av Lennart Hamnelid

Vigulf Torbjörnsson var med alla mått mätt en stor karl och han fick kröka sig djupt närhelst kan steg in i någons hus. Han hade en god aptit och han var vida känd att tömma fler horn än alla andra utan att han för den skull miste sans och balans. Han var god kämpe med spjutet och han kunde fälla en ungbjörk med endast ett hugg av sin bredbladiga yxa. Sköld bar han aldrig, men en pansarskjorta som slutade vid knät på honom. Hans unga fru, Aslög den fagra, blev alldeles blodröd i hyn när lade den i hennes famn. Den vägde långt mer än vad många karlar i sig själva vägde och det säger en del om hur senig och stark hon var.

Skall man säga något som var mindre bra med Vigulf så var det att han var svår att få upp på morgonen. Ofta låg han kvar och sov långt efter att solen kommit upp över trädtopparna och morgonsysslorna tog Aslög på sig. Men när han så äntligen stod upp så var det god fart på honom och redan efter morgonmålet, så var han snart ikapp sysslorna och hann med vad som skulle göras innan dagen gick mot kväll.

Nu hade Vigulf gjort upp med Folke och Ambjörn att de skulle segla till frankernas land och bärga silver. Ambjörn visste att det fanns några byar som hade gott om silver undanstoppat och dåligt med folk att skydda det. De hade språkat länge om hur de skulle gå tillväga och de hade till slut bestämt sig för att bara ta ett skepp med två tolfter att smyga fram nära byarna och hämta vad som fanns där. Ambjörn var lite vacklande om hur mycket silver det egentligen fanns och Folke tyckte att det var bäst om man inte var för många att dela det på. Vad de aldrig sade högt, men säkert tänkte, var att med Vigulf i båten så skulle det räknas som att ha ett dussin karlar till.

De hade nu bestämt att avsegla från Tröste tå, så snart solen gick upp på Tors dag. De hade samlat gods att ta med och mat och dryck var redan lastat. Imorgon var det så dags att sätta segel så snart man var utanför kusten och så styra söderöver. De hade blotat till Tyr och Oden om god färd och gott byte. Aslög hade dukat till stort gille för dem alla redan två dagar tidigare och de hade druckit djupt och länge för god tur. Nu hade de blivit gott återställda och redo för resan. Vigulf och Aslög gick till sängs denna sista natt och famnade varandra intensivt och länge den natten, ty de hade ej varit ifrån varandra mer än någon enstaka natt innan. Framåt efternatten somnade de dock och sov djupt tills solens första strålar väckte Aslög. Hon nös tre gånger och fnittrade lite. Sedan vaknade hon till helt och fullt och spärrade förskräckt upp ögonen och vände sig om i sängen. Där låg Vigulf och andades långsamt och lugnt. Hon skakde honom men han for bara ut med en arm och famnade henne stadigt. Hon slog med knytnävarna på hans bröstkorg och flämtade tungt under trycket..."F_Folke,,,,och Ambjörn...n_nuu..!!!"

Vigulf slog upp ögonen och en skugga for över hans ansikte. Hade han sovit så länge? Han tittade ut genom gluggen och såg solen halvvägs över trädtopparna. Han kastade sig ur slafen, formligen hoppade i sina hosor och stövlar, drog på sig en ren särk, fäste bältet och slet till sig sin packning som han dessbättre hade gjort iordning redan dagen innan. Han tog två långa kliv mot dörren, stannade, vände om och tryckte Aslög till sitt bröst. Hon stod fast och sammanbiten och bara tårarna som rann tyst nedför kinderna vittnade om hennes känslor. Hon sade inget alls, ty ord var inte tillräckliga.

Han släppte henn och böjde sig djupt för att komma ut och rätade sig så snart han var ute och löpte iväg mot stranden.

När han rundade Ravnasten, såg han aktern av ett skepp runda Tröste tås yttersta spets. Han stannade och svor över sin senfärdighet. Här hade de akterseglat honom, ty han var mycket försenad. Packningen slängde han på marken och sig själv därefter, rasande på sig själv. Men, så slog honom en idé. Om han sprang rätt över berget och ned i Tössleviken, så fanns där ett gatt de måste passera nära land innan de hade fritt hav framför sig. Om han hann dit i tid skulle han kunna ta sig ombord.

Snabbt grep han åter packningen och hivade upp den på ryggen medan han redan var i fullt språng uppför berget. Det var kanske inte mer än ett par dussin famnar högt, men rejält brant. Vigulf skuttade från den ena utskjutande klippan till den andra, lika vig och spänstig som en bergsget. Snart var han uppe på krönet och sprang tvärs över och ned för den sluttande västsidan. När han nådde Hargs gavel, såg han skeppet runda tåns västra del och han slängde sig rakt ut i luften.

Han for vilt sprattlande rakt i seglet, gled ner efter detta, slog i fötterna i borden så hela skeppet riste från för till akter , rullade runt två varv och for upp på fötter och greppade mannen vid styråran hårt för att stilla sin framfart.

