Släkten , Giftermål Ceremoni, Fostrare/Fostre ,Edsfrände ,Heder , Gästfrihet ,Lejd/Gisslan, Klasser , Sexualitet , Könsroller

Familjen

Du och din släkt

Din roll är en bit i den väldiga mosaik som utgör rollens släkt. I Norden under KIRkampanjen räknas man som släkting om man är född i släkten, ingift i den eller tagen till fostran hos någon i släkten. Fosterbarn har dock inte arvsrätt efter sin fosterfamilj utan ärver sina biologiska föräldrar.

En släkting är nästintill helig och den som bråkar med din frände bråkar också med dig. Detta utesluter ändå inte att släktingar, till och med bröder och systrar, ibland kan bekämpa varandra med liv och glöd. Däremot kan det vara katastrofalt att gå så långt så att man dräper eller låter dräpa en nära frände. Dels kan man bli förklarad niding av släkten och folket i hemtrakten, dels – och ännu värre – kan man få ödet emot sig, och mot ödet kämpar som bekant även gudarna förgäves.

Säkrast och lugnast är alltså att hålla fred inom släkten. Vanligt är att man samlar släktmöten för att tillsammans komma överens om affärer, giftermål, fejder och annat som rör hela släkten. De som berörs av släktmötenas beslut förväntas gå dit fränderna pekar; att gifta sig rätt, att delta i fejderna, att ha samma fiender och vänner som resten av släkten och så vidare.

Detta kan förstås ibland vara personligt påfrestande, men viktigast är ändå att hålla släktsämjan. Den som går emot släktens beslut kommer att anses som dåligt fostrad och en skam för sina föräldrar och kan i undantags fall till och med bli förklarad arvlös.

Det är din familj som bestämmer vem du skall gifta dig med. Ofta är det överhuvudet för din närmaste familj (mor, far, bror eller syster) som ser sig om efter en lämplig make eller maka åt dig, men lika ofta kan det vara du själv som hittat någon och frågar din familj om du får gifta dig med honom eller henne. Familjeöverhuvudet behöver höra med den övriga familjen och resten av släkten vad de anser, och om du själv är överhuvud för en familj gäller samma sak: fråga runt i släkten först!

Överhuvudet eller den du själv ber om hjälp går sedan till den tilltänktes familjeöverhuvud och föreslår äktenskap mellan dig och din tillkommande. Ju högre status din böneman eller bönekvinna har, desto mer heder visar du din tilltänktas familj och desto större är chansen att de skall gå med på äktenskap.

Om du inte vill gifta dig eller om den äktenskapspartner din familj sett ut inte passar dig alls kan du neka äktenskap. Detta är dock inte särskilt vanligt i Hunaland, där man ofta gifter sig för familjens skull mer än för sin egen. Det handlar ofta om att föra samman närliggande ägor eller knyta band med en prestigefull släkt – och förstås att föra släkten vidare.

Samma förfarande som vid äktenskap gäller även många andra åtaganden i livet, som fostran, lärlingskap och arbeten av alla sorter.

Ceremonimästaren vid ett bröllop är vanligtvis den äldre av överhuvudena i de båda ätterna. Bruden och brudgummen kan om de så önskar hedra någon annan genom att be denne fungera som ceremonimästare.

Man lägger ut en ring med stenar och/eller blommor, områden innanför kallas bröllopsgläntan och det är där ceremonin utförs. Ringen måste vara stor nog för att även rymma gästerna. Ringen är helig och ingen får utöva våld innanför stenarna. Runt ceremonimästaren finns de hjälpmedel som krävs för ceremonin: fyra bägare med vin, ett band och en vass kniv.

Ceremonimästaren sitter i mitten av gläntan och gästerna sitter/står i en halvmåne bakom denne. På given signal kommer brud och brudgum gående från varsitt håll med varsin ”hedersvakt” bestående av en eller två släktingar. Deras intåg görs under hurrarop och uppmuntran. När detta oljud lagts sig presenterar ceremonimästaren de två som ska gifta sig:

Exempel:

Hedersvakten svarar: -Ja.

Likadant frågas bruden.

