av Lennart Hamnelid
Gamle Jonti på Spiken visste att berätta om hur han en vinterdag för några år sedan hade varit till Bassändan att köpa sig ett laggkärl. En av pojkarna och flickorna som satt runt elden och lyssnade på den gamle, frågade då vad detta var för något. "Nog har du väl lögat dig någon gång?", sporde då gamle Jonti och lyfte ett vithårigt ögonbryn mot den skalliga hjässan. "Jo, det har ju hänt", svarade pojken lite skamset. "Då var det säkert i ett laggkärl eller kanske ni kallar det tvättså?", undrade Jonti. "Jo, så kallr vi det här!", sa pojken och lös upp.
"Jo, i Bassändan där har de de bästa laggkärlen i hela Hunaland och än längre bort, det är sant det!". Gamle Jonti berättade om hur sån hade varit nästan en famn tvärs över upptill och mer än tre alnar i botten. Det var tungt knog att ta den på ryggen och släpa den hemåt. Men tid hade han ju gott om och till bättre pris för en så god så hade han kunnat bege sig till Ljusnedal eller Ålarud, men billigast var Valk på Bassändan om än han mest gjorde småbåtar och inte såar.
"Trots att det verkar vara en omväg, så jag hade tänkt ta vägen mot Hålabo först för att det var mindre backigt att gå där. När man så kommit förbi Basseberg kan man ta av rakt mot Torsbråten och strax därefter kan jag nå min gård. Nå, nu är man ju till åren också och inte mäktar jag hela vägen på en enda dag, med tungt lass på ryggen. Annat var det när man var ung och rask som en ekorre i vårtid.", suckade Jonti lite tungt. "Så var det då ock, så jag bestämde mig redan innan att till Basseberg skulle jag först och där finna vila och sova mig raskare igen. Sedan skulle jag nog klara resten dagen därpå. Nu var det dock så att vintern hade varit kall och sjön låg blank och isen var tjock och kunde lätt bära mig och min last utan risk att gå igenom. Gjort är alltid bättre än sagt, så jag gav mig rakt ut på isen att spara ett antal steg till kvällens vila och kanske ett stop öl om lyckan var god."
Jonte berätade hur han klivit ut på isen och kommit nästan över hela Bassens längd, när han hörde ulvayl. Han vände sig då och såg sju glupska ulvar skena mot honom som hanhundar efter en löptik. Först satte han till att springa, men se isen var lömsk haler här, där snön blåst av och lämnat isen blank som en polerad sköld. Här fick finnas på annat sätt, hade han förstått och krupit in under den upp-och-ned-vända tvättsåen. Hur han låg där, så kom ulvarna ifatt och ylade och morrade ljudligt därirunt. Nu var det så en vargatass som sträcktes in och klöste under sån, som inte låg an mot isen helt, där den vilade på öronen. "Ja det är där man tar tag och lyfter laggkärlen...eller tvättsåen då!", sa Jonti till pojken som tidigare undrat vad laggkärl var för något. Pojken blev lite röd om kinden, men svarade inte därpå.
"Då kom jag på att jag hade späntyxan i bältet och tog loss den och kapade vargalemmen där den rev i mina brokor. Strax var där fler att krafsa runt, som att rafsa nötterna ur pannan, så höll de på i sin iver att få färskt gammelmanskött", skrockade Jonti. "Så jag högg och högg var tass som stacks därin. Strax blev det tystare och jag lyfte lite på såen och tittade ut. Rakt i ett tannaprytt ulvagap! Då högg jag igen och klöv den besten från nos till pannben. Tyst stöp han där, men en till där var som kastade sig mot mig från sidan. Då fann jag det bäst att krypa in under såen igen och gott var det, ty ulven han small tungt mot dess sida att vi kanade gott fyra famnar på glansisen."
"Så var det tyst ett tag igen och jag tyckte det började bli väl kallt där jag låg, så jag lättade på såen såpass att jag kunde se om det vankade ulvaben i närheten. Men nu var det tyst och inget liv jag såg. Det hade börjat skymma något och jag såg nu ljus komma från Basseberget till och tyckte mig höra röster. Här var det hjälp på väg, tänkte jag och tittade upp mot skyn. Där tyckte jag mig se en hök sväva högt uppe och jag tackade högt min fylgja för hjälpen. Strax var Per Askesson och hans söner Tore och Arvid framme med lyktor och spjut. De hade hört ylandet av ulvapacket och sedan hur vargarna ylat av rädsla och skada. Då trodde de det var stort djur som visste att svara på ulvarnas bett, så de tänkte att storälg kunde det vara och nog kunde de behöva lättfånget byte. De hade då gett sig av med spjut att jaga undan vargarna och själva ta köttet av det fallna bytet. En släde hade per påpassligt dragit med. Nu passade den väl för laggkärlet och pojkarna åkte gärna däri och förlustade sig hjärtligt åt detta."
"Väl hemma på Per Askessons gård, så lastade vi av och mor Tillva lade salva och läkeblacka på revorna mina. De har nu försvunnit helt och utan ärr, så god är den kvinnan med örter och ister. Så blev det till att berätta om vad som hänt och Per var en hyggelig karl och inte alls en närig en utan ställde både öl och korv på bordet och att truga flera gånger att ta mer därav. Nu fick jag också plats på loftet att sova gott och vila mig för nästa dag, som dock blev lätt att klara. Ty, så rejäl var den karln, Per Askesson, att han lånade mig släde och den ena av pojkarna, den store som hette Tore, att hjälpa mig hem med laggakärlet ända till pörtet."
"Hur gick det med vargarna då, gamle far?", undrade en av flickorna, en grann tös med ljust hår i två hårda flätor. "Jo, de blödde svårt och redde sig illa på isen. Några föll i strupen på varann av blodlukten och vansinnet därav. De andra förblödde strax där eller längre bort. Skinnen fick bonden Per behålla, som tack för sin gästfrihet och han tyckte det var mer än god lön för så lite, som han sa. En sak behöll jag dock, trots att jag inte ännu på många år kan tänkas glömma denna händelse", svarade Jonti. "Vad var det för något då?" undrade flera av ungdomarna. "Det här!", svarade Jonti och reste sig tvärt och ylade som en mångalen varulv. Pojkar och flickor ramlade skräckslagna av bänkar och pallar där de suttit. "Hahaha!", skrockade gamle Jonti, "där fick ni nog för er nyfikenhet!"
Sedan tog han ur bältesväskan fram en gråsvart sak och visade en torkad vargatass för dem alla. "Denna var det som jag först högg av och inte såg jag den förrän långt senare, ty den satt bak i ändalykten med klorna djupt i vadmalen. Så den behöll jag som minne! Men nu är jag trötter och törstig, så vill ni höra något mer får ni låta hämta lite gott öl till mig först!", slutade jonti och lutade huvudet på bordsplanken. Innan Toste Lillbytting hade kommit tillbaka med ett stop öl, så sov han redan, precis sådär som gamla människor gör titt som tätt. De smög bort en bit för att inte störa och tittade var och en sin tur på den svarta ulvatassen och undrade hur de skulle känt sig under en så på isen.