Näckens rov

av Lennart Hamnelid

Det fanns tydliga spår på att antalet blårävar var stort detta år. Skinnen av blåräv var, och är än i denna dag, mycket eftertraktade. För det silver en jägare kan få för ett par dussin av dessa blåskimrande glänsande och täta skinn, räcker gott och väl till ett drägligt liv för en vanlig familj i mer än ett par år.

Eigur den Lytte, Thor från Ås, Björn Röde från Sorkmon och Thor den Svarte gick i felag och lovade varann att dela lika av vad de skulle få ihop för rävaskinnen. De gav sig ut på i senhösten, ty vinterkylan hade redan kommit och det låg tunn is på vattensån var morgon redan. De stannade till ett tag  i Blia tills den första snön började falla. Nu skulle rävarnas pälsar var som finast. De packade proviant och rejält med rep och nagel, ty räv tas bäst i fälla och ej med spjut eller båge.  

De begav sig upp mot Fångan och mot östra sidan av Fångfallet, ty där var det som mest av räv, det visste alla. Det var oländig terräng, men gott om småbyten så de hade god och näringsrik kost utan större ansträngningar.

De hade rejäl packning och bar var och en ett två famnars spjut, yxa och sovutrustning. Eigur den Lytte bar lite mindre av proviant än de andra, ty hans högra ben var svagt att stödja på. Detta hade han fått för många år sedan under jakt på vildsvin och blivit illa söndertrasad av en ilsken galt. Det hade för all del läkt sig väl, men benet blev aldrig som innan och han stödde sig alltid på en käpp vart han gick. Nu hade han spjutet för detta ändamål. Det hade han kortat till bara en famns längd för att bättre kunna föra det. Spjuten var ju ej till jakt, men här fanns också gott om björn och annat som man behövde kunna reda sig emot.

Thor från Ås var den starkaste av dem alla och han bar vad Eigur ej förmådde.

Så kom de fram och där nysnö låg i skugga, fann de mycken spår av blåräv. Dagarna hade ännu tillräcklig värme att smälta den snö som föll på natten, men de visste att det snart skulle ändras.

De byggde ett stort antal flakefällor och gillerstockar runt om i trakten och redan efter en vecka fick de rejält med snö. Eigur tillverkade snöskor åt dem alla och de kunde med dessa ta sig fram väl för att vittja fällorna. Snart nog hade de fått ihop ett dussin av goda fällar och de lade dem i salt och sedan att frysa under takfoten på den enkla koja de rett sig på fjället.

Vädret blev allt sämre och så fick Björn Röde ett rejält bett i handen av en blåräv som överlevt flakens krossande tyngd. Oförsiktigt nog hade han inte först slagit yxan i rävens utstickande skalle under stockarna utan lyft på flaket och räckt sig för att dra ut kroppen. Rävens ben och kropp var bruten, men det var liv nog i den att ge Björn ett stadigt nyp. Björn bannade svårt och blod färgade snön röd långt omkring där han for runt och vevade med sin skadade hand. Hans lycka var ju att Eigur var något läkekunnig och hade tagit med sig järvafett, vilket är bästa läkesalva, och såret luktade aldrig illa utan läkte väl. Björn Röde sade inte mycket om saken, men alla hade de sett svartsot och kallbrand och inte var det något att vilja ha. Björn tog dock på sig att hjälpa Eigur något mera, när så behövdes.

Så hade de inom ett knappt månvarv fått ihop ett par dussin fällar av finaste blåräv till var och en av dem och sju goda skinn av järv därtill. Vädret hade mildrats något och det töade nu bort den snö som fallit. De beslutade att jaktlyckan varit god och bestämde sig att bege sig hemåt innan vintern tog ny fart och skulle göra hemfärden långt svårare.

På vägen tillbaka sken solen fortfarande med värme och det mesta av snö som fallit hade nu smält undan och överallt fanns små gölar och rännilar med smältvatten. De kom så fram till Fångan och fann snart det vad, som de använt på vägen upp till fjället. Thor från Ås gick först och klev ut på den första vadstenen och fortsatte ut i den strida strömmen med nästan halva bunten av skinn på sin rygg. Efter kom Björn Röde och Thor den Svarte, med Eigur den Lytte som siste man. Björn och Thor den Svarte bar var sin fjärdedel av skinn fastspända på sina ryggar och Björn stöttade sig med sitt spjut så som de andra, utom då Thor den Svarte, som  för två dagar sedan hade brutit sitt spjutskaft i ett fall på fjället. Han hade istället sitt svärd draget och löst vilande i handen ifall han behövde stötta sig.

Plötsligt skriker Eigur till och när de ser honom falla i strömmen, kunde de alla också tydligt se den hand som höll fast i hans onda ben och drog honom nedströms. Inom ett ögonblick var Eigur spårlöst borta. Knappt hade Eigur då försvunnit innan ett dovt grymtande från Thor från Ås hördes och de vände sig igen att se karln fara iväg nedströms med skinnpacken ridandes på virvlarna som en ryttare på en yster fåle. Björn vaknade till först och sprang med långa kliv på stenarna mot andra stranden, ty här var god löpning enda räddning. När Björn var ett par steg från fasta marken, såg Thor hur en kraftig hand sträckte sig ur vattnet och drog Björn ner däri. Björn och fällarna som han bar på försvann lika fort som de andra. Thor den Svarte kände fasan gripa tag i hans hjärta med iskall hand, ty nu visste han att det var Näcken som var ute efter dem alla. Han svalde hårt ett par gånger och sprang så i full fart mot andra stranden, vilt sökande med blicken efter säkert fotfäste så gott det gick. Halvvägs över kände han hur han började falla och for ut och satte svärdet djupt i strömfårans botten. Han kände att det satt ordentligt fast och ödade ej tid att vicka det löst utan for iväg mot andra stranden och kom säkert dit. Där låg han en längre stund och samlade sig.

Thor vandrade nedströms Fångan och fann efter ett tag buntarna med skinn inkilade mellan ett par stenar i forsen, men inga spår av de andras kroppar. Han byggde sig så en enkel släpa och drog skinnen hela vägen hem. Där fick han berätta vilket öde som drabbat de andra. De lyckönskade honom till att ha varit så rådig att sätta stål i vattnet, ty endast så kunde han bryta Näckens makt över honom.

Skinnen fick han gott pris för och köpte sig en liten gård och hans ättlingar lever där än idag och har så de reder sig.