Ceremonimästaren frågar de två:

-Har någon av er två några klagomål efter tolovningstiden att framföra?

De svarar: -Nej.

-Finns det någon i denna församling som har laga skäl till att dessa två inte bör gifta sig?

Tystnad.

Brud och brudgum får nu sätta sig ner på knä framför ceremonimästaren, som vänder sig till brudgummen och säger:

Vid uppräknandet av varje dygd bugar brudgummen så att hans panna vidrör knivens skaft, som ceremonimästaren håller fram, för att visa att han underkastar sig äktenskapets ”lagar”, och att han förväntar sig knivens andra ände om han bryter mot dessa.

Ceremonimästaren vänder sig mot bruden:

Även bruden bugar så att hennes panna vidrör kniven tre gånger.

Ceremonimästaren tilltalar brudparet:

Ceremonimästaren säger:

Ceremonimästaren håller upp den första bägaren och säger:

Brudgummen tar bägaren och dricker ungefär halva, räcker över resten till bruden som dricker men lämnar lite i botten som hon häller ut på marken för att visa att en del alltid bör gå till gudarna som offer. Proceduren upprepas för de andra tre bägarna som representerar:

sommarens grönska och glädje, höstens hårda arbete och rikedom, vinterns mörker och kyla.

Ceremonimästaren räcker brudgummen kniven och säger:

Brudgummen tar kniven och skär sig över vänstra handflatan samtidigt som han avlägger sitt löfte:

Han ger tillbaka kniven till ceremonimästaren som upprepar talet och ger kniven till bruden som skär sig över höger handflata och avlägger sitt löfte:

Hon lämnar sedan tillbaka kniven.

Ceremonimästaren tar de bägge uppskurna händerna och lägger ihop dem. Sedan binder han bandet runt bägge för att hålla dem samman och under tiden säger han:

Brudparet reser sig, fortfarande med hopbundna händer och gör ett ”ärevarv” i ringen då alla få ge sitt gillande genom att vidröra en eller bägge och uttala sina lyckönskningar. Vanligt är att man stänker dryck eller strör löv över brudparet för att ge dem lycka i äktenskapet.

Ceremonimästaren skär sedan av banden och håller dem högt upp i skyn, lägger dem mot marken och visar dem åt alla fyra väderstreck med orden:

Ceremonimästaren lägger ett offer av mat, dryck och örter framför brudparet. Sedan knyter ceremonimästaren en knut på banden och ropar:

- Freja! Gör detta äktenskap fruktsamt.

- Frö! Ge dessa makar rikedom och välgång.

- Oden! Gör deras ättlingar visa och segerrika.

Med dessa ord är bröllopsceremonin över och de nygifta hyllas med hurrarop, lyckönskningar och kramar, samt det efterföljande gästabudet.

Ceremonimästaren dröjer sig kvar i bröllopsgläntan för att bryta cirkeln. Offergåvorna lämnas kvar på platsen.

Det är inte ovanligt att en familj lämnar bort ett eller flera av sina barn till fostran. Det här är ett sätt att knyta band mellan familjer och att visa både barnets familj och fosterfamiljen heder. Dessutom kan det dra kunskap till familjen: det barn man har lämnat bort kan kanske lära sig ett och annat nytt och nyttigt i fosterhemmet. Ett fosterbarn uppfostras under samma förhållanden som familjens egen avkomma. I vissa extrema lägen kan ett fosterbarn vara som en sorts gisslan.

Vid några sällsynta tillfällen händer det att någon vill knyta ett starkt, speciellt band till någon av sina vänner. Då kan man ingå vad som i Hunaland kallas ”edsfrändeskap”. Det här tas mycket högtidligt i hela Norden och sker ofta, men inte alltid, i vittnens närvaro och genom att de båda blivande edsfränderna skär sår i sina handleder och ”byter blod”. Detta gör att de sedan räknas som varandras blodssyskon i allt utom arvsfrågor.

Det givna ordet räknas för mer än det skrivna i Hunaland, där få människor är skrivkunniga. ”Ett hederligt handslag är mer värt än hundra runor”, finns det ett hunaländskt ordspråk som lyder. Den som får rykte om sig att inte hålla ord förlorar raskt sin heder, och få kommer att vilja göra affärer eller ingå några överenskommelser med honom eller henne. Dessutom kan han eller hon få svårt att föra sak eller vittna vid ting och inför byråd.

