Silverbältet

av Nancy Bergström-Käll

För länge, länge sedan bodde det två jättinnor på Gimtahögen. De var systrar, och Fånga och Vrånga var deras namn. Vid den här tiden började folk att bosätta sig i norr, för betet var gott i skogen och det fanns mycket fisk i älven och vilt på fjället. Dessutom fanns silver i Kastfjäll, så många kom för att bryta malmen. Fånga och Vrånga tyckte illa om människorna. De rev ner hus och gärdsgårdar och slog ihjäl både folk och fä när de kom åt. De började till och med att äta upp de människor de dräpt, så efter bara ett par släktled var Gimtahögen en plats för spöken efter folk som sökte välstånd och ro i graven. 

Många försök gjordes att komma till tals med Fånga och Vrånga, både med fällor och med vapenmakt, men ingenting hjälpte. Istället var det än fler som dog i sina försök att få slut på jättinnorna, och folk började till slut tänka sig att flytta från trakten. Men hur det var, det är inte lätt att lämna hus och hem och fädernas gravar, så folket bestämde sig för att göra ännu ett försök att bli av med sin plåga. 

Vid den här tiden bodde i gården Huldrehem en smed som hette Åsa Kettilsdotter. Hon gjorde det vackraste silversmidet i hela landet, och därtill var hon kunnig i runor och galder. Det sägs att det var Åsa som smidde den vackra halskedjan som går i arv i Ödisätten och filigransarbetet av silver på Njords ljuster där han står i sitt hov på Viekullen. Till henne vände sig folket kring Gimtahögen och bad om hjälp. 

Åsa begärde elva skålpund silver från malm som brutits en svartmånenatt och som ingen sett på i dagsljus. Hon fick det hon begärde och stängde sedan in sig i sin smedja i elva dagar och elva nätter. Ingen människa träffade hon under den här tiden, men folk hörde hur hon arbetade därinne både dag och natt. Till slut kom hon ut och i handen bar hon ett bälte, stort nog för en jätte. Det var gjort av trettio plattor av renaste silver, vackert utsirade. På en av plattorna var skrivet ”Fånga Vrånga Fånga”, och den som förstod sig på sådant kunde också se lönnrunor bland tecknen. Det här skulle jättinnorna ha, sade Åsa, så skulle snart problemen vara ur vägen. 

Ulvbera, den skickligaste och modigaste jägaren i hela trakten fick uppdraget att lämna bältet till jättinnorna. Hon gav sig upp på Gimtahögen tidigt en morgon i sällskap med sina två hundar. Det var brant och svårt att ta sig fram och inte visste hon var jättinnorna hade sitt hem, så det var sent på dagen innan hundarna gav skall och hon förstod att hon var nära. Mycket riktigt! När hon kommit runt en klippa såg hon en stor grottöppning i berget. Utanför låg benrester av människor och djur som jättinnorna kastat ifrån sig efter att ha gnagt av allt kött. Ulvbera fick tyst på sina hundar, och då hörde hon röster inifrån grottan som klagade på oljudet. Så hördes tunga steg och Fånga och Vrånga kom ut ur sin håla. De var högre än det högsta hus och Ulvbera tänkte att nu var hennes sista stund kommen, men hon steg i alla fall fram med Åsas silverbälte i händerna. 

”Jag kommer med en dyrgrip åt er från folket i trakten”, sade Ulvbera och lade ner bältet framför sig. Sedan ropade hon som Åsa hade lärt henne: ”Fånga, Vrånga, Fånga. Bältet är till den som kan behålla det.” Sedan klättrade hon upp på en hög klippa för att se vad som nu skulle hända. 

Fånga och Vrånga knuffades och slogs för att komma först fram till bältet. Vrånga grep Fånga i flätorna och ryckte undan henne, men Fånga lade krokben för sin syster, kastade sig fram och rev åt sig silverbältet. Hon höll det högt över huvudet och skrattade triumferande. Då slängde sig Vrånga fram och knuffade Fånga nerför en slänt. Hon tappade bältet och med ens var Vrånga där och tog det. Fånga började kasta stora klippblock efter Vrånga, och hon tog till flykten. Över bygd och berg gick den vilda jakten. Ömsom den ena, ömsom den andra av systrarna hade bältet i sin hand, men fick fly vidare österut undan den andras attacker. En man som var ute på fiske i älven var den som såg slutet på det hela.  

Fånga hade erövrat bältet och flydde upp på en höjd ovanför vattenfallet längst i nordväst, med Vrånga tätt efter. Silverbältet som hon höll i sin hand gnistrade som en orm i solljuset. När Vrånga kom ifatt henne skulle Fånga hoppa över älven men halkade och föll i vattnet. Inte ens en jättinna kan stå emot vattensuget ovanför fallet, så Fånga drogs med. Vrånga kastade sig fram och fick tag i sin systers arm och drog henne mot sig. Så tog hon bältet ur systerns hand och släppte sitt tag om armen. Och Fånga sveptes med vattnet utför branterna och slog ihjäl sig. Sedan den dagen kallas det vattenfallet för Fångfallet, och älven kallas Fångan. 

Men Vrånga stod kvar på höjden och skrattade. ”Fånga, Vrånga, Fånga. Fånga, Vrånga, Fånga”, skrek hon om och om igen. Så tog hon på sig silverbältet, men det skulle hon inte ha gjort. I samma stund som hon fick på sig bältet kom en blixt från himlen, och strax därefter hördes ett kraftigt muller. Vrånga föll till marken. Hon låg och vred sig där en stund och sedan sprack hon i tusen bitar. Bältet sprängdes och det regnade silverplattor ner i älven. 

Då och då händer det fortfarande att folk får upp silverklumpar ur älven, och alla tror att det är bitar av Åsa Kettilsdotters silverbälte, som förvridits av sprängkraften. Men biten med runtecknen på har ingen hittat ännu och tur är kanske det, för vem vet vad som skulle hända den som hängde på sig förtrollat silver.