Ormkungen

av Nancy Bergström-Käll 

För länge, länge sedan bodde en bonde vid namn Vetle Gyeson på en Järvås gård en bit väster om Blia. En midsommar hade han varit på blotfest hos en släkting i närheten av Trastängen, och det var sena natten innan han sadlade på och började rida hemåt, rusig men pigg och vaken. Det var långt att rida, men vägen var jämn och bra, så det gick ändå ganska fort undan. När han kommit i höjd med Gimtahögen ringlade en jättelik orm över vägen – ja, den var lika grov som en man och lång som tre hästar. Vetle fick i sista stund stopp på sin häst så att inte ormen skulle bli krossad under hovarna. Då stannade ormen när han kommit på andra sidan vägen och reste sig upp så han blev mer än manshög. Det glittrade som guld av fjällen, den hade en silverkam från huvudet och en bra bit ned över ryggen och ögonen lyste som kol i smedens ässja. Plötsligt började den tala till Vetle:

-         ”Det var duktigt av dig att få stopp på hästen din i tid, och tack skall du ha för det. Jag är Ormkungen, och min makt är stor. Eftersom du sparade mitt liv skall du få tre önskningar. Men tänk dig noga för! Jag har märkt att människor ofta önskar mer än vad som är nyttigt för dem.”

Vetle var väl inte girigare än folk är mest, men rikedom är ju en lätt börda så det första han önskade var åtta stora kistor guld och silver.

-         ”Människor är märkliga med sin längtan efter glitter, det har jag alltid tyckt. Men det skall bli som du vill. Åtta stora kistor guld och silver skall stå vid ditt högsäte när du vaknar i morgon, det lovar jag”, väste Ormkungen. ”Nå vad är din nästa önskan? Skynda på nu, för jag måste vara hemma innan solen nått över Gimtahögens topp.”

Vetle tänkte sig noga för, för en önskan skall man inte slarva med. Nu hade han ju guld och silver nog för att leva i rikedom sin tid ut och mer därtill, för han var ju inte så ung som han en gång varit. Då kom han på sin nästa önskan.

-         ”Min nästa önskan är att bli ung och grann igen, sisådär tjugofem år kan bli lagom. Jag vill ha tid på mig att njuta av rikedomen du lovat mig.”

-         ”Ungdom önskar han sig,” sade Ormkungen. ”Nå, det är enkelt nog för mig att uppfylla. När du vaknar i morgon kommer du att vara tjugofem år gammal, och stark och vacker. Vad är så din tredje önskan? Nu är det bråttom, för jag ser hur solen börjar stråla bakom fjället.”

Så började Vetle grunna igen. Nu skulle han bli rik och ung och rask, och det betydde att flickor från både när och fjärran kunde tänkas vilja uppvakta honom. Kvinnfolk hade alltid varit Vetles största intresse, unga och vackra och gärna fler åt gången. Problemet var ju bara att räcka till åt alla som nu kunde tänkas bli villiga. Då kom han på en strålande idé.

-         ”Nu vet jag vad min tredje önskan är”, sade han och skrockade litet för sig själv. ”Jag vill ha rejäla doningar mellan benen, ja lika grov som hästen här vill jag bli!”

-         ”Är detta din sista önskan? frågade Ormkungen, och Vetle tyckte att det såg ut som om han flinade för sig själv när han sade det.

-         ”Ja”, svarade Vetle. ”Det är min sista önskan, och du har lovat att uppfylla den. Se nu till att det blir som jag har sagt!”

-         ”Jodå”, svarade Ormkungen, och nu tyckte sig Vetle höra ett litet fniss emellan väsningarna. ”Lika grova doningar som hästen där har skall du ha mellan benen när du vaknar i morgon, det lovar jag dig!”

Så försvann Ormkungen och Vetle red hem till sitt. Han lämnade hästen till en gårdskarl att ta hand om. Så gick han in och berättade för sitt närmaste husfolk om mötet med Ormkungen och sina önskningar. Sedan gick han och lade sig, bar på överkroppen men med brokorna på.

När Vetle vaknade dagen därpå gav han sig inte ens tid att ta på kjorteln utan skyndade sig till sitt högsäte. Där stod åtta stora kistor fulla med guld och silver, precis som han önskat. Han gnuggade belåtet händerna och gick ut till brunnen. När han speglade sig i vattenytan såg han att hans gråa hår och skägg hade blivit rött och tjockt, precis som i hans unga dagar, och när han tittade på sina händer såg han att de var utan rynkor och fläckar. Han kände sig också mycket starkare, och det var lätt att andas. Han förstod att han fått tillbaka sin ungdom, precis som Ormkungen lovat. Så var det dags att undersöka om också hans tredje önskan hade gått i uppfyllelse.

Vetle gick in på sin kammare för att se efter om doningarna mellan benen var som han önskat sig. Efter bara en liten stund hörde hans husfolk ett vilt skrik från Vetles kammare. De rusade dit och fann honom död – han hade kastat sig på sitt svärd. Han låg med brokorna vid knäna, så det var uppenbart för alla vad som hade hänt: Ormkungen hade uppfyllt hans önskan att bli lika grov som hästen mellan benen, det hade han, men i ruset efter midsommarblotet hade Vetle glömt att det var märren han red den natten.