Utgångspunkten för de flesta är att det någon säger också stämmer, så om någon, som inte redan har ett rykte som lögnare, svär på sin heder förutsätter alla att han eller hon kommer att stå vid sitt ord. Att vara överdrivet misstänksam är inte hedersamt för en själv och man riskerar dessutom att förolämpa oskyldigt – men kanske inte ofarligt – folk i onödan.

Ett gästfritt hus är bondens heder. I det karga och glest befolkade Hunaland, liksom i största delen av övriga Norden, är gästfrihet en oskriven lag. Många resenärer skulle duka under om inte dörrar öppnades och mat sattes fram när folk kommer över fjällen eller genom skogen, och nästa gång kan det ju vara din tur att be om gästfrihet…

Du är inte tvungen att ta emot vem som helst som gäst, men de gäster du väl bjudit in i ditt hus är ditt ansvar och din heder. Inget ont får hända dem, ingen får förolämpa dem och de skall få ett frikostigt bemötande. Till och med tiggare som du bjuder inom dörren räknas som gäster. Om två gäster börjar gräla under ditt tak är det din plikt som värd eller värdinna att antingen försöka få dem sams igen eller också be dem ta sitt gr äl utomhus. Att ställa sig på den ene gästens sida vore att kränka den andre gästen.

Du kan aldrig själv kräva att få gästa någon. Det kan till och med ses som en fientlig handling om du bara kliver in i ett hus dit du inte blivit bjuden över tröskeln – och var och en har rätt att skydda hus och hem. Om du däremot verkligen blir inbjuden har du starka förpliktelser mot ditt värdfolk. Att börja ett gräl eller, ännu värre, dra vapen under någon annans tak är något man ser mycket illa på; det är gästernas plikt att hålla fred och god ton. Det anses som dålig fostran att stoppa i sig alltför mycket av mat och dryck när man kommer som oväntad gäst. Är man inbjuden i förväg till gille eller liknande skall man däremot ta för sig för att hedra värdfolket och deras frikostighet.

Skulle den gård där du är gäst bli utsatt för ett överfall är det också din plikt som gäst att försvara ditt värdfolk. Litet knepigt blir det ju om det skulle råka vara folk ur din släkt som hotar gården där du för tillfället är gäst. Vad du då kan göra är att be ditt värdfolk att slippa ta till vapen mot dina fränder, och de vore inte artiga alls om de inte biföll den önskan. Däremot är det förstås uteslutet att du strider med dina fränder mot folket i gården – den här gången.

När man har gästat någon är det hedersamt att antingen bjuda tillbaka eller att lämna en gåva till värdfolket. Ett undantag från detta är en del kristna präster som verkar tycka att det räcker som tack att nedkalla Guds välsignelse över huset de gästat. De kristna håller oftast med om detta, men bland de andra muttras det en del, fast tyst så att man inte skall få rykte om snålhet.

De gästfrihetens lagar som gäller gård och hus gäller i stort sett även för hela länder. Här tillkommer dock problemet med att kunna hålla ögonen på landets befolkning och på gäster som reser genom landet. Vanligast är att man ger lejd till dem som meddelar att de vill resa in i ens område och att man ger dem sitt tecken att visa upp för folk de möter. Har man väl givit eller tagit emot lejd gäller samma regler som för alla andra gäster och allt annat värdfolk: inget ont skall drabba gästerna som i sin tur har att skydda sina värdar. Den ur befolkningen som inte tar hänsyn till sin härskares lejdtecken går ofta en svår framt id till mötes, för han eller hon har kränkt sin härskares heder och makt.

Den som däremot bara reser in i ett land utan att begära eller få lejd är i stort sett utan skydd. Handelsfolk och andra som ofta är vägfarande känner till det här, och de som ofta reser samma väg brukar försöka få ett permanent lejdtecken och har dessutom vanligtvis väpnat folk med till skydd.

