Torvald den Mörke
av Lennart Hamnelid
Torvald den mörke levde för länge sedan, på den tiden då namnet Hunaland bara funnits i någon mansålder eller två. Tillnamnet den Mörke hade han säkert för sitt korpsvarta hår och sitt likaledes svarta skägg, men det sades också bakom hans rygg att han var till hälften man och till hälften troll.
Torvald hade alltid varit en ensling och trivdes bäst när han var så långt från folk som möjligt, så det var en överraskning när det visade sig att Alvdis Hildursdotter från Näskott skulle förenas med honom. Det hölls brudöl på Näskott i fem dagar och Torvald satt med, om än han talade lite och drack väl lite av det goda ölet tyckte många.
Så bars de i brudsäng och allt gick som det skulle. I morgongåva fick Alvdis en underskön krona av många fina guldtrådar som flätats i ett så sirligt mönster att ingen kunde förstå hur någon silversmed kunde göra ett sådant pilligt arbete. Därtill fick hon två guldringar, var och en tjock som en mans ringfinger och i varje satt en slipad agat som lyste som av nygjutet blod.
Så flyttade paret in i Koll och där levde de i lugn och ro i många år. Alvdis skänkte dem tre goda söner och det var när dessa växte upp som det visade hur märklig den släkten var.
Bork den äldste av sönerna var redan i unga år en fantastisk bågskytt och kunde nedlägga ett byte av en ekorres storlek på en halv fjärdingsvägs skotthåll utan att någonsin missa.
Holger, den näst äldste sonen, växte sig större än sina bröder och blev i unga år känd och fruktad på tingen under lekarna. Var det glimabrottning så var det få eller ingen som rådde på honom och var det dragkamp så stod han själv mot sex starka karlar på den andra sidan. Ofta höll han repet stadigt och lät de andra trötta ut sig, sedan sa han bara: “Nä, nu orkar jag inte stå här längre och vila!”. Så ryckte han till och karlarna brukade fara runt som en skock änder när man kastar sten i vattnet.
Men märkligast av de tre var den yngste sonen, som kallades Viborn. Han var minst av dem alla, även när han kommen i ålder var han en kort och tanig pojke, men han rörde sig så fort i oländig terräng att det inte var riktigt naturligt, det var alla ense om. En dag hade några pojkar tävlat om att snabbast möjligt ta sig från Bassändan till Trångtun, vilket var en eländig väg att ta sig fram om alls det gick. Så startade de i Bassändan och sprang längs vägen fram tills det sluttade brant uppåt. Här var det som om Viborn fått vingar, och strax var han utom synhåll för de andra pojkarna. När de framåt kvällen kom fram till Trångtun, såg de Viborn ligga på rygg och vila under en gammal apel. Brevid honom stod krus och skålar och de såg att han sov djupt. Trötta och törstiga klev de fram och väckte honom. Han var först lite yrvaken men log mot de andra pojkarna och sade tyst till dem: “Ja nu har ni ju missat en god middag och kvällsmålet med, men jag tror nog att mor Emma i köket kan ge er något lite av rester och dricka att släcka er törst. Hittade ni något spännande på vägen eftersom ni tog så god tid på er?” De andra pojkarna bara morrade något dovt och lomade, uttröttade av klättringen, till Trångtun och fick något att stärka sig med.
Jo, nog fanns det skäl att tro att det fanns trollblod i dessa ynglingar och de blev heller inte så gamla. Fyra korta år efter att Torvald hade lämnat jordelivet att sitta bland andra i Valhall blev de två äldsta sönerna dödade av rövare som anföll Koll. Den yngste sonen klarade sig och han byggde upp gården ihop med sin mor och lät hårt befästa den efter detta illdåd. Några år efter att gårdens befästning var klar, blev Viborn dödad av varg i skogarna väster om gården.
Så stod gården väl befäst men med få i den, under många år, men nu är försvaret inte i lika gott skick. Om än den gamla vallgraven finns kvar har pålverket sedan länge ruttnat och inte ersatts med nytt. Det sägs bland de äldre att de rövare som anföll gården skulle ha kommit undan med rikliga skatter och att dessa silverskatter skulle vara en stor del av vad som idag sägs vara Borgasilvret.