Kålhuvudet   

Originaltitel: "Rovan", svensk saga, anpassad av Lennart Hamnelid

Det är ju allom känt att Oden ibland iklädde sig rollen av en vandrare och tog stigarna på jorden att gå bland vanligt folk. Han kallade sig då ibland för Atrid och det var namnet han gav till den rike bonden han mötte denna dag.

"Vart är du på väg, bonde?", sporde Oden mannen.

"Jo, jag skall sätta mig en kålplanta att växa och gro!", svarade bonden fryntligt.

"En kålplanta säger du? Ja, då må jag önska dig att få ett vackert kålhuvud då!", svarade Oden.

De skildes åt, men bara en liten bit därifrån mötte Oden ännu en bonde, i trasiga och lappade brokor och en trådsliten tunika.

"Vart är du på väg, fattige bonde?", sporde Oden honom.

"Jag är på väg till tegen att sätta kålplantor!", svarade då den fattige bonden

"Må du då få mycken god kål!", svarade Oden och den fattige bonden tackade väl för lyckönskningen.

När det så blev skördetid, så gick den rike bonden till sin åker och fann ett grannt och stort kålhuvud där han planterat sin kål. Den fattige bonden gick till sin teg och bärgade en skottkärra full av mindre, men fina kålhuvuden. Så mötte den rike bonden den fattige bonden och avund kom över honom. Ge mig din kärra med kål mot mitt stora kålhuvud, sa då den rike bonden till den fattige bonden. Den fattige bonden vågade ej annat, huru mycket det grämde honom, ty den rike bonden var snar till vrede och känd för sin svärdskonst.

När den fattige bonden kom hem till sin maka, beklagade han sig för att den rike bonden tagit hans goda skörd i utbyte mot ett enda kålhuvud. "Vad skall vi nu leva av under vintern? Hur skall vi klara oss?", klagade mannen.

"Tag du kålhuvudet till jarlen, ty något sådant har han nog aldrig sett förrän då!", svarade hans maka som var en klok kvinna.

Nöjd med detta gick mannen till sängs och nästa dag stod han upp med första gryningsljuset och begav sig till jarlen. Denne blev förundrad över det jättelika kålhuvudet och gav två guldringar och en skäppa silver för den ovanliga tingesten. Glad och lycklig återvände den förut fattige bonden hem och visade rikedomen för sin maka. De bestämde att de skulle fira med en god och mustig köttsoppa, så bonden gick till den rike bonden att köpa kött. Väl där såg den rike bonden att den fattige nu hade silver att betala med och lirkade med viss möda och hot om vassa eggar sanningen ur den tidigare fattige bonden.

Den rike bonden avundades den andre det silver och guld han fått för, vad han då ansåg, vara hans kålhuvud. Men så lyste han upp och kom till insikt att han hade två granna märrar i sitt stall och om nu jarlen betalat så väl för ett kålhuvud, så vad skulle han då inte betala för ett par utmärkta hästar?

"Sagt skall göras!", sade bonden till sig själv och gick att hämta sina hästar och begav sig till jarlen. Denne blev mäkta imponerad av de granna hästarna och sade att dem ville han gärna ha. "Men vad kan jag ge dig i gengåva för så rasande granna djur?", undarde jarlen. "Jo, nu vet jag. Du skall få något som är värt en myckenhet av guld och silver!". Han gick ut i sin förstuga och rotade bland kistor och skrin och kom tillbaka med en välfylld och tung säck. "Tag detta, men spara dig att titta på det tills du kommer hem, ty då blir njutningen din större!", sa jarlen till bonden. Denne tackade och slängde den tunga säcken på ryggen och knotade hem. Väl innanför hemmets dörr, tog han ivrigt av säcken från innehållet och skrek ut sin förtvivlan. I säcken låg hans jättelika kålhuvud!