Ibland behöver ett land ta emot besökare som man har en mindre vänskaplig förbindelse med. Då är det sed att man utbyter gisslan för att försäkra sig om varandras goda uppförande. En gisslan är ofta en högt uppsatt person som med sitt liv går i god för att hans eller hennes sida inte skall bryta freden. Den som tar emot en gisslan ansvarar för hans eller hennes välbefinnande, och många gisslan behandlas som välsedda gäster så länge fred består mellan de båda sidorna.

Gisslan ansvarar för dens heder som lämnat ut honom eller henne, så om gisslan bär sig illa åt drabbar det inte bara hans eller hennes eget anseende. Om gisslan lyckas rymma är det inte säkert att han eller hon välkomnas tillbaka till sina egna igen eftersom han eller hon kan ha satt freden på spel.

Samhällsklasser

Det finns i de flesta fall ingen tydlig avgränsning mellan två samhällsklasser. Det är till exempel mycket litet som skiljer en välbärgad familj ur karl-klass från en illa lottad familj ur stormannaklass.

I hednisk tid var kungarna i Norden de som bar fram offer till gudarna för hela landets räkning, och ansvaret för landets välgång vilade på de enskilda kungarna. Sagokungen Domalde lär ju själv ha blivit offrad för att bryta en rad av missväxtår. En stor del av det här tänkandet finns kvar även i kristen tid. Det finns ”bra” kungar och ”dåliga” kungar, och då talar man inte i första hand om kungens sätt att styra landet, utan om hur åkrar och boskap ger avkastning i kungens tid (jfr Olof Hunger och Erik Ejegod, kungar av Danmark).

Kungamakten anses alltså fortfarande vara starkt förknippad med välståndet i landet, och har lite magiska övertoner från den gamla offertiden även om alla de nordiska kungarna för närvarande är goda kristna. Det är den här övertron som i själva verket är kungens makt och som ger honom rätten att styra över de andra stormännen. (Och för Hunalands och Stenkilsättens del även storkvinnorna).

Inte i något av de nordiska länderna tar kungamakten någon skatt från alla invånare. Varje landägare, inklusive kungen, beskattar själv sitt eget land för sitt eget bruk. Utöver sina ärvda gods har kungen tillgång till kungsgårdar runt om i landet, och han livnär sig och sitt folk genom att resa från gård till gård och äta upp förråden. Det här gör ju också kungen mer tillgänglig för folk: förr eller senare under året kommer kungen inom räckhåll för klagomål och önskningar.

I Danmark och Sverige väljer man sina kungar, och man har också – åtminstone i teorin – möjlighet att vräka dem från tronen om landet far illa under dem. Kungarna väljs bland lämpliga kandidater från lämpliga storätter, och vanligt är att man väljer någon av den förre kungens söner. I Danmark har man frångått detta sedan Knut den Heliges dagar, för den nuvarande danske kungen, Niels, är den tredje av Knuts bröder som sitter på tronen.

I Norge går kungamakten i arv till någon eller några av kungasönerna och inga val företas, mer än möjligen valet av vilken sida man skall ställa sig på om kungliga bröder eller kusiner bestämmer sig för att slåss med varandra om makten.

Hunaland fick sin förste kung någonsin när folket där beslutade att välja stormannen Ragnvald Knaphövde för nio år sedan. Ätten Knaphövde har suttit på Tångvalla i många generationer, så Ragnvald var ju en mycket lämplig kandidat när Hunaland till slut tyckte att det var nödvändigt att skapa ett kungarike.

Ingen av de nordiska kungarna får någon kyrklig kröning. Den seden har helt enkelt inte kommit hit, kanske för att kyrkan inte har vuxit tillräckligt i makt här ännu.

I jarlaklassen hittar man kungliga barn som inte fått ärva eller gifta sig till en tron samt representanter för de stormannaätter som inte har en medlem som kung men som ändå skall få sina krav på makt och inflytande tillgodosedda. De kristna biskoparna räknas också till jarlaklassen, och kommer oftast från stormannaätterna. Själva jarlatiteln är aldrig ärftlig men den stannar, precis som kungamakten, oftast kvar i samma ättelinje genom att man väljer nära släktingar till tidiga re jarlar till att efterträda dem.

