Skamröset

av Nancy Bergström-Käll

Till gården Vidars vid Sorkmon kom en vinterkväll en ung kvinna och bad om mat och husrum för natten. Hon hade tjänat piga hos en snål och elak bonde som hade slängt ut henne när hon blivit med barn med en främling, för han ville inte ha en ättelös unge i maten, som han sade. Nu var hon på väg till sitt föräldrahem för att föda sitt barn där, men det var dagar kvar att gå innan hon skulle vara framme. Vidarsbonden måtte ha varit av samma skrot och korn som dem flickan tjänat hos, för han sade att han inte släppte så usla tiggare över tröskeln. Så körde han ut flickan i kylan och mörkret. 

Några dagar senare hittade några timmerkörare flickan ihjälfrusen intill vägen inte långt ifrån Vidars, och så småningom kröp det fram vad som hade hänt. För att inte flickan och hennes ofödda barn skulle spöka längs vägen började folk lägga stenar på platsen där de dött. Varje gång någon gick förbi lade han eller hon ännu en sten och till slut var det ett helt röse vid vägkanten. Bonden på Vidars försökte få stopp på det, för det dröjde inte länge innan folk började tala om hur skamligt han burit sig åt och han ville inte att något skulle påminna om det, men folk fortsatte ändå att lägga dit stenar. Till slut fick folket på Vidars nog av pratet och skammen, så de sålde och flyttade till Jämtland. 

Det är nog över hundra år sedan det här hände, men röset finns kvar där än i dag och kallas än i dag för Skamröset.