna på fjället, Bale för att finna platsen där Fremund och hans silver blev kvar och Sote där silvergrottan rasat, men aldrig hittade de platserna.

Här slutar inte sagan, för lappsilvret fortsätter att kräva liv av dem som söker det. Många är de som förtrollats och försvunnit på fjället under åren som gått, och många fler kommer att gå under i jakten på lappsilvret.