Jarlarna är storgodsägare och ofta huvudmän för sin vidsträckta ätt. Med några få undantag sitter de med i kungens råd och vanligt är att de även har ett högt befäl på olika krigståg. Dessutom kan kungen använda dem som sina företrädare i kontakter med styrande i andra länder.

I Hunaland finns inte titeln jarl. Kungen väljer sitt råd från gång till gång och beroende på vilka frågor som skall diskuteras. Vanligast är att fader Laurentz, krigshövding Vaino och kanske några av hirdhövdingarna och hersarna bjuds in till rådslag. Dessutom har ju kungen en kråklig rådgivare i Svarte Stjärt.

Karlaklassen är den ojämförligt största och variationsrikaste av samhällsklasserna. Här hittar man allt från fattiga men fria hantverkare, sjömän, fiskare och bönder till stormrika handelsmän och storgodsägare ur de mäktigaste ätterna.

Det skiljer naturligtvis oerhört i livsstil, makt och status inom klassen. Vad de alla har gemensamt är att de är frifödda, eller i sämta fall frigivna, med rätt att föra sin talan vid ting och med rätt att själva ingå avtal.

Inom karlaklassen finns följande ”underavdelningar”:

· Storfolk som storgodsägare och kungliga brytar, hersar och tegnar, välbärgade handlare och rika och mäktiga präster.

· Bönder, hantverkare, enklare handelsfolk, sjöfolk med eget skepp och enklare präster.

· Krigare och ovetar

· Ingar som frifödda men landlösa lönearbetare och torpare.

· Frigivna trälar och tiggare. ”Trasproletariatet”.

Alla större gods och gårdar i Norden har trälar – med undantag för Island och de stenkilska domänerna i götaländerna, och många bara väntar på att få höra att de här länderna har förfallit i svält och kaos. Numera är det inte så ofta man tar nya fångar till träldom, utan de som nu är trälar är för det mesta barn och barnbarn till trälar. Undantag från detta är de som råkat i träldom för obetalda skulder, och då friges de om skulden betalas, och de som givit sig själva till trälar för att de inte hittat något annat sätt att slippa svälta och frysa ihjäl. Det är inte heller längre vanligt att man saluför trälar, utan de brukar följa med gården när den överlåts eller skickas med som en del av bohaget när folk gifter sig bort från familjegården.

En träls livsuppgift är att arbeta och lyda och att inte ha några egna önskemål och drömmar. En del trälar kan bli frigivna mot att de bryter land åt sina forna ägare, men detta är inget som har satts i system. En träls liv har inget egenvärde i lagens ögon. Den som slår ihjäl sin egen träl får inga som helst efterräkningar, medan den som slår ihjäl någon annas träl måste betala vad trälen anses vara värd med tanke på ålder, hälsa och kunskaper. Även inom trälklassen finns statusskillnader. Längst ned på skalan kommer enkla arbetsträlar och gruvträlar, som lever ett hårt och kort liv, därefter kommer hushållsträlar och högre upp finns trälar med specialkunskaper inom jakt och hantverk. Några få trälar har till och med sina ägares förtroende i så stor grad att de anförtros uppgifter som handelsresor och arbetsledning vid byggnationer med mera.

Sexualitet

Ogenerade samlag        Nordbornas lössläppta leverne gjorde intryck på samtiden och många resenärer förfärades av de vidlyftiga vanorna. Adam av Bremen skriver i sin Gesta Hamburgensis Ecclesiae Pontificum i blyga ordalag om nordbornas ogenerade sexualitet. Ibn Fadlan är mer detaljerad i sina skildringar. Han berättade om skandinaviska köpmän som hade ogenerat samlag med trälinnor helt utan att bekymra sig för eventuella åskådare. Den spanske poeten Al Ghazal berättar förvånat om sitt möte med en nordisk drottning, som resulterade i ett intimt förhållande.

