Trönderna är ett dumt folk, det vet alla hunalänningar, som har dem som närmsta grannar i väster. Här är ett exempel "ur verkliga livet".
Trönderna som skickade bud till underjorden
av Nancy Bergström-Käll
Det var en gång två trönderska bröder som hade en gård ihop. Den ene hette Alf och den andre Tore. Alf hade nyligen blivit änkeman.
En dag gick de två bröderna på myren och slog hö. Det drog sig mot middagen och Tore red till bäcken för att hämta öl som de haft till kylning där. Medan han var borta kom en främling vandrande ut ur skogen. Alf ropade till honom och frågade vad han hette och varifrån han kom.
Jag heter Ure och kommer från underjorden, svarade mannen.
Kommer du från underjorden, då har du kanske sett Gerda, hustrun min som kom dit för några månader sedan? Vet du hur hon har det?
Visst känner jag Gerda, det är klart det. Hon är ju närmsta grannen min. Hon har det så bra, men hon saknar silver till gästabud och det skäms hon över.
Inte skall hon behöva skämmas i underjorden, ojade sig Alf. Vänta här så skall jag plocka fram silver, så kan du ta det med dig till henne när du reser tillbaka.
Visst kan jag göra det, och det snart, sade främlingen. Jag är just på väg tillbaka till underjorden, så det silvret skall hon inte behöva vänta på.
Alf tömde både sin och Tores börsar på allt silver och gav det till främlingen, som tog adjö och försvann bakom en bergknalle. Kort därefter kom Tore tillbaka med ölet och Alf talade om vilken tur han haft som råkat på mannen från underjorden. När han berättade att han hade givit främlingen allt silvret skrek Tore högt och gav honom en rejäl örfil. Sedan hoppade han upp på hästen och red efter främlingen.
Främlingen som kallade sig Ure hade kommit en bit in i skogen när han hörde Tore komma efter sig på hästen. Turligt nog för Ure låg det en jägarkoja bara en liten bit längre fram. Han sprang in i kojan och skrek åt jägaren – som också var trönder:
Skynda dig och fly, för din granne är ute efter ditt liv. Här, ta min tröja och luva och förkläd dig, så tar jag din.
Jägaren, som såg Tore komma i full galopp med yxan höjd, gav sig inte tid att tänka efter utan bytte kläder med främlingen och sprang så fort han kunde uppför en kulle. När Tore kom fram till jägarkojan klev han av hästen, ställde sig i dörren och frågade om en främling synts till. Ure, som nu var klädd som jägaren, svarade att det hade varit en främling där alldeles nyss och att han sprungit uppför kullen.
Håll min häst, sade Tore till Ure, och sprang så fort han kunde uppför kullen.
Tore hann till slut ifatt den flyende jägaren och grep honom i armen.
Var har du gjort av silvret som du lurade av min bror för att ta till Gerda i underjorden, skrek han.
Snälle vän, skrek jägaren tillbaka, jag har varken sett din bror eller ditt silver, och Gerda har ingen sett sedan hon sattes i jorden!
Då såg Tore att jägaren var bekant och han vände och rusade tillbaka till jägarkojan. Men kan ni tänka er! Medan Tore var borta hade Ure tagit hästen och ridit iväg, så Tore fick gå till fots tillbaka till Alf på myren.
När Alf såg Tore komma ropade han:
Var är hästen? Vad har hänt med den?
Den är på väg till Gerda, ropade Tore tillbaka. Du skickade henne silver så att hon kan hålla gästabud, och jag skickade henne hästen så att hon skall kunna rida runt till sina grannar i underjorden och bjuda in dem.