När han så stod still igen såg han på mannen som häpet stirrade på honom med vidöppen mun och glasartad blick. Vigulf kände inte igen honom. Han vred sig runt och tittade på de andra i besättningen, som stirrade förundrade och handfallna tillbaka. Vigulf rynkade pannan och undrade varför han inte kände igen någon av dem. Hade Folke och Ambjörn bytt ut folk i sista ögonblicket? Han sökte efter Folkes eller Ambjörns välbekanta ansikten men fann bara förundrade ansikten stirra tillbaka. Så öppnade en av dem, en välklädd man som Vigulf aldrig sett förr, sin mun och undrade något. Vigulf rynkade pannan än mer, ty mannen talade med daners tunga. Inte hade väl Folke och Ambjörn tagit svekfulla daner med på skeppet? Så förstod han sakta hur det låg till: Han var på ett danskt skepp. Det var inte Folkes eller Ambjörns skepp han sett, utan ett danskt skepp som seglat förbi vid samma tid. Han tittade sig runt bland männen som nu rest sig och flera röster frågade vem han var och hur han kommit dit och vad han ville. Vigulf tänkte snabbt.

"Mitt namn är Vide (ty så kallade sig Oden ofta när han vandrade bland människorna) och vad jag vill är att ni skall ge mig två svärd och en av era grisar i offer, ty dåligt blotade ni innan ni for iväg och förtjänar därför olyckor för er underlåtenhet. Men om ni ångrar er snålhet och skänker mig dessa saker som en gåva nu, skall jag se till att er färd blir med god vind och utan förluster."

Männen tittade vantroget på varandra och på Vigulf, men de kunde inte förstå hur någon kunde komma rakt ner från himlen och landa på deras båt om han inte var en av gudarna. De tyckte han verkade vara en av västgötarna, men så kunde kanske gudarna anta vilken form de ville just för att ställa dem inför svåra val? De talade tyst med varandra, med förstulna blickar på Vigulf och till slut sa en av dem, den som verkade vara skeppets ägare, att de kanske kunde bifalla hans önskan. Men som det nu var, sade han, så var det ju dyra gåvor och hur skulle de veta att det verkligen var som  Vide nu sade. "Säger ni då att jag far med lögn?", frågade Vigulf med arg blick. "Nej, inte alls, men...", började en av danerna, men tystnade när han såg på något bortom Vigulfs stora kroppshydda. Vigulf vände sig om och såg ett annat skepp runda Tröste tå. Detta måste vara Folkes och Ambjörns skepp som siktat danerna och nu fått vittring på tidigt byte på resan. Så hade de då ändå lämnat viken utan honom, konstaterade han lite smått bittert.

Vigulf vände sig åter mot danernas ledare och sade; "För din fräckhet så skall jag nu ha intet mindre än fyra goda svärd och två av dina svin, ty sådant tvivel tar jag ej lätt på! Om du nu bifaller min önskan, skall jag visa min välvilja och hejda skeppet som förföljer dig och låta dig segla vidare orörd!". Vigulf tystnade och väntade med hård blick på ledaren som började flacka med blicken mellan honom och det följande skeppet, som närmade sig alltmer. "Nåväl", sa ledaren, märkbart oroad nu. "Du skall få vad du begär om du ser till att vi får fri lejd från här och till vårt hem!". Vigulf tog i arm på saken och gick till stäven och tog en grov duk att lägga gåvorna i. När männen samlat ihop det hela i tygstycket, hävde Vigulf upp det på ryggen, som om det varit en bunt med stickor eller annat lätt. Han klev akterut och ställde sig bredbent på de översta borden. Så befallde han att de skulle reva segel och låta skeppet bakom komma ikapp helt. När Folkes båt var helt nära, släppte de också ned sitt segel och Vigulf vrålade med sina fulla lungors kraft att de skulle stanna och hålla sig undan. Han sade att han var Vide och att danernas båt var fredad på hans begäran.

Folke, som stod i fören hade skuggan av ett leende på sina läppar, men hans röst var fast när han svarade att han hade för avsikt att lätta skeppet på en alltför tung last och att han inte kunde nöja sig med mindre än hälften av vad de hade i lasten. Vigulf klättrade då upp så att han kunde ta ett långt språng över till Folkes skepp, med sina knyten på ryggen. Han landade tungt på skeppets durk och höjde än en gång sin tordönsstämma; "Jag säger att det är fredat och du har nu halva lasten i vikt fått i din båt! Nöj dig med detta på det att du ej skall drabbas av olyckor och sorg!" Folke verkade fundera ett tag och nickade sedan kort. Vigulf vände sig mot danernas skepp och ropte till dem att de kunde segla i fred. Så gjorde de också och snart såg de alla hur seglet försvann emellan skären och kobbarna.

När de var utom hörhåll, så brast Folke ut i ett bullrande skratt och dunkade Vigulf i ryggen och han fortsatte skratta så att tårarna rann när Vigulf talte om vad som hänt och vad han fått med sig från danernas skepp. Ambjörn hade också slutit sig till dem och hans gällare skratt överröstade dem alla. Så fann de alla att denna resan börjat gott, med oblodig seger och gott byte. För detta så öppnade de en liten tunna öl och drack sig rejält otörstiga innan de fortsatte färden.