Umgängesregler            Både män och kvinnor hade rätt att känna lust. Vikingarnas fria sexualitet förvånade många utlänningar, och förskräckte kyrkans män. Män och kvinnor kunde ta de älskare de ville, och att få ett frillobarn var ingen skam. Att älska var ingen synd, men det fanns regler för hur det skulle gå till. En kvinna av högre klass kunde inte sällskapa med en man av låg börd utan att släkten tog avstånd från henne på grund av skammen. Fick hon ett frillobarn med en träl föddes barnet som träl. Männen var inte begränsade alls. Kvinnans samhällsklass stod inte i vägen och ledde inte till skam för mannens del. Om mannen fick barn med en trälinna föddes barnet som fritt, förutsatt att fadern erkände faderskapet. En karl måste dock akta sig för gifta kvinnor. En svartsjuk man kunde stå honom om livet, och han riskerade att bli förklarad fredlös.

Homosexualitet berörs inte av de historiska källorna, men man kan anta att det föraktats som det alltid gjorts.

Barnbegränsning är nödvändig för att säkra försörjningen av Hunaland. Ett sätt att hålla befolkningen till rimligt antal är att sätta ut nyfödda flickebarn att dö. Detta är förstås grymt för alla inblandade, men ändå enligt fädernas sed. Många famlijer väljer ändå att låta alla sina döttrar leva, men vägrar kanske några av dem äktenskap. Därför är det inte ovanligt med ogifta kvinnor. De kvinnor som bestämt vägrar gifta sig eller vars familjer inte går med på att de gifter sig kan välja vilken livsbana de vill. De kan bli krigare, gruvarbetare, handelsresande, hemmakvinnor, domare och praktiskt taget allt annat, beroende på vilken familj de kommer från. De får samma träning som pojkarna i familjen. Det händer också ganska ofta att en ”utekvinna” ändå gifter sig till slut, men hon blir sällan lika goda husmor som en hemmakvinna utan får förlita sig mer på trälar och pigor.

 De flesta gifta kvinnor blir förr eller senare gravida och kan då inte delta så mycket i strid eller tungt arbete. Det är både opraktiskt och farligt för de nyfödda att ta med småttingarna i arbete i skog och gruvor – dessutom måste ju en nyförlöst kvinna akta sig för trollen. Därför är det vanligt att mammorna arbetar med hemmets och gårdens sysslor. Detta arbete kräver sitt kunnande, så det är vanligt att de flickebarn som är tänkta till äktenskap tidigt börjar lära sig väva, mjölka, baka, laga mat, sy, gårdshandel, spinna, sköta husen och mycket annat.

Arbetet kring gård och hem är en av hörnstenarna i den hunaländska ekonomin, och det är inte många hunalänningar som skulle komma på tanken att se ner på dem som ansvarar för det. Hemmakvinnorna har samma rätt till arv och ägande, deltagande i råd och ting som männen och som de kvinnor som arbetar mer utanför gården. Möjligheten att utveckla allmänna fördomar mot dem är alltså liten. I och med att män och båda grupperna kvinnor träffas och värderar varandra i alla möjliga sammanhang har inte heller de hunaländska kvinnorna som grupp några fördomar mot män som grupp.

Det finns många anledningar till att ett förhållande inte är jämställt. En äktenskap mellan en stark och en svag personlighet eller socialt ojämlika parter kan lätt leda till att den starka får övertaget och hunsar den övriga familjen. Barn som växer upp under ojämlika förhållanden kan få inställningen att det kön som den svagare av föräldrarna har skall vara undergivet.

Kanske finns det sådana förhållanden och (vuxna) barn från sådana familjer i Berghem eller bland de tillresande?

Något som många hunalänningar har svårt att smälta är att kyrkan säger att mannen skall vara familjens huvud och att kvinnan skall vara en undergiven hjälpare – att man och hustru har var sin gudagivna plats oavsett personlighet och duglighet. Samtidigt säger kyrkan att inför Gud är alla lika, och har många berättelser om kvinnor från bibelns tid och senare som stått starka och varit aktiva på många plan. Kristendomen är ännu helt ny i Hunaland, så de flesta har nog bestämt sig för att leva enligt fädernas sed tills vidare så får man se så småningom om man kan begripa vad prästerna egentligen menar. Vad kyrkan däremot är helt och hållet tydlig med är att det är absolut förbjudet att sätta ut barn. Förmodligen kommer följden att bli ännu fler ogifta kvinnor i landet.