Det nordiska runalfabetet kallas futhark efter de första sex runornas ljudvärden. Dessa runor har alltid inlett runalfabetet, men under vikingatiden minskades antalet runor från 24 st till 16 stycken. För att ge tydligare ljudvärden började så kallade stugna runor användas vid 1000-talets mitt. Detta gav något förenklade tydningar av främst vokalljuden. Runor kan tydas men inte läsas, d.v.s. att först måste man ljuda fram stavelser för att sedan sätta ihop dem till ord. Det kan ta lite tid, men å andra sidan är det ett mycket listigt system, då olika uttal beroende av dialekter inte spelar någon egentlig roll. Ta till exempel runorna

(som omskrivna blir) ”skib”. På modern danska heter det just ”skib”, på modern norska ”skip” och på modern svenska ”skepp”. Alla dessa uttal är möjliga enligt tydningsreglerna för runalfabetet. Observera att man aldrig använder mer än en runa även om den betecknar dubbla konsonanter (i detta fall b-runa som i ”pp”)

 Det som främst gör tydning av runor svårt för oss moderna människor i Sverige, är den komplicerade grammatiken och att ett flertal ord inte längre känns igen eller helt har försvunnit i det moderna språket. Islänningar har dock bevarat mycket av det gamla nordiska språket i isländskan och kan därför fortfarande ganska lätt tyda runor. Runskrift i KiRs lajvvärld bör kanske därför vara runor som ger tolkning som motsvarar mer moderna ord?

 Runornas ljudvärden (i ”alfabetisk” ordning): 

Frejs ätt

f-runans ljudvärde är ”f” eller ”v”. ”F” i början eller mitten av ord eller stavelser, ”v” i slutet av ord eller stavelser.

Exempel: faður=fader, aeftiR=efter, af=av, arfi=arv, hafi=hav

 u-runans ljudvärde är ”u”, ”o”,(”ø”)eller ”w”. Stungen u-runa betecknar ”ø”. För ”y” används från 1000-talets slut R-runan.

 Exempel: sun=son (från 1000-talets slut; sRni=syni=söner), gulli=guld, bR=by, suni=søni=söner,uas=was=var (obs likheten med dagens engelska ord), uikiku=wikingu=viking 

 th-runans ljudvärde är: ”þ”(”th” som i engelskans ”think”) endast i inledningen av ord eller stavelser. Om th-runan står i mitten eller slutet av ord eller stavelser blir ljudvärdet ”ð” (”dh” som i engelskans ”that”). Ibland kan th-runan uteslutas framför en s-runa, (exempel: Guðs=Guds skrivs bara kus.)

 Exempel: þu =du, þæir=their=de, þænsi=thensi=denna. Dauðr=dhauder=död, uarð=wardh=vart,var.

 ą-runan ändrar från mitten av 1000-talet ljudvärde till ”o”.

 Exempel: do=dog, goðr=god,förträfflig, broður=broder

 r-runans ljudvärde är ”r”. Från 1000-talets senare hälft används r-runan även för R-runan (den sextonde i futharken) gjorde i slutet av ett ord. Vid slutet av 1000-talet används inte R-runan längre utan r-runan är den enda för r-ljud.

 Exempel: rista=rista, runar=runor, dræng=kämpe, bæstr=bäst  

k-runans ljudvärde är ”k”. Genom att använda stungen runa (prick eller punkt i ”gaffeln”) så används ljudvärdena ”g” eller ”ng”.

Exempel på ”k”: karlaR=karlar, män I kunukr är det första ett ”k” och det senare ett ”ng”, alltså ”kunungR” = konung.”g” i t.ex. kuð=Gudh=Gud eller som ”ng” i trik=dræng=kämpe

 Hagels ätt

h-runans ljudvärde är ”h” eller ”gh”(i slutet av ord eller stavelser).

Exempel: han=han, hialpi=hjälpe, RaghnwaldR=Ragnvald 

n-runans ljudvärde är ”n”. Kan uteslutas framför k- och t-runor (exempel: at=ad=and=ande [t-runans ljudvärde är här då som ”d”])

 Exempel: runar=runor, landi=land, stæin=sten 

i-runans ljudvärde är ”i”, ”j”, ”e” eller ”æ”. Från slutet av 900-talet började s.k. stugna runor användas och en prick eller eller punkt på i-runan ger den ett mer exakt  ljudvärde, dvs ”e” eller ”æ”.

 Exempel: Hilgi=Helgi=Helge (första stungen och den andra ”ren” i-runa), Suen=Swen=Sven, æftir=efter, mærki=märke, himþika= hemþæga =hirdman, hemtagare, Biorn=Björn, hialpi=hjälpe

 a-runans ljudvärde är ”a” eller ”æ”.

 Exempel: som ”a”; sati=satti=satte, runar=runor Som ”æ”; aftir=æftir=efter, marki=mærki=märke

s-runans ljudvärde är ”s”. Observera att t- och th-runorna kan uteslutas framför en s-runa.

 Exempel: sar=han, orostu=strid, kamp, rista=rista, lis=liðs=lidet (krigarskaran, hirden)

Tyrs ätt

 t-runans ljudvärde är ”t”, ”d” eller ”nd”. Observera att t-runan ibland utesluts framför s-runan. (knus=Knuts)

 Exempel: ati=atti=ägde, uarit=warit=varit, skalt=skald=skald, poet, totir=dottir=dotter, stata=standa=stånda, stå.

 b-runans ljudvärde är ”b”, ”p” eller ”mb”.

 Exempel: biargi=berget, gravhögen, skib=skip=skepp, dribin=drepinn=dräpen, uabn=wapn=vapen, kubl=kumbl=kummel, minnesstod 

 m-runans ljudvärde är ”m”. Sällsynt kan b-runa uteslutas framför m-runa. (kuml=kumbl=kummel, se alternativ stavning i föregående exempel för b-runans användning)

 Exempel: matar=mat, Upsalum=Uppsala

 l-runans ljudvärde är ”l”.

 Exempel: let=lät, hialmr=hjälm, skal=skall=skall 

 R-runans ljudvärde ändrade i slutet av 1000-talet från palatalt R till ”y”.

 Exempel: bR= by, sRni=syni=söner

Ovanstående är hämtat ur bl.a. "Runor - historia, tydning, tolkning" av Lars Magnar Enoksen, ISBN 91-89442-55-5